Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med germaner starkt uppblandade belgerna i nordöstra Frankrike
läto den ej komma inom sina gränser.
Vi ha ofvan nämnt, att det äktenskapliga bandet varit
fast knutet bland våra indo-europeiska förfäder. Det synes
emellertid ha slappnat en smula bland kelterna under deras
vandringståg. Visserligen voro makarna, hvad ekonomien
angår, någorlunda likstälda, att döma efter ett ställe hos
Cæsar, som berättar, att vid giftermåls ingående mannen
tillsköt en summa, svarande mot hustruns hemgift, för att bilda
en gemensam fond under gemensam förvaltning. Afkastningen
lades till kapitalet, och vid endera makans död kom den
öfverlefvande i åtnjutande af denna hopade förmögenhet.
Vi få dock ej antaga, att en dylik sed rådt hos alla kelter.
Och i öfriga afseenden synes mannen hafva utöfvat en
oinskränkt myndighet öfver hustru och barn. Cæsar berättar,
att om en förnäm gift man dog under misstänkta
omständigheter, kunde hans slägtingar anställa pinligt förhör med
enkan, »som om hon varit en slafvinna»; blef hon då —
hvilket nog ej var så sällsynt — »öfverbevisad» om att ha
vållat mannens död, väntade henne marter och bål, ett
ofrivilligt motstycke till indernas enkobränning. Julianus, sedermera
kejsare och affälling från kristendomen, kallar
Rhenfloden för kelternas store domare i äktenskapsmål: den
uppslukar i sina vågor bastarden, men uppbär på sin yta det
äkta barnet för att sedan återge det åt moderns darrande
händer. Säkert är detta mera en poetisk utsmyckning af
ett bland kelter så väl som germaner vanligt bruk att, då
omständigheterna så bjödo, utsätta det nyfödda barnet.
Månggiftet florerade så väl i den vanliga formen, att en
man hade flera hustrur eller kanske rättare en hustru och
en eller flera frillor som ock, särskildt i England, så att en
hustru kunde tillhöra flere män, vanligen flere bröder, en
form af äktenskap, som ännu i dag ej är sällsynt bland
vilda stammar. Som en tafla af det ofta nog lösa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
