Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XII. Höstdagar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
135
hav rulla fram. Och Karin tackade Gud att hon
lärt känna Honom i unga år, att hennes själ
funnit sitt fäste och sin ankargrund redan i
vårens dagar. Det ger en sådan underbar
trygghet att kunna säga: »Herre, Du är min, och jag
är Din! Du må härska över hela min varelse,
ande, själ och kropp. Tack att jag slipper leva
ett tomt innehållslöst liv. Må jag blott bära
frukt åt dig, min Herre och Mästare!»
Hon hade ej bråttom hem — fru Sigmund hade
sagt att hon skulle ta en skön promenad — det
hade varit så mycket att göra den sista tiden.
Det var sensommarglöd över ängar och hagar,
över de väldiga skogarna; och åns vatten
glittrade i aftonljuset. Det var så betagande vackert
överallt, och Karin visste knappt åt vilket håll
hon ville gå — men skogens gyllene skymning i
solnedgången lockade henne mest. För att komma
dit hade hon att gå över en hedmark, där lingonen
lyste röda och ljungens fina klockor ännu ej
mistat sin vackra färg. Och över allt låg
sensommardager — det sällsamma, trolska ljus, som
griper sinnet och tankarna liksom till avsked.
Så kom hon in i skogen, där det var svalt och
stilla, och hon gick sakta framåt stigen, medan
tankarna dröjde vid det besök hon gjort. Den
gamla kvinnan hade länge stått ensam i världen
— man och barn voro döda, och även på annat
sätt hade hennes lidandes mått varit rågat. Men
hon klagade aldrig, trots sina många svåra
krämpor. Hon såg allting — även lidandet — i evig-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
