Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VII. Därhemma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
87
det nog mycket smått, men vi ha hört att
Ragnar hela året skickat hem till föräldrarna allt
vad han kunnat undvara av sin lön. Det går bra
för honom i Argentina, men han får arbeta
väldigt. Ragnar är nog en ovanligt präktig ung
man — den bästa i familjen. Det var bara
underligt att han inte kom hit och sade farväl, innan
han for så långt bort till främmande land — så
mycket som vi varit tillsammans. Men han kände
det väl svårt, att de orsakat oss bekymmer, och
det kan ingen undra på...»
Karin svarade ej; hon märkte i detsamma att
hennes klänning fastnat i en taggig buske, som
de just gingo förbi, och hon fick brått att göra
sig lös. Hon var glad att Ingrid inte tycktes
märka den förrädiska rodnaden på hennes kinder;
ingenting mera blev sagt om Ragnar — de hade
så mycket annat att språka om.
Det var en lättnad för Karin att ingen i
hemmet märkt Ragnars besök nere vid strömmen den
där oförglömmeliga morgonen för ett år sedan.
Det fanns en väg utmed ån, och den hade hon
följt utan att bli sedd. Och hon var glad, att
Ingrid inte talade om att utsträcka deras
promenad till älsklingsplatsen vid ån. Det skulle
blivit för mycket för henne — hon hade inte varit
där sedan den gången — och hon ville gärna
bevara sitt lugn. Nu ville hon bara finnas till för
de sina, vara dem till hjälp och glädje och glömma
sitt dåraktiga hjärtas längtan — som aldrig kunde
bli tillfredsställd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
