Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Zontaklubbar - Zontariff - Zonuridae, gördelödlor - Zoo- - Zoogena bildningar - Zookori - Zoologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
787 Zontariff—Zoologi 788
samvaro mellan kvinnor i ledande ställning från
olika yrkesgrupper efter samma riktlinjer som i
Rotaryklubbama; liksom där får endast i
representant för varje yrke vara aktiv medl. av en z.
Z., som äro opolitiska, vilja genom personlig
kontakt verka för fred och sammanhållning mellan
människor och nationer. Den första z. bildades i
Buffalo, N. Y., 1919. I Stockholm bildades 1935
den första svenska z.; f. n. (1955) finnas
klubbar även i Göteborg, Malmö, Uppsala och
Gävle.
Zontariff, se Järnvägstaxa.
Zonüridae, gördelödlor, till ödlorna
hörande kräldjursfam. från Afrika.
Gördelsvansen, Zonurus giganteus, från Afrika blir
40 cm lång och utmärkes av att svansen är klädd
med kranslikt ordnade taggfjäll.
Zoo- (av grek, zöon, djur), i
sammansättningar: djur-.
Zoogena bildningar [-jè’na], av djur alstrade
organogena berg- el. jordarter, t. ex. krita, talrika
kalkstenar och många djuphavsbildningar. Z.
spela en betydligt större roll än fytogena
bildningar.
Zookori, bot., se Frukt- och fröspridning,
sp. 250 f.
Zoologi (av grek, zöon, djur, och lo’g os, lära),
vetenskapen om djuren, har till uppgift ej blott
att beskriva de enskilda arterna, deras byggnad,
utveckling från ägget till fullbildat individ,
levnadssätt och livsyttringar utan även att försöka
utreda djurrikets utvecklingshistoria, sedd i dess
genetiska sammanhang. Man har indelat z. i
åtskilliga grenar, oftast anordnade i två
huvudgrupper, morfologi och fysiologi. Morfologien
är läran om djurens kroppsbyggnad, fysiologien
har till forskningsfält utrönandet av
djurkropparnas förrättningar och livsyttringar samt
djurorganismernas förhållande till den miljö, i
vilken de leva.
Inom morfologien kan man urskilja: 1)
Speciell z. el. systematik i oegentlig el. inskränkt
bemärkelse, vars uppgift är att beskriva de särskilda
djurarterna, ett förarbete till den egentliga
systematiken. Behandlingen av vissa djurgrupper har fått
särskilda namn: mammologi (däggdjur), o r n i t
o-1 o g i (fåglar), herpetologi (kräldjur och
grod-djur), i ch t hy o 1 o g i (fiskar), entomologi
(insekter), m a 1 a k o 1 o g i (mollusker), h e 1 mi n t o 1
o-g i (parasitmaskar). — 2) Anatomi, läran om djurens
såväl inre som yttre kroppsbyggnad, ofta kallad z o
o-t o m i i motsats till människoanatomien,
antropoto-mi. Anatomien är ant. beskrivande el.
jämförande; i förra fallet söker man utröna djurens
byggnad i och för sig, i senare anställes jämförelse
med andra djurformer. Under senare tid har man mera
än förr börjat betona anatomiens intima samband med
fysiologien och utbildar i samband därmed även
funktionell anatomi. Stundom brukar man indela
anatomien i makroskopisk och mikroskopisk
anatomi, allteftersom föremålet för undersökningen
betraktas med obeväpnat el. beväpnat öga. En särskild
gren av den mikroskopiska anatomien, som behandlar
djurkroppens celler och vävnader, benämnes
histologi el. cytologi. — 3) O n t o g en i el. läran
om djurarternas utveckling från ägg till fullbildat
individ; undersökningen av de tidigaste
utvecklingsstadierna kallas embryologi. — Till morfologien
ansluter sig också paleozoologien, som behandlar
de utdöda djurformerna och deras anatomi.
Inom fysiologien brukar man urskilja: 1)
Fysiologi i mera inskränkt bemärkelse.
Den har huvudsakl. till uppgift att undersöka djurens
livsyttringar och organens funktioner i och för sig (den
är dock även av jämförande art). — 2) Fysiologi
i mera allmän bemärkelse, ekologi
(e t o 1 o g i), läran om djurens relationer till
yttervärlden, såväl den organiska som den oorganiska. Hit
kan räknas även korologien, läran om djurens
såväl vertikala som horisontala utbredning. Den senare
Kallas zoogeografi el. djurgeografi. —
En till fysiologien nära ansluten gren är u t v e c
k-lingsmekaniken el. den experimentella
z., som genom experiment söker utröna orsakerna till
djurens formbildning och lära känna de faktorer, som
utöva inflytande på denna.
En av z:s viktigaste uppgifter är att söka utforska
släktskapen och sambandet mellan de olika
djurformerna och att få en bild av djurrikets utveckling, f y
loge n i e n, samt att genom jämförelser av morfologisk
och fysiologisk art ordna djuren i ett naturligt system,
systematik i egentlig och vetenskaplig
bemärkelse. Den klassiska systematiken har under de senaste
decennierna under inflytande från ärftlighetsläran
moderniserats, bl. a. genom införande av raskretsbegreppet.
Zoologiens historia börjar i Grekland på 300-talet
f. Kr. Som grundläggare av z. kan man betrakta
Aris-toteles (d. 322 f. Kr.), som i sin ”Djurens
naturhistoria” beskrivit ett 500-tal djur, deras byggnad,
fortplantning och livsyttringar och försökt att
systematiskt indela dem. Av forntidens få zoologer må här
nämnas endast Galenos (129 e. Kr.) samt Plinius d. ä.
(d. 79 e. Kr.), vars ”Historia naturalis” delvis är av
zoologiskt innehåll. — Under medeltiden gjorde den
zoologiska forskningen knappast några framsteg. 1552
författade E. Wotton ”De differentiis animalium”, ett
för hans tid gott systematiskt arbete. Stora,
sammanfattande arbeten, encyklopedier, utgåvos av bl. a. K.
Gesner, som skrev ”Historia animalium” (1551—87.
Kännedomen om människans anatomi ökades väsentligt
under 1500-talet genom forskningar på hjärtats och
blodkärlens område, vilka banade väg för W. Harveys
(d. 1657) banbrytande upptäckt av blodomloppet. Av
stor betydelse för z:s uveckling blev användandet av det
i slutet av 1500-talet uppfunna mikroskopet. Så
upptäckte M. Malpighi (d. 1694) bl. a. hårkärlen, O.
Rud-beck d. ä. (d. 1702) det egentliga lymfkärlsystemet, A.
v. Leeuwenhoek (d. 1723) bl. a. blodkropparna. F. Redi
(d. 1694) skrev flera goda anatomiska arbeten och
visade, att insektlarver ej uppkommo av ruttnande
ämnen, som förut antagits. Beaktansvärda framsteg på
systematikens område gjorde J. Ray (d. 1675), bl. a.
genom fastställandet av artbegreppet. Som en ny epok
i z:s historia kan man beteckna Carl v. Linnés (d.
1778) uppställande av genusbegreppet och hans
följdriktigt genomförda indelning av djurriket i klasser,
ordningar, släkten, arter och varieteter. Samtidigt
med Linné verkade en del forskare på fysiologiens och
ontogeniens områden. Så t. ex. framställde C. F.
Wolff (d. 1794), grundaren av embryologien i
egentlig mening, på grundval av sina undersökningar av
ägg och utvecklingsstadier sin epigenesteori. G. L. L.
Buffon (d. 1788) trädde i skarp opposition mot
Linnés stränga systematik och skildrade med en hittills
oöverträffad framställningskonst djurarternas form,
vanor, instinkter och förekomst. På anatomiens område
var särsk. G. Cuvier (d. 1832), den jämförande
anatomiens egentlige grundläggare, banbrytande. J. B.
de Lamarck kan sägas vara grundläggare av
descen-densteorien, ehuru antagandet av djurvärldens
utveckling genom miljöns inverkan och av förvärvade
egenskapers ärftlighet i vår tid förkastats. Nära den
naturfilosofiska åskådningen stodo J. F. Meckel (d. 1833)
och M. H. Rathke (d. 1860), som förfäktade teorien,
att varje högre djur under utvecklingen genomgick
stadier i byggnaden, i väsentliga delar
överensstämmande med lägre djur. I motsats till dessa åsikter ställde
sig C. H. Pander (d. 1865), groddbladens upptäckare,
och K. E. v. Baer (d. 1876) på gr. av de resultat,
som de kommit till genom sina utmärkta embryologiska
undersökningar. Groddbladsteorien utvecklades vidare
av bl. a. Th. Huxley (d. 1895) och E. R. Lankester
(d. 1929). Bland den jämförande anatomiens och
fysiologiens framstående representanter märkas J.
Muller (d. 1858) och R. Owen (d. 1892), inom celläran
bl. a. Th. Schwann (d. 1882), grundläggaren av läran
om djurcellen. Genom Ch. Darwins (d. 1882)
framläggande av sin utvecklingslära fick även den
systematiska delen av z. nya impulser, så att under en följd
av år den zoologiska forskningen var fylogenetiskt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
