Af August Strindbergs följd af svenska kungadramer föreligger nu ett nytt led, ett mäktigt tänkt och, frånser man författarens vanliga, som det tyckes, obotliga nycker och okonstnärligheter, äfven bredt och stort utfördt skådespel om Gustaf Adolf. Någon undran kan det väcka, att Strindberg ur sin sceniska kungasaga utelämnat Karl IX. Den mörke och våldsamme fanatikern, hvilkens tunga, mer än någon annan svensk monarks, otvunget kunde tjäna till språkrör för den uppsjö på mustiga talesätt och invektiv, som ju Strindberg främst af allt anser gifva historisk ton, synes ligga dramatikerns diktarlynne bra mycket närmare än Gustaf Adolf, trosheron, solkungen, den förfinade och lycklige hjälten, »Herrans guldgosse», som Strindberg kvickt låter en af sitt dramas personer kalla honom. Men den ovanliga uppgiften har tydligen lockat skaparen af så många, under osäll stjärna födda gestalter, den store tecknaren af tillvarons styfbarn i vår litteratur. Och dessutom, August Strindberg tror icke mycket på Aladdinsfigurerna - eller vill icke tro på dem. Lokes tröst är tanken på gudarnas undergång, och det ligger en bitter tillfredsställelse för alla disharmoniska i att uppfatta lifvet som en vinpress, hvilken på samma vis behandlar alla slags drufvor, de privilegierade från solbranten likaväl som de sura från skuggan. Gustaf Adolf har uppfattats olika af olika historici: såsom protestantismens svärmiske korsriddare, såsom nationell utvidgningspolitiker och drömmare om ett baltiskt kejsardöme, hvilket gjorde Östersjön till svensk insjö, såsom äregirig eröfrare i det hela. Men, så vidt jag vet, hafva alla, hvilka sysselsatt sig med hans personlighet, framhäft harmonien och helheten i hans väsen, det fattade och klara i hans lynne, den fint samstämda proportionerligheten mellan hans förmögenheter, med ett ord det jämnmått, som plägar känneteckna gudarnas älsklingar och hvilkets milda styrka bildade grundvalen i hans temperament. Som en ljusbild af germanska mannadygder stod han för sin samtid, en solgestalt. Att Gustaf Adolfs lyckobana sedan, liksom alla segrares, blott räckte en utstakad, snäft tillmätt tid, förefaller oss nästan gömma mer af det allmänmänskliga vemodet öfver all framgångs begränsning än af speciellt personlig tragik. Hans plötsliga bortgång i rätta stunden, innan hans ödes blad hunnit vända sig, hans hjältedikts sköna afslutning, innan lifslängdens nödvändiga upprepningar och nederlag kommit med sitt dunkel, synes, äfven den, privilegierad och upphöjd, i släkt med den ungdomens hjältedöd, hvilken sedan gammalt också kallas en företrädesrätt för gudarnas älsklingar. Hvem vill tänka sig en åldrad Alexander, en gråhårig Siegfried? Helt visst, Gustaf Adolf kunde nog också tänkas som den årsälle fridsfursten, hvilken får öfverlefva bärgningen af sin skörd och i klar, axrik höst njuta sina bedrifters mognad. Men prosan och hvardagligheten äro dock ålderns och fridens lurande gäster. Lätt blifva de hemtama i åldrade hjältars hus, och det blankaste svärd visar, hängdt på spiken, lusten att rosta. Den tidigt flätade, midt i brottningen räckta dödskransen är alltid en ödets nådegåfva, och hjälteapoteoseringens oförglömliga aftonrodnad skall i fantasien ständigt hvila öfver det töckniga Lützen. Det ljusa soldraget har så tyckts de flesta ända till slutet kröna guldkonungens bana och det klara himmelsblå, som Viktor Rydberg i sin sista dikt prisade som det ariska blodets symbol, intill döden bildat bakgrund åt hans segrarskepnad.
August Strindberg ensam, den lefvande motsatsen till harmoni och helhet, har det varit förbehållet, att som Gustaf Adolfs tragik se en inre sönderbristning. Och i början af sitt drama har han betonat konungens sol- och segrardrag ända till öfverdrift - ty han framställer där 1630 års, af många erfarenheter mognade Gustaf Adolf som en pojkaktigt sorglös och älskvärd äfventyrsriddare - blott för att sedan så mycket starkare visa, hur omständigheternas makt också gjorde denne från början så lyckligt anlagde hjälte till en förbränd, desillusionerad tviflare, hvilkens utveckling blir en enda misströstan, och som, när döden kommer, redan hunnit öfverlefva sig själf. Strindbergs Gustaf Adolf står icke i jämnbredd med en enda af de situationer, i hvilka det tyska kriget försätter honom. Han är ständigt efter eller före de människor och omständigheter, hvilka han har att räkna med, och den protestantismens S:t Georg, som införes i dramats första del, blir i den sista en sorts Hamlet, tviflande på allt och krossad af sin besvikenhet och sin vanmakt att »vrida världen rätt igen». I denna skildring glömmes fullkomligt den öfverlägsne fältherren och taktikern, den kloke diplomaten, öfver hufvud taget verklighetsmänniskan med sitt för relativiteter öppna öga och hvilkens patos kanske var af nyktrare, men säkert af mer fattad och viljefast natur. Om en inre utveckling, lik den Strindberg här tecknar, ens är tänkbar under Gustaf Adolfs två sista lefnadsår, må historikern afgöra. Men felaktigheten i ett par af förutsättningarna för denna själshistoria kan äfven lekmannen se. Strindberg resonerar som om konungen först i Tyskland kunde komma katolicismen in på lifvet, och som han först här kunde göra den enkla iakttagelsen att religiös tro och människovärde ofta hade föga att skaffa med hvarandra. Efter det Sverige i hundra år sönderslitits af religionstvister, behöfde man icke resa till Tyskland för att få en idé därom. En dylik konstruktion kunde ju få gå som ett rent dramatiskt konstgrepp, genom hvilket författaren koncentrerat skildringen af konungens utveckling, men saken är den, att Strindbergs Gustaf Adolf härigenom fått ett speciellt främmande drag, en brist på fasthet och öfvertygelse, en nästan lös, lyrisk mottaglighet, som gör gestalten till en vek poet snarare än en medveten handlingsmänniska.
Men frånser man sambandet med verkligheten och betraktar Strindbergs Gustaf Adolf som en drömfigur i och för sig, är skildringen af stor skönhet och ett vemodigt djup. En sådan innerlighet och nobel älskvärdhet har Strindberg icke skänkt många af sina gestalter, och de scener mot slutet, i hvilka man ser hjälten bjuda sig själf som offer till ödet, hafva en grandios melankoli.
Men Strindbergs »Gustaf Adolf» är icke blott ett kungadrama - det är också ett stort krigs- och folkspel, som vill upprulla på scenen hela trettioåriga krigets obeskrifliga virrvarr af strid och fasa, och det vilda soldatesk- och äfventyrslifvet från 1600-talet. Skådespelets största del består af dylika soldatuppträden, och Strindberg utvecklar här en i många afseenden beundransvärd gestaltningskraft. Det är en friskhet och omedelbarhet öfver hans svenska knektar, från generalerna ner till trumpetare och trosspojkar, som är berusande, och ett grofkornigt läger- och galghumör, sprakande som om hvar dag vore den yttersta, upplyser hela stycket. Redan scenanvisningarna, som gifva lokaliteterna, äro små poem, nästan för goda för att af teatermålare blifva öfversatta på väf och papp, och den språkliga genialitet, med hvilken Strindberg förmår skänka alla dessa typer lustiga och blixtsnabbt belysande ord, är rent oförliknelig.
Men - hvarför skall man alltid, när det gäller Strindberg, nödgas
komma med så många men? - det är på längden bra irriterande att se en
så utomordentlig begåfning så illa handhafva sina pund. Så mycket
äkta konstnärliga idéer och så litet konstnärligt samvete! Ty
annorlunda kan man näppeligen beteckna det otroliga lättsinne och den
oerhörda brist på genomtänkthet och allvar, med hvilka han
diktar. Hvarje infall, som flyger genom hans hufvud, skall med. om det
passar eller icke, och denne man, som i ena ögonblicket är så
öfverlägset kvick, är i det andra nöjd med roligheter för
Kasperteatern. Hvarje effekt, han hittar, anlitas, om den är grof
eller fin. Snuddar det icke vid studentspexet, när han t. ex. låter
Banér om den
Saknaden af konstnärlig öfverarbetning märkes dock bäst genom styckets
brist på enhetlig ton. Det är icke meningen att fordra någon sorts
arkaisering, men hvad man fordrar är frånvaro af stilistiska
banaliteter och ett gifvet språkligt anslag öfver det hela. Att Gustaf
Adolf t. ex. i ena minuten har en stor historisk bibelton och i den
andra talar om, att »det är
Är detta konst? Skall icke en sådan tanke koncentreras och uttryckas på annat sätt för att blifva en replik på ett patetiskt och spännande ställe i ett drama?
Men alla dessa bristfälligheter äro i sista hand utslag af samma okonstnärliga arbetssätt, som fläckat så mycket af Strindbergs alstring och som mer än en gång gjort geniala verk af hans hand vanskapade och kortlifvade. Under den allmänna framgång han de sista åren vunnit, skulle det tyckas, som han bort komma ifrån all brådska och i lugn kunna tänka på att blifva den nationens diktare, hvartill den enstämmiga rösten i vårt land mer och mer tycks vilja nämna honom. Han är för stor - och för gammal för att längre få synda på nåden. Af den svenska litteraturens största dramatiker, den ende, som förmått lifskraftigt, om också oredigt ibland, på skådebanan skildra den nationella historien, har man rätt att fordra helstöpthet och frihet från det ofärdiga, vårdslösade och platta I »Gustaf Adolf» finnas flera mästerliga scener, både som omedelbar inspiration och som konst - det är skada, att där också finns icke få, som äro af helt annan beskaffenhet.
20 september 1900
