Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Samhörighetslagen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NATUR OCH ONATUR I FRÅGA OM SV. RÄTTSTAVNING. 33
minnas, att skrivandet är en mera reflekterad handling än
frambringandet af ljuden, och att följaktligen också den fordran på
ordning och sammanhang, som behärskar allt vårt görande, har
lättare att skaffa sig ett uttryck i vår skrift än i vårt tal.
Ett med ändamålsenlig ortografi upptecknadt språk är
’därför alltid mera regelbundet och liksom mera genomskinligt
än samma språk när det talas. Man kan våga säga, att ett
f l exi o n s-språk förefaller mera agglutinerande på papperet
än då det ljuder på läpparna: stam och ändelser afsöndra sig
skarpare från hvarandra och äro hvar for sig mera konstanta i
skrift än i tal. Jå, särskildt i fråga om ordstammen kan man
påstå, att den alltid röjer en böjelse att bli till ett på kinesiskt
isolerande vis oföränderligt ideogram, till hvilket ändelserna
foga sig såsom yttre tecken på betydelsens mindre skiftningar,
eller, om man vill använda ett bildligt uttryck, såsom ett slags
begreppsakcenter. Blott motvilligt underkastar man sig att ändra
stammens skriftliga beteckning efter de mera tillfälliga
modifikationer, som ordets grammatiska ombildning egentligen fordrar.
Den ifrågavarande lägens värkningar kunna vara både till
godo och till ondo.
Det är naturligtvis en ganska stor olägenhet för ett folk,
om dess skrivspråk i högre grad får söndra sig från dess
talspråk. Man kommer då att ha två språk att lära i stället för
blott ett enda, och ett sådant förhållande innebär alltid
bort-slösadt arbete. Men om skriften utvecklar sig normalt och
ständigt följer efter talet på sådant sätt, att de båda ha nära
»känning» af hvarandra — såsom det ju heter i fråga om god
militärisk marschordning — då uppväga fördelarna otvivelaktigt den
olägenhet, som kunde ligga i en mindre skillnad mellan de båda
språkformerna.
Med full rätt har författaren till Rättstavningssällskapets
regelbok helt nyligen i en uppsats Om språkriktighet betonat, att
»i och for sig är- regelbundenhet, systematiskhet, organiskt
sammanhang inom språket en härlig förmån» *) — detta på den grund,
att begreppsmässigt sammanhörande former i ett sådant språk
lättare associera sig med hvarandra och därför också bättre
l) A. NOREEN i Nord. Tidskrift, utg. af Letterstedtska föreningen, 1885,
separattryck, sid. 18 f.
Tegnér: Svensk Rättstavning. 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
