Note: This work was first published in 1994, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hon talade mycket med mig då när det blev så här.
På något sätt kunde jag trösta henne menade hon. Det
gjorde jag för jag tyckte om henne. Lyssna. Sitta
bredvid henne när hon låg och grät. Smeka henne över
håret. Säga att livet ofta är djävligt. Dra med
fingertopparna över hennes slutna ögonlock. Gråten avtog
då. Dra blott nuddande med fingertopparna över
hennes läppar. Tala till henne sedan. Oftast brukade det
räcka. Efter en stund blev hon då lugnare. Kunde gå ut
i huset igen och visa sig glad för dem. Ta hand om
småungarna och svara förnuftigt när Alva kvittrade.
Men ibland, som nu när livet gjorde så ont för Karin
att hennes gråt blev alldeles torr och stilla och helt
förtvivlad, då gjorde jag som nu; masserade upp
muskelknutarna åt henne så hon kunde släppa gråten riktigt
loss. Då blundade hon. Jag tog henne först om käken
för att göra den fri. Klämde upp kappmusklerna, de
var stela och smärtande när hon som nu var mycket
olycklig. Gjorde så nacken fri, men var försiktig. Det
kan vara farligt om man tar fel. Höll om henne för att
hon skulle uppleva trygghet och tryckte samtidigt till
hårt på muskelfästena längs ryggraden. Först de uppe
under skulderbladen, hon skrek nästan högt då och så
letade jag rätt på fästena och vred med tummarna hela
vägen ner till de stora sätesmusklerna. Vid det laget
hade hon börjat hulka. Hon storgrät och jag visste att
det rös i hela kroppen på henne. Sedan upphörde
gråten och andningen blev djupare och mer
regelbunden. Då kunde jag försiktigt stryka henne över
läpparna med fingertopparna. Efter det blev hon då lugnare.
Kunde prata om annat. Det var inte bara Karin jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
