Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ROMANTIKEN I FRANKRIKE.1
historie-, genre- och landskapsmålare. »Skolan finnes ej mera», klagar redan
år 1824 Delécluze, Davids biograf och Journal des débats’ konservativa kritiker.
Det romantiska programmet, frihetens program, lämnade plats för olika
individualiteter att gå olika vägar. Dessa vägar förde till orienten, dit redan
Delacroix hänvisat, till historiemåleriet, dit tidsandan pekade, till skalderna,
till det italienska folklifvet. Och de flöto samman med den erkända och
omhuldade akademiska konsten, så att man ibland ej längre känner igen
dess upphof.
Den monumentala konsten omhuldades under denna tid af reaktion. I
Paris’ kyrkor träffar man många prof på tidens religiösa konst, liksom i
Versailles ännu flera på dess historiemåleri. Kyrktallorna utmärka sig i främsta
rummet genom sin oklanderliga teknik och sin opersonliga tråkighet. Den
stilistiska kraft och karaktär, som de franska nazarenerna, Orsel och Périn,
nått i sina målningar i Notre Dame de Lorette, nåddes ej af
juste-milieu-männen. 1
Till dessa kunde man ej räkna den mycket ansedde Heim, som tillhörde
det akademiska partiets obeveklige, men väl Ary Scheffer (f. 1795, d. 1858),
hvilkens rykte dock näppeligen stått sig inför eftervärlden. I sina illustrationer
till skaldeverk eller till bibeln inför han en sentimentalitet, nära besläktad
med den äldre düsseldorfsskolans — han var för öfrigt medelmåttig i
handtverks och hans Gretchen och Mignon äro betänkligt fadda och blodlösa.
Till de personlighetslösa medelvägsmännen kan man däremot minst af allt
räkna Théodore Chassériau (f. 1819, d. 1856), en af tidens verkligt originella och
betydande begåfningar. Hans heta blod — han var född i tropikerna, på
San Domingo — gjorde honom till en lika otrogen lärjunge till Ingres som
Géricault och Delacroix varit till deras klassiska atelierledare — och de hade
ej ekvatorns sol att skylla på. Han följde Ingres till Rom, till Villa Medici,
men hans målartemperament stämde alls ej med mästarens. Han saknade ej
stilkänsla, men han var också kolorist, var modernt anlagd och alltigenom
en personlighet för sig. Han satte förföriska österländska kvinnor och en
glänsande världslig färgprakt in i sina ej synnerligen religiösa kyrkomålningar
i S:t Roche, och ur hans litografier med mytologiska ämnen talar minst af
allt klassicistemas torra sträfhet. Där tala tvärtom en rent personlig grace
och en stil, som direkt förebådar våra samtida franska och engelska
nyideali-ster och som särskildt är besläktad med Gustave Moreaus uttryckssätt.
Hans arbeten ha drabbats af ett olyckligt öde. Hans fresker i kyrkan
Saint Merci äro mestadels ödelagda af fukt, och hans största verk, freskerna
i Palais d’Orsay, skadades betydligt vid palatsets brand under kommunen
och fingo sedan i åratal förstöras. Några få målningar och litografier år det
enda, som för eftervärlden visar, hvad Chassériau var som konstnär. Själf
dog han vid 36 års ålder.
Större glädje — till och med större glädje än någon annan af elevkretsen
beredde honom — hade Ingres af Hippolyte Flandrin (f. 1809, d. 1864). »Jag
har ej lefvat förgäfves», säges läraren ha utropat, när han såg sin elevs första
155
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
