Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ärftlighetslära, genetik - Ärg - Äril - Äring - Äringskult - Ärke- - Ärkebiskop - Ärkedjäkne - Ärkehertig - Ärkestiftet - Ärkeängel - Ärla (Ärila) - Ärlesläktet - Ärlinghundra - Ärr - Ärtbuske - Ärtböna - Ärtemark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
891
Ärg—Ärtemark
892
och defekter i medicinsk praxis),
befolkningsgene-tik (arvsanlagens fördelning inom olika
befolkningsgrupper) samt arvshygien och sociologisk
genetik (de praktiska konsekvenserna för individ
och samhälle).
Ärg, se Koppar, sp. 671.
Äril, se Eldstad, sp. 455.
Äring, årsväxt, årets skörd.
Äringskult, beteckning för riter och bruk,
som avse att främja grödan (agrariska bruk).
Ärke- (grek, archi-), över-, förste, t. ex. i
ärkebiskop, el. ”i högsta grad”, t. ex. ärkedum,
ärkenarr.
Ärkebiskop (grek. archiepi’skopos, lat.
archi-epi’scopus, främste biskop). I rom.-kat. kyrkan
(där han urspr. kallades m e t r o p o 1 i t) är ä.,
vars utmärkelsetecken är pallium (se d. o. 2),
ej blott biskop i eget stift (ärkestift) utan
har även viss maktbefogenhet över andra
biskopar (suffraganbiskopar) och utövar
vissa rättigheter över dessas stift (som tills.
bilda en kyrkoprovins). 1164 fick Sverige egen
ä. i Uppsala, över vilken dock ä. i Lund skulle
ha en viss överhöghet. Vid reformationen
bibehölls ä.-ämbetet i Sverige (liksom i England)
men med den förändringen, att ä. icke är de
övriga biskoparnas förman; kyrkolagen stadgar
endast, att han äger varna en biskop, som
försummar sitt ämbete. Ä. är självskriven ordf, i
kyrkomötet, missions-, diakoni- och
sjömans-vårdsstyrelserna, därjämte ledare av
biskopsmötet och ett flertal kyrkliga sammanslutningar
samt kyrkans givne talesman inför regeringen och
främmande kyrkosamfund. Ä:s självskrivenhet
som prokansler vid Uppsala univ. upphörde med
E. Eidems avgång 1950. Vid ä.-val ha
ärkestiftets prästerskap och samtliga domkapitel var
sin huvudröst, vilken tillfaller de 3, som fått
högsta röstetal inom resp. valkorporation. K. m:t
utnämner en av de 3, som fått de flesta
huvudrösterna. — Finland fick efter skilsmässa från
Sverige egen ä. i Åbo.
Ärkedjäkne (lat. archidiäconus, den förnämste
diakonen) innehade det främsta kanonikatet
såsom den förste vid katedralkyrka anställde
dekan en. — I Sverige upphörde ärkedjäkneämbetet
efter reformationen.
Ärkehertig (lat. a’rchidux), titel för prins av
f. d. kejserliga huset i Österrike. Titeln
förekommer från 1300-talet och off. från 1453.
Ärkestiftet, se Uppsala ärkestift.
Ärkeängel, se Ängel.
Ärla, före 1927 även Ä r i 1 a, sn i
Södermanlands län, österrekarne hd, s. ö. om Eskilstuna;
135,82 km2, 2,016 inv. (1955). Slättbygd, i s.
kantad av bergs- och skogshöjder. Genomlöpes av
Kjulaåsen. 3,455 har åker. Egendomar:
Rin-kesta, Spånga och Tummelsta. Kyrkan, byggd
av sten från Eskilstuna kloster, invigd 1789;
gamla kyrkan revs 1782. Ingår i Stenkvista och
Ä. pastorat i Strängnäs stift, österrekarne
kontrakt. Utgör tills. m. Stenkvista storkommunen
Ärla; 189,10 km2, 3,100 inv. (1955); i
Livge-dingets domsaga.
Ärlesläktet, MotaciTla, hör till ordn. tättingar
Sädesärla.
bland fåglarna. Ärlorna utmärka sig genom smärt
och långsträckt kroppsbyggnad, rät, syllik näbb,
höga, spensliga ben och mycket lång, i spetsen
tvär stjärt. De äro spridda över större delen
av Gamla världen. De äro synnerligen livliga
och vippa ständigt med den långa stjärten (därav
namnet vippstjärt). Insekter och maskar
utgöra deras föda. De äro flyttfåglar. S ä
desär 1 a n (M. alba) är ovan till större delen grå
(hjässan och nacken svarta, pannan vit),
underkropp och undre stjärttäckare äro vita. Längd
18 cm. Sädesärlan är allmän i hela Skandinavien.
I okt., senast i nov., flyttar den ur landet för
att återkomma i början av april. Gulärlan
(M. flava) har övervägande gulaktig dräkt. Den
uppträder i Sverige i två former, den ena i
landets nordligaste delar. Längd 16 cm. G
rå-är 1 a n (M. einerea) häckar numera vid forsar
och vattenfall i s. Sverige.
Ärlinghundra härad, i Stockholms län, vid
Mälar-fjärdarna s. om Uppsala, består av
socknarna Alsike, Knivsta, Vassunda, Norrsunda,
Husby-Ärlinghundra och Odensala samt Haga,
S:t Olofs och S:t Pers församlingar i Sigtuna
stad. Ä. tillhör Svartsjö fögderi, Stockholms
läns v. domsaga (tingsställe: Stockholm).
Ärr (lat. cicätrix), slutresultatet av de
processer, som avse reparation av en substansförlust
i kroppen. På grund av benägenhet för
skrump-ning kunna ä. vålla många olägenheter. Ä. i
huden bli ibland vanställande el. verka hindrande
vid rörelser. Ä. efter sår i mage och tarm kunna
medföra passagehinder, så även på andra ställen.
Jfr Sårläkning och Granulationsvävnad.
Ärtbuske, bot., se Caragana.
Ärtböna, Cajänus i’ndicus, en baljväxt;
upprätt halvbuske med trefingrade blad, vilken odlas
mångenstädes i tropiska länder. Fröna användas,
företrädesvis av negrerna, på samma sätt som
ärter.
Ärtemark, församling i Vedbo hd i Dalsland,
Älvsborgs län, v. om Åmål; omfattar en del av
Lelångs kommun (156,08 km2; 1,043 inv. 1955)
och hela Bengtsfors köping (15,04 km2; 3,274
inv.) samt utgör ett pastorat i N. Dals kontrakt
av Karlstads stift. Ä. är en starkt kuperad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
