Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INLEDNING.
2.
Det nittonde århundradets konst utgick ur den romerska nyklassicismen,
ur franska republikens romarstil, ur den tyska oppositionen mot den franska
akademismen, men äfven ur en nyväckt naturåskådning.
Den föddes ej på nyårsnatten år 1800, och konsten i januari nämda år
var ej olik konsten i december 1799. Lika litet som utbrottet af den
politiska revolutionen var en dags verk, lika litet sprang den omhvälfning inom
konstens och smakens värld, som störtade ancien regime, fullväxt och rustad
ur en Zevshjässa. Den var förberedd under långa tider. Den hade sina
föregångsmän att se upp till, liksom den hade afskräckande exempel att
utpeka. Den hade till uppgift ej endast att föra nya ideal in i tidsmedvetandet,
utan äfven att genom sina dygder godtgöra fädrens synder. Dess första mål
— hur många gånger ha vi ej fått höra det? — var att befria konsten från
manierism och smakfördärf.
Då vi läsa konsthistoriska verk från i går och i förgår, så lära vi oss
där, att denna befrielse bestod i återvändandet från en fördärfvad smak till
»den rena klassiska stilen». 1700-talets senare hälft medförde en ny
renässans, som betecknade soluppgången efter nattens mörker, efter konstfördärfvet
under rococon och under Zopfen, stångpisktiden, den mörka nattens
ruskigaste, kallaste, mest motbjudande och outhärdliga timma, kort innan
morgonen bröt in. Är det tyska konstförfattare, vi läsa, så få vi också veta, att
det var Tyskland, som åstadkom den befruktande nybildningen inom
skönhetens värld, som återuppsatte solen på fästet, förde den sjunkande konsten
tillbaka till allvar och djup, till jämvikt och skönhet, till sundhet och
ungdomskraft.
Detta är den i Tyskland fastslagna läran — som ock haft sina
representanter i vår svenska konsthistoriska litteratur. Men liksom inom
konst-utöfningen stå numera äfven inom konsthistorien två motsatta synpunkter
gent emot hvarandra. Mot alla de patriotiska germaner, som ledsagat
1700-talskonsten till grafven med förakt och smädeord för att nyklassicismens
soluppgång skulle göra tillbörlig effekt och den tyska æran skulle framstå som
idealens räddare, har en opposition stått fram, ej blott utanför utan äfven i
själfva Tyskland, med hädiska och mot den goda traditionen upproriska
uttalanden. Både professorer och filosofie doktorer ha vågat sådana påståenden
som att nyklassicismen verkat mera hämmande än befruktande på konstens
sunda utveckling, och att det är mindre till följd af än trots den antika stilens
återuppväckelse, som den moderna konsten visat sig lifskraftig, samt att denna
fått sin egen karaktär först då den förmått frigöra sig från det abstrakta
generaliserande, som pålades den af dessa nydaningsmän, hvilka med större
rätt borde kallas epigoner.
Xordcnsvan, Konsthistoria. 2.
9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
