Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
honom jag därför i det följande kommer att rikta min opposition.
Måhända kann det synas vara djärft att kritisera en teori, som
hyllas av så ansedda forskare. Men om min åsikt visar sig vara
riktig, så är dess framställande på dessa blad därmed rättfärdigat,
o visar den sig oriktig, så drabbar det endast mig.
E brytes enligt Pipping av ett i nästa stavelse följande
(syn-koperat eller kvarstående) « eller v över ea till ia, vilken diftong
sedan ytterligare labialiseras. Denna labialisering resulterar i
forn-svenskan slutligen i io (utom framför kvarstående «, där resultatet
blir iii], som i vissa fall kvarlever i nysvenskan, varför vi kunna
vara övertygade om att vi här ha att göra med värkligt io (d. v. s.
im). Har nu denna labialisering fortskridit lika långt i isländskan?
Jag tror mig kunna besvara den frågan nekande. Pipping, som
icke undersökt skalderimmen, utan tagit Wadsteins teori om att
u-brytningsdiftongen även i isländskan är io för god, accepterar
Hultmans förklaring (Finländska bidrag till svensk språk- och
folk-lifsforskning, Helsingfors 1894, sid. 96), enligt vilken skillnaden
mellan (i)o o q skulle bero därpå, att diftongen ia skulle ha varit
fallande, då u-omjudet inträdde; u-omjudet av svagtonigt a är ju
nämligen 0 (yngre «), t. ex. harpare, dat. pl. hqrporom, ej
*hqr-pqrom. Häremot skulle jag vilja invända, att diftongen ia redan
hos de älsta skalderna (således förrän man antar att kvarstående u
värkade omjud) otvivelaktigt var stigande, vilket framgår av sådana
aöalhendingar som t. ex. kialdrskids: galdra (frorbiprn Hornklofi,
Glymdrapa v. 2). Var a i diftongen ia starktonigt — o det var
det — o skulle det labialiseras, så kunnde det ej undgå att passera
stadiet iq — vad det nu än sedan månde utveckla sig till. Detta
stadium iq ha vi belagt i en mängd skalderim, flere än Kahle
anfört i sin uppsats mot Wadstein (Arkiv XII sid. 374), där han
påpekar den i skalderimmen tydligt framträdande olikheten mellan
u-brytningsdiftongens senare komponent o o, ehuru han anser denna
olikhet vara oursprunglig. Jag skall här citera dem jag funnit —
de äro icke få.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
