Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VALÖRMÅLERIETS GENOMBROTT.
Detta skede — realismens, pleinairismens, impressionismens skede — får
sin karaktär i det friska, omedelbara, energiska naturstudiet, i de osökta
motiven ur det samtida lifvet i dess olika faser. Målaren går
hvardagsverklig-heten in på lifvet med tro på att det sköna är att söka i naturen, med kärlek
och omsorg afbildad, och att hvaije litet stycke verklighet är vardt att
öfversättas på konstens språk. Det är de små summariska naturstämningarnas skede,
det är äfven de stora modellstudiernas i friluft. Realismen tar stora mått och
bryter in äfven i den monumentala konsten — också i skulpturen fodrar
den plats och blir äfven där nyhetsbringare, fastän ej i samma grad som
i måleriet. Hvardagsmotiven breda sig och taga ett utrymme, sådant man
förr ägnat endast åt den stora konsten, åt religiösa, allegoriska, världshistoriska
ämnen. Traditionerna — hör man nu klagas — ha ej längre auktoritet hos
den tanklösa ungdomen, en tid af anarki är inne, detta är ’la fin des écoles’,
hvart skall det bära hän?
Så skarpa motsättningar har väl sällan konsten haft att uppvisa som
under denna brytningarnas tid. Å ena sidan de akademiska i alla länder,
traditionens alla väktare bland konstnärer och bland konstförfattare — från
de oböjligt konservativa till dem, som gärna ville föryngring och individuel
frihet men endast inom skönhetsrikets en gång för alla utstakade gränser —
å den andra de som höllo fast vid det personliga temperamentets rätt att
söka skönhet och natur utan hänsyn till stängsel eller regler och de som
begärligt kastade sig öfver det nya, därför att det innebar
utvecklingsmöjligheter eller helt enkelt därför, att det var modernt och därför att man borde
följa med sin tid och akta sig för att bli räknad till de efterblifne.
Hvaije konstnärlig revolution börjar med en revolution i uttryckssättet, i tekniken. »Ett
sätt att teckna är ett sätt att känna.» Den enkla grundsats, att man skulle måla
verkligheten så som ens egna ögon sågo den, medförde den fordran, att man skulle måla med
verkligheten för sina ögon, ej flytta den in i en atelier. En interiör skulle således målas med
dess verkliga dager, som ger figurer och ting deras rätta inbördes valör, en friluftstafla i fria
luften, pä en bestämd tidpunkt pà dagen och i den belysning naturen består. En figur, sedd
i atelierdager med kallt, koncentreradt ljus från norr, får ju helt andra färger än samma
person, sedd ute i det fria, där lufttoner och reflexer spela in i färgerna, toner dem man
ej kan konstruera sig till eller fantisera fram, utan dem man måste iakttaga för att kunna
fånga dem. Man skulle undvika att transponera naturens färger efter den palett, man i
skolan lärt sig använda, och lika litet skulle man konstruera fram en färgharmoni med
motsättningar, som ej ses i verkligheten. En målning skulle verka som ett stycke natur, sedt
genom ett fönster. Naturligtvis hände det, att det stycket ej omfattade en färgskala, som
innebar en afrundad koloristisk harmoni, men det var ej heller en dylik som söktes utan
atmosferens lif, valörernas korrekthet, intrycket af ett stycke verklighet. Det som skulle förmedla
och sammanhålla färgtonerna till en enhet, det var luften och ej en artificielt tillagad totalton.
Friluftsstudien förde från det bruna måleriet till det blonda. Den mörkbruna färg, som
heter asfalt, med en mustig ton påminnande om tjära, bitumen som var så lättvindig att
använda i skuggor och halftoner, denna färg som är farlig därför att den småningom, men med
osviklig säkerhet äter sig igenom alla andra färger, den är blandad med, och som kommit så
många gamla och nyare målningar att mörkna och bli koloristiskt något annat än hvad de från
böljan varit, bitumen, om hvilken Granet yttrat, att den borde vara så dyr sä att ingen målare
skulle ha rad att köpa den, bitumen som flödat öfver pà historiemålares och orientmålares
paletter och som ännu under detta skede blef rikligt använd — den var Pilotvskolans hufvud-
Xorde nsnan. Konsthistoria. 38.
297
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
