Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NITTONDE ÅRHUNDRADETS. KONST.
Om Rubens’ målningar i Louvre sade Ingres till sina lärjungar: »Hälsa men
titta inte!» — det är vackert så af den mannen, att han medgaf Rubens vara
värd en hälsning — och när han kom in i ett rum, hvarifrån Delacroix i
samma stund aflägsnade sig, uttryckte han sina kollegiala känslor i orden:
»Här luktar svafvel». Delacroix, som å sin sida ej dolde sin högaktning för
Ingres’ tekniska säkerhet och konstnärliga jämvikt — inan kan ej begära,
att han skulle yttra några varma känslor för sin förkättrare som människa —
tog sig friheten att kalla Rubens »måleriets Homeros», och han gick ofta att
rådfråga honom och taga lärdom af den store flamländske mästarens mäktigt
och frodigt lefnadsfriska färgkonst. Hans mätningssätt betecknade en
brytning, ej blott med den klassiska stilen utan ock med de riktningar, som
företräddes af Proudhon och Gérard. De konservativa klagade utan
uppehåll öfver, att nyhetsmakarne ej hyste vördnad för skönheten, att de afskaffade
idealet och ersatte det med »nordiskt töcken», det vill säga med intryck från
gamla nederländare och moderna engelsmän. De borde dock, som det stod
att läsa i Moniteur 1824, komma ihåg, »att den franska smaken är ädel och
ren och att vi alltid komma att göra en stor skilnad mellan Racines rörande
målningar och Shakspeares blodiga dramer».
Men nämda år fingo fienderna till alla öfverflödiga nyheter tillfälle att i
Ingres hälsa konservatismens nya, oböjliga höfding.
På samma salong, där Delacroix utstälde »Blodbadet på Chios» och där
Constables och andra unga engelsmäns landskap förekommo, utstälde Ingres
»Ludvig XIII:s löfte till madonnan», oklanderligt, skickligt och vackert hållet
i Rafaels stil.
Under lång tid framåt bli Ingres och Delacroix hufvudmännen för de
båda hufvudriktningarna inom måleriet. Ingres kallar sig själf
renässans-mästarnes »répetiteur», Delacroix är färgkonstnären, lidelsens, stridens målare.
Ingres hade traditionen för sig, den latinska rasens nedärfda sinne för den
sköna formen, för klarhet och bestämdhet. Han vann alla sansade
medborgares gillande och den officiella världens erkännande. Han blef en
inflytelserik skolchef och en despotisk konstpåfve. Delacroix gick sin bana
ensam, bildade ingen skola, såg sina taflor bli än antagna af salongsjuryn
och än afvisade. Hans’ bästa saker hade — soin André Michel påpekar —
svårare än de mindre märkliga att genomgå juryns skärseld. Kring hans
namn samlade sig striden om det moderna i måleriet. Hans konstnärslif
gick fram i en ständig oro, under oupphörliga irriterande angrepp och genom
en följd af svikna förhoppningar. Han uttröttades af det ideliga käbblet och
de ständiga anfallen och längtade endast efter att få arbeta i jämvikt —
han visste, att hans arbete skulle vinna därpå. Det är en märklig motsägelse
mellan hans konst och hans person. I sina dagböcker — utgifna efter hans
död — visar han sig som en bildad, vetgirig, mångsidigt intresserad, ständigt
reflekterande och analyserande konstnär, alls ej ensidig i sina åsikter.
Redan som helt ung var han en stadgad man med fasta grundsatser, som
han ej blott uppstält för sig, utan äfven följde. Han är en man, som ej
148
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
