Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ärekränkning (injurie) - Äreminne - Ärenpris - Ärentuna - Ärftlighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
887
Äreminne—Ärftlighet
888
gat på så sätt, att skydd införes för avlidna
och för juridiska personer (bolag, föreningar
etc.), dock endast mot förtal, ej mot vanryktande
el. förolämpning. Slutl. föreslås, att ä. skall få
åtalas av allmän åklagare, därest åtal finnes
påkallat ur allmän synpunkt.
Äreminne, vältalighetsstycke el. åminnelsetal,
behandlande en berömd person.
Ärenpris, bot., se Veronica.
Ärentuna, sn i Uppsala län, Norunda hd, n
km n. om Uppsala; 34,60 km2, 1,016 inv. (1955).
1,608 har åker. Egendom: Fyrisvall. Tornlös
kyrka från omkr. 1300; väggmålningar från
1400-talet. Ingår i Gamla Uppsala och Ä.
pastorat i Ärkestiftet, Vaksala kontrakt. Tillhör
storkommunen Vattholma.
Ärftlighet, övergång av en ”egenskap” från
föräldrar till avkomma. Det, som ärves, är icke
egenskapen som sådan utan förmågan att
reagera mot yttre betingelser på ett bestämt sätt
och att därunder utbilda en viss egenskap.
Förekomst av ett visst arvsanlag innebär sålunda ej,
att en viss egenskap under alla omständigheter
utbildas, och utesluter ej, att ett individ, som
utvecklas under helt andra betingelser än de
normala, också har abnorma egenskaper. En vid
vanlig odling rödblommig ras av Primula sinensis
ger t. ex. vid odling i varmt, fuktigt växthus
vita blommor. Att arvsanlaget för röda
blommor under normala odlingsbetingelser, trots de
under abnorma betingelser vita blommorna,
kvarstår oförändrat, framgår därav, att frön från
plantor, som gjorts vitblommiga, vid normal
odling ge upphov till endast rödblommiga plantor.
Av detta och många liknande experiment
framgår, att arvsanlagen som sådana ej påverkas av
de yttre förhållandena. Detta ledde W.
Johannsen till uppställandet av begreppen anlagstyp
(genotyp), d. v. s. summan av alla ett
individs ärftliga anlag, och företeelsetyp
(fenotyp), summan av ett individs för
observation tillgängliga egenskaper, resultatet av
anlagstypens reaktion med miljön. Det vi se
och iakttaga är endast företeelsetypen, under det
att anlagstypen är det grundläggande komplex,
som bestämmer, vilka egenskaper individen
under givna yttre förhållanden kommer att visa.
Man har infört termen modifikation för
sådana variationer, vilka utgöra endast av olika
yttre förhållanden betingade olika
företeelsetyper hos samma anlagstyp. Modifikationer äro
sålunda ej ärftliga. Då de olika komponenterna
i chimärer påverka varandra endast
modifi-kativt, ha de icke något inflytande på varandras
arvsanlag. Då förvärvade egenskaper äro att
hänföra till modifikationer, framgår härav, att
de ej äro ärftliga.
Under vissa betingelser är det möjligt att framställa
hela grupper av individ med identiskt samma
anlagstyp, vilka dessutom äro ärftligt konstanta, så att även
samtliga avkomlingar av gruppen få samma genotyp.
Detta ernås genom att uppdraga avkomma från en
enda självbefruktande individ. En dylik grupp av
individ kallas ren linje. Genom vegetativ
förökning kan man inom vissa arter framställa stora
grupper av individ med samma arvsanlag, k 1 o n e r.
Som motsättning till dylika grupper av ärftligt
iden
tiska individ kallar man grupper av individ, som ha
sinsemellan olika arvsanlag, för populationer.
G. Mendels undersökningar visade, att egenskaperna
bestämmas av självständiga arvsanlag (a r v e n h
e-ter, arvfaktorer, gener), vilka överföras
från generation till generation av könscellerna utan
att förändras el. påverkas av varandra el. av yttre
förhållanden. Varje individ hos människan samt hos
högre djur och växter är ärftligt sett ett
dubbelväsen, innehållande dubbla arvsanlag för varje egenskap
och med arvsanlagen sammanhörande parvis. Vid
bildandet av könsceller skiljas de parvis sammanhörande
arvsanlagen åt, så att varje könscell får endast en
enkel uppsättning arvenheter men samtidigt en
fullständig representation för individets alla arvenhetspar.
Vid befruktningen sammansmälta 2 könsceller till ett
befruktat ägg, som därigenom får dubbel uppsättning
av alla arvenheter, och av ägget bildas sedan det nya
individet, som också får den dubbla uppsättningen
arvenheter. Om båda föräldrarna ha samma arvsanlag,
bli avkommans arvenheter för varje egenskap också
lika. Individet kallas då för homozygot
(likdub-belt). Om föräldrarna däremot bära på olika anlag,
t. ex. den ena AA och den andra aa, bli avkommans
arvenheter olika i det arvenhetspar, där föräldrarna
voro olika. Avkomman får då tecknas Aa och kallas
heterozygot (olikdubbel). Vilka egenskaper ett
heterozygot individ visar beror på hur konflikten
mellan de olika arvsanlagen löses. Ibland blir
heterozy-goten en mellanform (intermediär), t. ex. röd- X
vit-blommig Mirabilis Jalapa ger ljusröd. Ofta
bestämmer emellertid den ena arvenheten ensam
heterozy-gotens utseende, t. ex. röd- X vitblommig ärt ger röd.
Den ena arvenhetens övervägande över den andra
kallas dominans; det röda anlaget dominerar över
det vita, som kallas recessivt (vikande). Den
dominanta arvenheten tecknas med stor bokstav och
den motsv. recessiva arvenheten med motsv. lilla
bokstav. Då ett heterozygot individ skall bilda
könsceller, fördelas de båda arvenheterna på olika gameter,
och det producerar sålunda könsceller av 2 olika slag
i samma frekvens, bärande arvenheterna A, resp. a.
Då avkomma bildas, genom självbefruktning av en
heterozygot el. genom parning mellan två heterozygoter,
kan således ett ägg A lika ofta träffas av en
han-gamet A som a, och likaså kan ett ägg a befruktas
av A- el. a-gameter. Därigenom uppkomma 4 olika
arvenhetskombinationer: A A, Aa, a A, aa, d. v. s. vi
få 2 homozygota typer (AA och aa), som äro ärftligt
lika med var sin av föräldratyperna, och dessutom 2
heterozygoter (Aa, aA), som äro sinsemellan lika och
överensstämma med den ursprungliga heterozygoten.
Vid fortsatt självbefruktning visa sig de båda
homozygota typerna ärftligt konstanta, under det att
bastardtyperna (Aa) ge en heterogen avkomma, som
fördelas på samma sätt som den ursprungliga
hetero-zygotens. Heterozygoternas avkomma visar ”klyvning”
(m e n d e 1 k 1 y v n i n g). Eftersom heterozygotens
gameter äro lika många av vartdera slaget, uppkomma
också de olika utklyvande typerna i bestämda
proportioner, näml. V4 A A, tl» Aa, V4 aa (m o n o h y b r i d
klyvning). Vid fall av intermediära heterozygoter
kan denna talmässigt regelbundna uppklyvning direkt
iakttagas. Då dominans förekommer, komma de *1» Aa
att se ut precis som AA, och fenotypiskt blir
bastardavkomman uppdelad på s/4 dominanta och V4 recessiva.
Vid fortsatt förökning visa sig emellertid endast V»
av dominanterna vara konstanta, under det att 2/s
( = V4 av alla individerna) ge klyvande avkomma. Då
följandet av avkomman generation för generation är
ett mycket viktigt moment i ärftlighetsundersökningar,
har man infört särskilda beteckningar för de efter
varandra följande generationerna: P (=
parentalgenera-tion) för föräldrageneration, Fi ( = i :a filialgeneration)
för den direkta bastarden, Fi (= 2:a filialgeneration)
för Fi:s avkomma, F» o. s. v.
Genom Th. Morgans o. a. forskares undersökningar
över bananflugan har påvisats, att arvenhetema äro
belägna på bestämda ställen i cellkärnans kromosomer.
Det råder också en fullständig parallellism mellan
kro-mosomernas beteende och de mendelska arvenheternas.
Individen bära sålunda alltid dubbla kromosomsatser
(äro d i p 1 o i d a) och dubbla arvenhetsanlag. Vid
ga-metbildningen sker en reduktionsdelning, så att varje
gamet får endast enkel kromosomsats, den blir h a
p-1 o i d. Man har under mikroskopet kunnat fastställa,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
