Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om skriftspråkets arter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
försvar, lama ursäkter, dödt kapital, den döda säsongen
m. fl. äro nu för tiden hvardagliga uttryck. Men
samtalsspråket frambringar ofta nya metaforer:
särskildt smeknamn och okvädinsord visa talrika
exempel härpå. Något för svenskan egendomligt
torde vara den otroligt stora rikedom på bildliga,
skämtsamma eller förmildrande (eufemistiska) uttryck,
vi hafva och ständigt nybilda för begreppen sup,
supa, rus, rusig o. d.[1]
För skalden eller vältalaren äro emellertid
bilderna viktigare än för andra; han tänker vanligen
i bilder, och behöfver dem för att gifva lif åt den
gestalt, begreppen tagit för hans inre öga. Men
de redan förbleknade metaforerna duga
naturligtvis ej för honom, icke heller de, som äro så
vanliga, att de blott i ringa mån väcka en poetisk
bild. Att tala om böljande skägg eller böljande
lockar är redan på väg att mista sin bildliga kraft,
likaså att säga »skeppet» eller »hästen flög
framåt»; men när FRÖDING kallar »flicknoblessen» på
balen tyllomfluten, när han talar om »ett skum af
spetsar», eller i skildringen af sin dam säger: »Det
sam en ljusröd ros vid hennes hjässa», så ega dessa
bilder mera nyhet och göra bättre verkan.
Ungefär som metaforerna förhålla sig de något
mindre allmänt brukade metonymierna, t. ex.
segel i st. f. »skepp», stålet i st. f. »svärdet»,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
