Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Johan Ludvig Runeberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Johan Ludvig Runeberg.
319
Men roptes skyldra, fällde han som oftast
bajonett,
Och skreks gevär för fot, flög hans på axeln
lika lätt.
Så blef Sven Dufvas exercis beryktad
vidt omkring,
En hvar, befäl och manskap, log åt detta
underting;
Men han gick trygg sin jemna gång, var tålig
som förut
Och väntade på bättre tid — och så bröt
kriget ut.
Nu skulle truppen bryta opp, då blef i
fråga stäldt
Om Dufva kunde anses klok och tagas med i fält ?
Han lät dem prata, stod helt lugn och redde
saken så:
»Om jag ej får med andra gå, får jag väl
ensam gå.«
Gevär och ränsel fick han dock behålla,
äfven ban,
Fick vara dräng, der man höll rast, soldat der
striden brann;
Men slåss och passa opp gick allt med samma
jemna ståt,
Och aldrig blef han kallad rädd, blott tokig
mellan åt.
På återtåg var Sandels stadd, och Ryssen
trängde på,
Man drog sig undan steg för steg längs
stranden af en å.
Ett stycke fram på härens väg gick öfver
ån en spång,
Der stod en liten förpost nu, knappt tjugu
man engång.
Som den var sänd i ändamål att böta
vägen blott,
Låg den i ro, se’n det var gjordt, långt skild från
hugg och skott,
Tog för sig i en bondgård der allt hvad den
kunde få,
Och lät Sven Dufva passa upp, ty han var
med också.
Men plötsligt blef det annat af, ty utför
närmsta brant,
I sp.orrsträck på en löddrig häst kom Sandels
adjutant:
»Till bryggan, gossar«, ropte han, »för Guds
skull, i gevär!
Man sport, att en fiendtlig trupp vill öfver
elfven der.«
»Och herre«, talte han till den, som förde
folket an,
»Rif bron, om ni det kan, om ej, så slåss till
sista man!
Armén är såld, om fienden här slipper i vår rygg.
Ni skall få hjelp, genralen sjelf han ilar hit,
var trygg!«
Han flög tillbaka. Men till bron hann truppen
knappast ned,
När högt på andra strandens vall en Rysk
pluton sig spred.
Den vidgades, den tätnade, den lade an,
det small;
Dess allraförsta salfva re n blef åtta Finnars fall.
Det var ej godt att dröja mer, man
svigtade enhvar.
Annu en åska, och man såg blott fem
kamrater qvar.
Då lydde alla när det ljöd: »gevär i
hand, reträtt!«
Sven Dufva blott tog miste han och fällde
bajonett.
Än mer, hans svängning till reträtt gick ock
besatt på sned,
Ty långt ifrån att dra sig bort bröt han på
spången ned.
Der stod han axelbred och styf, helt lugn på
gammalt vis,
Beredd att lära hvem som helst sin bästa exercis.
Det dröjde heller länge ej, förrn han den
visa fick,
Ty bron sågs fylld med fiender i samma
ögonblick,
De rände på, man efter man, men åt enhvar
som kom
Gafs höger-om och venster-om, så att han
damp tvertom.
Att störta denna jätte ned var mer än
arm förmått,
Och ständigt var hans närmsta man hans skygd
mot andras skott,
Dock djerfvare blef fienden ju mer hans
hopp bedrogs;
Då syntes Sandels med sin flock och såg hur
Dufva slogs.
»Bra, bra«, han ropte, »bra, håll ut, min
käcka gosse du,
Släpp ingen djefvul öfver bron, håll ut en
stund ännu!
Det kan man kalla en soldat, så skall en
Finne slåss.
Fort, gossar, skynden till hans hjelp! Den der
har räddat oss.«
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
