Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE FRANSKA GENOIfBROTTSMÄNNEN FRÅN 1880.
blef boklärd, om ock själflärd, lärdare än flertalet konstnärer, »till och med
bland historiemålare och medlemmar af institutet».
Han hade börjat med att studera naturen så direkt som möjligt, och
hans väg förde efter ett par års famlande tillbaka till naturen från
atelier-och bokstudiet. Med »Tröskaren» och ett par andra bondebilder (1848) fann
han sitt rätta område. Året därefter lämnade han Paris, sökte upp
Barbizon och blef där bofast till sin död 1875. Han lefde mycket smått, led
ibland bokstafligen nöd med sin stora familj — han var redan gift för andra
gången, då han med hustru och fem barn flyttade till Barbizon. Det var en
lycka för huset, när vännen Diaz lyckats sälja ett par af Millets teckningar
i Paris för 20 fr. stycket och förde med sig bröd i en korg till det fattiga
hemmet, och en oerhörd lycka var det, när Rousseau sålde en af Millets taflor
till en amerikanare för 4,000 fr. — att Rousseau själf var den anonyme
köparen, aktade han sig att tala om. Själf höll sig Millet ifrån Paris,
föranstaltade aldrig någon utställning, gjorde intet för att draga uppmärksamheten till
sig, lefde sitt arbetslif i tillbakadragenhet, gick i träskor bland bönderna, som
han kände sig besläktad med, på samma gång han andligt sedt var deras
öfverman, tecknade sina kompositioner vid aftonlampan, bad sin bön, då
by-kyrkans klockor vid solnedgången ringde Ångelus öfver nejden, läste sin bibel
eller sina klassiska författare.
Medaljer erhöll han pà salongerna 1853 och 54, men flera gånger blef han refuserad, bland
annat 1859 med »Döden och vedhuggaren», den lilla l&raktärsfulla taflan, som nu finns i
Glyptoteket i Köbenhavn. Med 1860-talet inträdde en betydlig ljusning i hans yttre lif. Hans arbeten
fingo afsättning och stego i pris, han fick hederslegionen 1868, han köpte sig ett eget hus med
trädgård i Barbizon och lefde numera ett sorgfritt lif. Efter hans död inbragte hans
efterlämnade arbeten öfver 300,000 fr. och de ha sedan dess stigit ofantligt i pris. Oljemålningen
»Angelus», för hvilken han år 1859 ansett sig lycklig att få 6,000 fr., såldes ett par årtionden
senare för 300,000.
Hans lefnads och hans verks karaktär var i allo den samma, fri från
all fåfänglighet, allt sökande efter människors ynnest. Millets temperament är
allvar och djup, stilla melankoli och hög känsla. Han är tankeklar liksom
han är rättfram, medveten om sina mål och medel, och han är konsekvent,
som det en fransman af intelligensens öfverklass egnar och anstår. Hans
konst är uppsökande af det stora i det hvardagliga, det ideela i det reela.
Han yttrar själf, att det enda sätt att nå den sanna konsten är att i konsten
behandla det, som är ett med ens jag och som man ej ens kan tänka på att
lösgöra sig ifrån, och att framställa detta på det enklaste sätt, utan alla slags
konstmakerier. Han finner den sanna mänskligheten liksom den stora
poesien i bondens lif. Hvad kunde han då konstnärligt framställa annat än just
denna poesi, då han ju var konstnär född? För städernas arbetare hade han
— den födde landtmannen, som ock ständigt förblef landtman — föga känsla,
han kände dem ej, kände sig ej solidarisk med dem, kände sig ej hemma
i stadslarmet, endast i landsbygdens stillhet och tystnad.
Hans motivkrets blef således bondelifvet, arbetet på åkern och arbetet i
hemmet. Såningsmannen på faltet ösande ut sitt korn med fulla händer, trädfallaren
.Yordensvan. Konsthistoria. 25.
193
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
