Af Johan Nordling föreligger en samling noveller och dikter med titeln »Frändskapens lag», och därunder en vignett, föreställande en gullblond, naken kvinna, räddande en svart syndare, som vid hennes hand och intrasslad i hennes gyllene hår lyfter sig mot solen. Hvad som i denna prydliga cigarrlådssymbolism talar om »frändskapens lag», är en gåta för betraktaren. I själfva boken härskar också skäligt litet af »frändskapens lag», ity att författaren här sammanfört en mängd novelletter och poem utan egentligt sammanhang, men nästan alla af en lätt och flyktig, halfjournalistisk karaktär. Författaren till den vackra och finkänsliga berättelsen »Vera» och flera andra, af vek ungdomskänsla intagande skildringar, borde efter så pass lång tystnad hafva kommit med bättre och mer kärnfulla saker än de prosaskisser, som här bjudas. Mjuk hand och älskvärd, naturlig uppfattning, rikedom på känsla och sympati utmärka nog också dessa små kvinnoskildringar, liksom de äldre, författaren skrifvit, men sentimentaliteten har stigit i betänklig grad, och man skall vara mycket svag för det kanderade för att kunna smälta alla dessa historier om sockersöta och älskande flickebarn.
Bättre äro utan fråga verserna, af hvilka somliga hafva både flykt och vacker, ungdomlig sångbarhet. Det är en äkta varm pust af Stockholmssommaren i en strof, som följande:
Tyst ligger kvällen öfver Hagaparken,
en trånfull junikväll med häggens ånga
med doft från lönnarne och doft från marken.
De lätta skuggorna bli dubbelt långa;
en stillsam bris, som lyfter sig från ängen
ger lungan luft och vaggar björkens hängen.
Skada blott, att den melodiska och friska naturmålningen på slutet fördärfvas af ett banalt fruntimmer med ett rödt parasoll, som förstör Hagas stilla sommarkvällsstämning. Och allt för ofta uppenbara sig dylika unga damer olägligt och ledsamt - åtminstone för läsaren - i dessa dikter. Vackrare och helare än de erotiska verserna äro ett par andra poem. De tre nästan barnsligt enkla och omedelbara verser Nordling under titeln »Du valde stjärnan» riktat till sin mor, äro rörande vackra i sin blida och hängifna innerlighet. Några tillfällighetsdikter klinga synnerligen friskt och älskvärdt, med mycket af ögonblickets skimrande och flyktiga strålbrytning. Hur präktiga rader Johan Nordling i lyckliga stunder kan skrifva visar följande ståtliga slutstrof:
Fall, sommarskur, och föd på nytt!
Vår tro, som svek, vårt hopp, som flytt,
oss himlen återbördar -
för våra tunga mödors skull,
för våra bleka fröjders skull
och våra karga skördar.
26 september 1901.
