Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRETTONDE KAPITLET
139
Men då han i ett par år upprepat sina motiv några
gånger, kunde han ej undgå att se tomheten i de
ämnen, han valt. Det var ju intet annat än
uppställda modeller, han målat, intet annat än kopior,
endast arbete, ingen själ i hans konst. »Verkar det
förädlande?» kunde han fråga sig själv. Han
kunde ej mera dölja, att den uppburne konstnären
börjat tröttna, och att det just var hans tvivel på sig
själv, på sin kraft och sin förmåga, som dikterade
hans bittra utfall mot andra. Och då hans
misströstan drev honom till overksamhet och till
pari-serliv, då släppte han ut sina studier, dem han aldrig
förr velat avyttra, därför att han ämnat måla tavlor
efter dem. Dessa några år gamla studier voro fullt
ut värda det beröm, man gav dem, och han läste i
tidningarna om huru lovande han fortfarande var,
och om vad konsten hade att vänta av denne käcke
soldat, som bar marskalkstaven i sin ränsel.
Någon gång kom han ned på »Syrach» — den
anspråkslösa vinlokalen, där landsmännen numera
samlades ibland — och det hände då, att han mot allt
skick och bruk tog Paulette med sig dit. Det hade
ingenting blivit av med deras skilsmässa.
Då satt hon vid bordsändan med sin lilla hund i
knäet, satt där leende och med feta, röda kinder
— hon hade blivit fet under de sista åren. Men det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
