Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
känslofullt ögonblick. De stora eldsrunorna i hennes
själ lågade upp, hon liksom urskilde sitt särmärke
bland millionsjälarna och förstod att njuta sig själv.
Den gränslösa nattliga rymden, skälvande av
hemlighetsfull silverblå trånad, böljornas eviga
strömmande, tungt av brus, gnistrande av ett ljus, som
aldrig lät sig fångas, allt smälte samman med de
tusendes öden, vilka som hon gingo att söka ett nytt
liv. Det förborgade vinkade därute i den fradgande
glansen, bubblade upp som vita, tysta skepnader ur
havsblått skum, bröt mot skrovet som darrande suckar.
Stort var att tänka på dessa landsflyktiga hjärtan,
som slogo fortare, dessa ögon som tårades av
obestämt hopp inför den vinkande trolska symbolen.
Vad gjorde väl att den var grov, allt för påtaglig,
det låg ju röda förhäxande slöjor av löften över
jättinnans lemmar.
Men störst var dock att veta att hon, Louise
Niefelt, icke var som någon annan utan en själ för sig
bland alla, som veta och mena och vilja och tro
på jorden. Förskräcklig var den röran! Men hon
kunde se på alltsammans och le, ty som hon visste
och ville dock ingen i grund och botten. Nog
famlade och syftade de flesta åt ungefar detsamma, men
ingen förstod det så nära, så egendomligt som hon.
Förstod vad det var att leva.
Hon vore en ideell natur, kanske föga rustad för
det praktiska landet där framför, men hon kände en
hemlighet och måste ofta le åt människorna, där de
irrade omkring med sina anleten mot jorden. Hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
