Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NITTONDE ÅltllUNDBADETS KONST.
ur engelskt badorts- ocli sportslif, beteckna tidens genremålning. Samma tid
skrattade och grät öfver Dickens’ uppsluppna och känslofulla skildringar af
engelskt lif (Pickwickklubben började utkomma 1836, David Copperfield
förelåg färdig 1850) och njöt af att i Thakerays satirer (Snobbarnes bok 1848,
Fåfängans marknad, afslutad samma år) se sina vänner och grannar så
träffsäkert snärtade.
Det är ej någon tid af hög konstnärlig odling. Erik Gustaf Geijer skref
1834 från England, att människorna där äro »utan skönhetssinne, utan smak»
— ännu 1897 kallar Ruskins franska biograf engelsmännen »jordens minst
konstnärliga folk». Massans konservativa motståndskraft mot nya
skönhetslagar har varit ståndaktig nog, och den lilla hopen af smakens aristokrater
ha haft ett hårdt arbete och ha ofta nog fått arbeta mest till hvarandras glädje
och uppbyggelse.
Att det ej var inom de akademiska riktningarna, man hade att söka
utvecklingen af en engelsk konst, är redan påpekadt. Det stora måleriets
representanter — E. M. Ward, Eastlake, Etty m. fi., hvilkas taflor i bredd med
genremålarnes fylla de moderna salarna i National gallery — visade större
eller mindre skicklighet men föga ursprunglighet. Detta kunde i längden ej
tillfredsställa själfständighetsifrande engelska sinnen. De funnos, som sökte
vägen till en konst, de kunde kalla sin egen. Engelska konstnärer reste
mycket, och de voro ej okunniga om hvad som hände och hvad som gjordes
på kontinenten. Förbindelsen med Italien hade aldrig uppgifvits, klassicismen
från Rom lefde ju i engelska skulptörers verk, och i Rom höllo sig
engelsmännen hällre till tyskar än till fransmännen. Prins Albert, drottningens
gemål, satte i fråga att låta tyska konstnärer dekorera parlamentshuset och
frågade Cornelius till råds därom. Maclife och Dyce, som jämte andra målade
fresker där, hade lärt denna konst i Tyskland och fört tyskarnes
formbehandling till England. Kompositioner till kyrkfönster bestäldes af tyska målare.
I skotten William Dyce (f. 1806, d. 1864) fick England sin nazaren.
Overbeck påverkade såväl honom som Madox Brown — likväl med olika
resultat — och som en engelsk Overbeck debuterade Dyce i London med
»Jungfrumodern» 1845, målade sedan utan personlig hållning men med älskvärd
naivitet, känslofullt uttryck och styrka i färgen legender och bibliska scener
samt fresker ur kung Arturs saga i Parlanientshuset.
År 1843 hade en stor täflan blifvit anordnad för de tillämnade
parlamentsfreskerna. 140 kartonger inkommo. Bland de täflande var den 25-årige
Watts, hvars rykte utom akademikretsarne daterar sig från denna stund, och
den 23-årige Madox Brown, hvars behandling af ett historiskt ämne, »Haralds
lik bäres fram till Vilhelm Eröfraren», väckte stor förargelse och mycken
uppmärksamhet och intresse.
Ford Madox Brown (f. 1821, d. 1893) kom då åter från sin europeiska
studieresa. Han hade gått i Wappers’ skola i Bruxelles och han ville en reform
i måleriet, det på kontinenten florerande juste-milieu-måleriet, i bästa fall
med vackra figurer och vackra färger men i de flesta fall utan mycken karak-
218
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
