Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Österrike - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en tolerant kyrkopolitik, men under dennes äldste
sons, Rudolf II:s (reg. 1576—1612),
regering började den katolska motreformationen
göra sig märkbart gällande i Ö. De bömiska
protestanterna lyckades emellertid 1609 avtvinga
kejsaren det s. k. majestätsbrevet. Rudolf
efterträddes av sin broder Mattias (reg.
1612—19), vilken helt stod under den katolska
motreformationens inflytande. Under Mattias’
regering utbröt 1618 trettioåriga kriget, som
allvarligt skakade Ö:s maktställning i Centraleuropa.
Mattias efterträddes av sin kusin
Ferdinand II (reg. 1619—37), och under dennes
liksom under sonen Ferdinand III:s (reg.
1637—57) regering rubbades i hög grad Ö:s
hegemoni inom Tysk-romerska riket, men
samtidigt tryggades själva den österrikiska monarkien.
Resterna av den gamla ständeroppositionen
nedslogos hänsynslöst i Ö., som från denna tid
alltmer blev en absolutistiskt styrd och katolskt
enhetlig stat. Under Ferdinand III:s son och
efterträdare Leopold I (reg. 1658—1705)
upptogs Ö:s politik till en väsentlig del av
strider med turkarna, vilka 1683 ånyo belägrade
Wien. I freden i Karlowitz (1699) nödgades
sultanen till Ö. avträda större delen av Ungern.
Redan tidigare, 1687, hade Ungern gjorts till
ärftligt habsburgskt konungarike i personalunion
med Ö. Med Ungern förvärvade Ö. även
Siebenbürgen, Kroatien och Slavonien. Genom dessa
väldiga landförvärv kom Ö:s tyngdpunkt att
förläggas utanför Tyska riket.
Under kejsar Leopolds och hans sons och
efterträdares, Josef I:s (reg. 1705—11),
regeringar indrogs Ö. i spanska tronföljdskriget.
Genom frederna i Utrecht (1713) och Rastatt
(1714) lyckades Karl VI (reg. 1711—40) med
sina arvländer förena Neapel, Sardinien (1718
utbytt mot Sicilien), Milano och Belgien. Karl
förde även ett till en början framgångsrikt krig
mot turkarna, erövrade Banatet och innehade
1718—39 delar av Valakiet, Bosnien och Serbien.
Genom polska tronföljdskriget förlorade Ö. 1735
Neapel och Sicilien men erhöll ersättning i
Parma och Piacenza. Då Karl VI icke hade någon
son, tillförsäkrade han genom pragmatiska
sanktionen 1713 sina döttrar arvsrätten.
Karl VI efterträddes av sin dotter Maria
Teresia (reg. 1740—80), förmäld med hertig
Frans Stefan av Lothringen. Maria
Teresias första regeringsår upptogos av kampen för
arvet, österrikiska tronföljdskriget. Under detta
krig förlorade hon både Schlesien och Parma
men vann i utbyte den pragmatiska sanktionens
erkännande. Kejsare och medregent blev från
1745 hertig Frans Stefan (reg. 1745—65; som
kejsare Frans I). I sjuåriga kriget sökte Ö.
förgäves återtaga Schlesien, men genom Polens
första delning 1772 erhöll det Galizien och
Lodomerien. Under ett segerrikt krig mot Turkiet
erövrades 1775 Bukovina.
I sin inre politik var Maria Teresia och i än
högre grad hennes son och efterträdare Josef
II (reg. 1780—90; från 1765 tysk-romersk
kejsare och moderns medregent) en typisk
representant för den upplysta despotismen. En allmän
tendens i denna reformpolitik kan sägas vara att
centralisera förvaltningen och stärka kronans
ställning gentemot både kyrkan och
lantständerna. Medan Maria Teresia i sin reformpolitik
gått fram med varsamhet och moderation, sökte
Josef II med hänsynslös iver bryta ned de gamla
formerna för författning och förvaltning. Den
stränghet, med vilken reformerna genomfördes,
väckte, främst i klerikala kretsar, stark ovilja
mot kejsaren; i Belgien kom det t. o. m. till
öppet uppror. Under Josef II:s broder och
efterträdare Leopold II (reg. 1790—92)
modererades också i flera fall reformpolitiken.
Leopold II:s efterträdare blev sonen Frans
II (reg. 1792—1835; som kejsare av Ö. Frans
I), och under dennes regering indrogs Ö. i
revolutions- och Napoleonskrigen, vilka allvarligt
skakade den habsburgska monarkien.
Förutseende Tysk-romerska rikets upplösning,
förklarade kejsar Frans 1804 de österrikiska arvländerna
utgöra ett ärftligt kejsardöme Ö. Vid
Wienkongressen 1815 avstod Ö. från Belgien
men återfick de flesta av sina under krigen
förlorade gamla besittningar i Tyskland och Italien;
Venetien förenades med Lombardiet till ett
konungarike, Lombardiet-Venetien, i personalunion
med Ö. I det 1815 upprättade Tyska förbundet
erhöll Ö. presidiet.
1815—1918. Under de närmast följ.
årtiondena var Ö. under Metternichs ledning den
främsta företrädaren för Heliga alliansens
politik. De flesta av Josef II:s reformer
upphävdes, och den Metternichska styrelsen urartade
slutligen till en sträng polis- och militärregim.
Ferdinand I:s (reg. 1835—48) regering
fortsatte på det hela taget den reaktionära
politiken; Metternich stod alltjämt som den
ledande statsmannen. Nationalitetssträvandena
visade sig emellertid trots censur och förföljelse
svåra att undertrycka. Februarirevolutionen i
Paris 1848 gav också starkt genljud i Ö., där
nationella och liberala strävanden förenades i
en gemensam aktion mot den reaktionära
regimen. Metternich tvangs att avgå, och i april
1848 utfärdade kejsaren en författning, som dock
icke tillfredsställde liberalernas fordringar. I
maj utbröt uppror, och kejsaren förmåddes att
sammankalla ett konstituerande riksråd. I
Ungern och Italien utbröto samtidigt oroligheter.
Under ledning av furst Windisch-Graetz
lyckades man dock nedslå upproret i Wien, och inom
kort kuvades även italienska frihetsrörelsen;
också ungerska upproret kuvades men först 1849
och då med rysk hjälp. I spetsen för regeringen
trädde nu furst F. Schwarzenberg.
Under intrycket av den allmänna politiska oron
abdikerade kejsar Ferdinand i dec. 1848 och
efterträddes av sin brorson Frans Josef (reg.
1848—1916). En ny författning utfärdades i
mars 1849, enl. vilken Ö. skulle vara en odelbar
monarki av ”kronländer” med egna lantdagar.
Marsförfattningen avskaffades redan i dec. 1851,
och därmed kan den absolutistiska regimen
sägas ha blivit helt återställd i Ö. 1852—59 var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
