Nya Stockholm / 693 (1890) Author: Claës Lundin Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXXIII. Elden är lös!

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Sådant var tillståndet ännu få år före 1880-talets början. Allmänt
insågs behofvet af brandväsendets fullständiga omskapande, men myndigheterna
ryggade till baka för de stora kostnaderna, och frågan fick vänta på sin lösning
till dess vådorna af det gamla oefterrättlighetstillståndet framträdt så starkt, att
en ändring nödvändigt måste företagas. Det var branden i Palinska huset, nu
mera Inteckningsbolagets, vid Gustaf Adolfs torg, natten mellan den 11 och 12
november 1873, som gjorde slag i saken. Där spildes människolif som otvifvelaktigt
kunnat räddas, om snabbhet och ändamålsenlighet funnits vid släckningen,
och från det tillfället var Stockholms gamla brandväsende för alltid utdömdt.

Genom nya brandordningen, antagen af stadsfullmäktige den 1 oktober 1875
samt faststäld af öfverståthållareämbetet den 30 i samma månad, har Stockholms
eldsläckningsväsende höjt sig till en punkt, fullt jämförlig med den utlandets
större städer redan förut uppnått.

Brandtrumpeten låter nu höra sig redan på tämligen stort afstånd,
men det är ett buller som ej kan jämföras med klämtningar i
kyrkklockorna, kanonskotten och larmtrummorna. Det är icke ett
uppmaningstecken, att Stockholm skall gå »man ur huse» för att se på
en eldsvåda, utan en varningssignal för
att folket på gatan skall laga sig undan
och lemna vägen fri för dem som utan
allmänhetens hjälp skola släcka elden.
Trumpetens ljud ledsagas af en klockas
klingande, och båda jaga upp på
trottoaren alla som icke ha något med
eldsläckning att göra, och det ha inga
andra än brandkåren. Således: fort undan!

B. Hollsten.

Det bär af i skenande traf från
hufvudstationen vid Johannis kyrkogård,
Malmskilnadsgatan utför och så vidare
till det ställe, där elden brutit ut. På
hvarje sprutvagn sitter ett halft tjog
unge kraftige män i full utrustning med hjälmar och alt tillbehör, och
bredvid kusken på främste vagnen ser man brandchefen sjelf,
kommendörkapten B. Hollsten, hvars kraftfulla figur och öppna, käcka
ansigte med den fasta blicken bära intyg om en befälhafvares bästa
egenskaper. Det är han, en af Stockholms mest populära personligheter,
som leder det hela, följer alt med skarp uppmärksamhet, afgör hvad
som skall uträttas, och han gör det utan att länge besinna sig, med full
tillförsigt till underbefälets och manskapets beredvillighet och förmåga.

En ståtlig syn är att se dessa sprutvagnar jaga framåt så fort
de starka och snabba hästarne förmå löpa. Det är också en nästan
hemsk syn i natten, icke så bländande som Berlins brandkår, då denne
med blossande facklor ilar till sitt mål, ty Stockholms åker vanligtvis blott
med några lyktor, men det är såsom susade »Åsgårdsreiden» i mörkret

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>