Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
smaken, än större. Det var då, Ruskin bröt in i striden med sitt vältaliga
och sjudande liffulla försvar för dessa unga målare, dem han ej personligen
kände, och för det vackra uppslag de gifvit. I dessa uppsatser, i själfva
Times, där bröderna förut blifvit hätskt anfallna, framkastade Ruskin så
många nya idéer om målning, att de i själfva verket voro minst lika
revolutionerande som den konstnärliga rörelse, han gjorde till sin. Han profeterade med
lidelsefull tro på sitt ord, att dessa ungdomar skulle i England grunda den
mest nobla konstskola, man sett sedan trehundra år. Och med sådan styrka
i bevisföringen och sådan auktoritet uppträdde Ruskin, att striden afstannade,
vinden vände sig, ett par af de omstridda taflorna såldes på fläcken, Hunt
fick ett pris af akademien i Liverpool och bröderna fingo arbeta vidare i
lugn. De hade i själfva verket alls ej behöft utstå så mycken ovilja och
förföljelse som nyhetsmännen i Frankrike och annorstädes. När de nästa gång
framträdde, vann Millais både kännarne och den stora allmänheten med
»Hugenotten», Hunts framställning af Kristus som »Världens ljus» blef i
afbildningar spridd öfver hela landet, Millais’ utan sentimentalitet men med
trovärdig kraft skildrade brandsoldat, som räddar barnen ur det brinnande
huset, slog an på den stora publiken, och Madox Brown vann alla engelska
hjärtan genom »Farväl till England», emigrantparet, som från ångarens däck
i tyst smärta ser efter hemlandets kust, som allt mera aflägsnar sig. När
Rosetti åter uppträdde 1856 — bland annat med »Dantes dröm» i dess första
version — var äfven för honom segerns timma slagen.
Bland de nya uppslagens män vid århundradets midt ha vi mött John
Ruskin. Fastän själf icke konstnär — annat än som amatör — är hans
ingripande i Englands konst och kulturella lif af den största betydelse.
Han uppträdde yrkande på realism i studiet och på idealism i
uppfattning och känsla men först och sist på individualism i konsten, på frihet
från doktriner. Han uppträdde för konstens höghet och smakens odling, för
konsten som en lifsfaktor, en uppfostrande och förädlande kraft.
Naturstudiet kan för honom ej vara tillräckligt noggrannt och ingående.
Konstnären skall veta hvad han afbildar, bör vara kunnig ej blott i naturens
egna lagar, dem han måste strängt följa, utan ock i sådana ämnen, som
geologi, botanik, optik m. m. Han får ej förfalska verkligheten genom att
söka försköna henne — »hvarför ljuga, då det verkliga är så vackert?» — och
hvarje försök till idealisering är intet annat än ett vanhelgande. Naturen är
alltid förmer än konsten. Och all god konst är tillbedjan af naturen.
Konstnären bör gå till naturen med hjärtats ödmjukhet, »utan att rata något, utan
att förakta något, utan att utvälja något.»
Men konstnären har att söka skönheten, och hon finns hvarken i ett
konstgjordt ideal eller i den denaturerade natur, som realisterna nöja sig med
att porträttera. Skönheten finns i naturen, där denna fått förbli i sitt
naturtillstånd och ej blifvit vanhelgad af människorna. Med skönhet har den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
