Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TYSKLAND INTILL 1880-TALET.
lin och Feuerbach och påverkades afgjordt af den förre, tillägnade sig mycket af hans robusta
friskhet och lärde kanske också af honom att följa sitt eget temperament och undvika att gå i
flock pà allfarvägen. Han tog ock inflytande från Michelangelo, från Bernini och barockskulpturen,
och han fann senare i Pergamonbilderna en klassisk konst, besläktad med hans egen i
lynne, i utförandets dekorativa styrka och rörlighet. Hans grupp »Pan tröstande den öfvergifna
Psyke» och den därpå följande »Pan lår en liten gosse att blåsa flöjt» äro samma andas barn
som Böcklins samtidigt målade »Pan spelande i vassen». Berlinarne fingo 1858 göra bekantskap
med denne affälling från de Bauchska skoltraditionerna, med denna glädtigt och skälmskt
ungdomliga uppfattning af antiken. I de första monumentala verk, lian efter sin hemkomst till
Berlin utförde eller gjorde utkast till, är anslutningen till barocken uppenbar och djärf i
komposition liksom i figurernas ställning och rörelse. Först frontalgruppen till Hitzigs börsbygnad
i Berlin, därpå täflingsskizzen till Friedrich Wilhelm III:s ryttarstod för Köln med anslutning
till romerska verk och till Schlüters staty af den store kurfursten med de fängslade, delvis nakna
kämparne nere vid den låga, svängda sockelns hörn — hos Bcgas äro de 8 kämparne ej
under-kufvade fiender utan representera rikets provinser.
Denna ryttarstod fick Begås ej utföra, fast han fått första priset vid täflingen, men nästa
gång han täflade om en monumental uppgift, blef den äfven öfverlämnad åt honom —
visserligen efter långvarigt krånglande. Det var Schillermonumentet på Gendarmenmarkt i Berlin,
skaldens staty omgifven af fyra kvinnofigurer, sittande nedanför sockeln på en fontänbassins kant
— det ser nästan ut som om de toge sittbad. Ännu starkare än i Begås’ tidigare verk
framträder i dessa figurer hans sträfvan efter kraftig realism, efter karaktär i vida högre grad än
formskönhet. Långt aflägsna från den traditionella antikiserande allegorien äro dessa våldsamt
individualiserade bastanta figurer, hvilkas rätta plats vore vid ingången till ett museum öfver
tysk realistskulptur. Lyriken med dess starka patos, dess förening af sinnlig styrka och
drömmeri är väl den mest innehållsrika af dem — en svensk måste inför henne påminna sig Tegnérs
ord om tyska språket: »Frisk, groflemmad och stark, en jungfru, fostrad i skogen». Om den
Zibyllagestalt, som representerar filosofien, har man sagt, att hon afskräcker från en närmare
bekantskap med denna vetenskap.
Robust, sund styrka och kraftigt dekorativ hållning förblir det utmärkande i Begås’
frodiga alstring. Han är de dekorerande gruppernas man, som förstår att ställa dem mot luften
i lifliga silhuetter och starka linier (de för slaktarhuset i Budapest komponerade grupperna med
tjuren och buffeln, längre fram slottsbrunnen utanför slottet i Berlin med dess Neptun och dess
flodnymfer — hans mest uppenbart i Berninis anda hållna arbete). Sabinskornas bortröjande
är en modern variant af de så ofta af antikens, af renässansens och barockens skulptörer
behandlade enleveringsscenerna. Äfven i »Merkur bärande Psyke», i centaurgruppen m. fl. stälde
Begås manlig och kvinlig formkaraktär som motsats till hvarandra. Något af de moderna
italienarnes genreartade uppfattning gör sig ibland gällande i hans figurer, antingen de så ha antika
namn eller ej — den näpet bedröfvade Psyke, den knubbige Amor, som blifvit stucken af biet
och tröstas af den smeksamma Venus, gruppen »den elektriska gnistan» med det kyssande
paret. Till det monumentala söker han gärna äfven i sina porträttbyster, där karakteriseringens
skärpa kan vara långt drifven. Den mästerliga bilden af Menzel (i halfligur, frän 1877), i
nationalgalleriet gifver, liksom bysten af Bismarck i Zcughaus, det definitiva konstnärliga uttrycket
för de båda männens personligheter. Också i bysterna använder Begås en kraftig behandling
och dekorativ bredd i anordningen, draperar gärna sina modeller med ett stycke af en kappa
nedfallande i breda veck öfver sockeln pà ett sätt som påminner om Houdon och andra af de
gamle. Dc stort behandlade draperierna pà statyerna ge ock en dekorativ mäktighet i formerna,
när det ej blir för mycket. Begås’ figurer lassa gärna pà sig hela massor af tyg.
Begås har efter 1870 blifvit Berlins officielle bildkonstnär. Som monumental dekoratör
visar han sig med blick för det storslaget effektfulla kunna röra sig med väldiga massor. Hans
konstnärstemperament få vi väl ändå söka i arbeten sådana som kvinno- och barnbilderna
från Rom och i hans bästa porträtt. I den tyska skulpturen har han sin plats gifven som
nyhetsman och som karaktäristiker.
295
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
