Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NITTONDE ÅRHUNDRADETS. KONST.
Italien och sökte lägga dess verkliga natur till grund för sina stillandskap,
och åter andra sökte tillämpa reglerna — betydligt modifierade — på fransk
natur.
Men samtidigt uppstodo en hel del målningar — de voro oftast små och
anspråkslösa, föga eftersökta i handeln och ytterst lågt betalade, om de ens
kunde säljas — som ej visade annan sträfvan än att måla hemlandsnaturen
med slätter, skogar, klippor och hafvet, sådan den verkligen tedde sig utan allt
anordnande. »Den för hvilken ett område af fyra mil ej är tillräckligt att
måla uti för bela lifvet, han är ingen konstnär», sade Georges Michel,
föregångsmannen för 1830-talets stämningsmåleri. I omgifningarna af Paris
funno dessa nyhetsmakare ämnen nog för sitt studium. Det var ur deras
stillsamma och kärleksfulla studium det franska stämningslandskapet växte
fram, när tiden var mogen.
5.
Äfven i Tyskland hade nya åsikter om landskapets uppgift gjort sig
gällande. En allmän åsikt äfven där var den, att det sköna i naturen var
det som var långt borta från ens egen dörr. Målaren hade att söka en ideel
natur i Italien eller en romantiskt effektfull i Schweiz eller i Skotland. De
skotska högländerna — hade Fernow medgifvit i den ofvan nämda skriften
— ha blifvit en klassisk mark för landskapsmålaren »genom Ossians
diktning» — alltså ej genom sin egen skönhet och karaktär.
Det fanns dock konstnärer, som ej sökte annat än djup i sin
naturuppfattning. Ungefär samtidiga med Fernows lofprisande af den italienska och
den skotska naturen som den poetiska stilens rätta hemvist och Valenciennes’
pedagogiska regler för naturens »besjälande» medelst antikt staffage äro några
märkliga yttranden af en ung nordtysk målare, som studerat i Köbenhavn
liksom Carstens och som dog ung liksom han, men som ej fick namn om
sig som reformator. Filip Otto Runge (f. 1777, d. 1810) spekulerade mycket
öfver konsten liksom öfver religion och annat, han var afgjordt romantiker
och rörde sig inom en natursymbolism, som kunde bli temligen långsökt och
svårfattlig, men han hade på samma gång öga för så enkla föremål som
solsken och luft. När han målar barn eller sina gamla föräldrar ute i
trädgården, så sträfvar han till att framställa det han ser så troget och sant,
som hade en spegel uppfångat och fasthållit bilden. Och det är ej blott
föremålen utan äfven den atmosferiska stämningen, han söker uttryck för.
Denne man ifrade för något, som synes eftervärlden själfklart men som
på hans tid var uppenbart kätteri. Han ville förnyelse i konsten, han talade
132
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
