Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Västmanland - Geologi - Terrängformer - Klimatet - Växtvärld - Djurvärlden - Befolkning - Ekonomisk geografi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
675
Västmanland
676
darhyttan), och ren kalkmalm finns i
Sköttgru-van i Ljusnarsberg. De viktigaste förekomsterna
av sulfidmalmer äro Bonäsgruvan och Sala
silvergruva med zink- och blymalm, Ljusnarsbergs
gruvfält och Kaveltorpsfältet med bly-, zink- och
kopparmalm. Kalkstenar uppträda ofta tills. m.
de till gnejser omvandlade leptiterna och nå
stundom betydande mäktighet, ss. i Strå vid
Sala. De största kalkstensförekomsterna ligga
dock i ett bälte från trakten av sjön Älvlången
i s. v. till Råsvalen och Håkansboda i n. ö. Vid
Yxsjöberg anträffades 1953 f. ggn i Sverige det
beryllhaltiga mineralet helvin (danalit). Bland
urbergets yngre bildningar märkas en smal remsa
filipstadsgranit, som från Värmland skjuter in
i s. v. V., och i n. v. ett område med urbergets
yngsta granit, dalagranit. Postarkeisk diabas
uppträder i gångar särsk. i landskapets n. del.
Jordlagren ha ovanligt jämn utbredning
i V., och kalt berg upptager blott c:a io°/o av
landarealen. Ett flertal rullstensåsar sträcka sig
tvärs över V. från n. n. v. mot s. s. ö. De från
ö. räknat förnämsta äro Badelundaåsen (kallad
Långheden i n. V.) med Möklintaåsen,
Ströms-holmsåsen, Köpingsåsen, Malingsboåsen med
randdeltat Riddarhyttefältet, Norrköpingsåsen och
Karlslundaåsen.
Terräng former. Ur terrängsynpunkt kan V.
indelas i 3 regioner. 1) Landskapets n. v. del
intages av Bergslagens högland, som är kraftigt
skulpterat och utgör en del av det nordsvenska
inlandet. Landskapets högsta punkt, Fjällberget
(471 m), delas av gränsen till Dalarne. 2)
över-gångsområdet karakteriseras av ett täml. flackt
liggande berggrundsplan med bottenytan på 125—
50 m. Gränsen mot höglandet bildas av den
terränglinje, som kallas norrlandsterrängens
gränslinje. Den utgöres av en markerad
sluttning mellan 200 och 125 m ö. h. inom en täml.
begränsad zon från Nora i s. v. över Lindesberg
—Kopparberg—Skinnskatteberg till n. Norberg i
n. ö. I s. övergår området utan markerad gräns
i region 3) Mälarslätten, vars sjöfattiga vidder
stå i skarp kontrast mot de båda andra
regionernas sjörikedom.
Klimatet är betydligt hårdare i de n. och v.,
högt belägna delarna av V. än på Mälarslätten.
Sålunda har Bj urfors (125 m ö. h.) i Norbergs
sn en medeltemp. för jan. av —4°» och
Gryt-hyttehed (182 m) —5°i, medan Västerås (13
m) har —3?4; medeltemp. för juli är resp. I5°s,
I5°6 och 17°!. Den årliga nederbördsmängden
är minst i s. ö., där den understiger 500 mm,
och ökar mot n. och v., så att den i n., i
Norberg, överstiger 600 mm och i v., i Svartälvens
område, t. o. m. är nära 800 mm.
Växtvärld. Landskapets yta täckes till
övervägande del av barrskogar av olika slag, här och
var avbrutna av mossar. Lövskogen är
obetydlig och utgöres mest av björkskog. Kring sjöar
och åar finnas ofta strandsnår, vilkas viktigaste
träd är klibbal i V:s östra del, gråal i den
västra. Inom slätt- och åkerbygden i s. ö. är
barrskogen föga framträdande. Här förekomma
ekar, växande enstaka el. i smärre bestånd, samt
snår av slån, hagtorn, nypon m. fl. Inom
Mälarens strandbälte och på öarna finnas yppiga
lövängar.
Djurvärlden i s. ö. låglandet ned mot
Mälaren liknar mellansvenska slättlandets. I
bergslags-bygden i n. och v. möter däremot en mera
utpräglad skogsfauna, delvis med nordligare typer,
ss. dalripa. Tillgången på skogsfågel, även järpe,
är god. Älgstammen är riklig, rådjur finnas
även. Vargen utrotades under 1860-talet, lon på
1880-talet.
Befolkning. V. hade Mi 1954 239,922 inv.
1920 var befolkningen 199,155, 1930 190,585,
1940 193,286 och 1950 226,407, d. v. s. en
folkökning med 17% under det senaste decenniet
(hela riket ökade samtidigt 10%). Inkl,
stadsbefolkningen var medelfolktätheten 1953 29 inv.
per km2. Av inv. bodde 1950 156,050, d. v. s.
69 °/o, i V:s 70 tätorter (med minst 200 inv.).
Frånräknas de administrativa tätorterna, var
befolkningstätheten på landsbygden 3 inv. per km2.
Glesast bebyggda äro Västra Skedvi (5 inv. per
km2) och Fläckebo (7 inv. per km2) inom
över-gångsområdet samt Hjulsjö och Ramsbergs
socknar (6 inv. per km2) inom Bergslagens högland.
— 1954 bodde i V:s 7 städer 51,3 °/o, i 4 köpingar
9,1 °/o och i 3 municipalsamhällen 1,3 °/o av
befolkningen.
Ekonomisk geografi. Jordbruk. Enl. Sveriges
indelning i naturliga jordbruksbygder ingår V. i
Målar- och Hjälmarbygden samt N. Bergslagen, uppdelad
på Örebro och Västmanlands län. Uppodlingsgraden
växlar betydligt och sjunker i Bergslagen till i
medeltal 8,5 ’/» av landarealen (Hällefors 1,7 8/o) för att på
Mälarslätten stiga till 32 ’/o. Antalet brukningsdelar
under 10 har dominera i Bergslagen, där de i Örebro
län upptaga 45.1 “/o av åkerarealen och i Västmanlands
län 26,s %. På slättbygden dominera brukningsdelarna
10—50 har såväl relativt som absolut; de upptaga där
57,0°/o av åkerarealen. Åkerjordens användning och
skörden 1953 framgå av tab. Jämföres åkerjordens
användning 1944 och 1953, befinnes, att rågarealen har
nedgått till c:a hälften, medan vårvetearealen 5-faldigats.
Boskapsskötsel. Vid jämförelse med 1944
hade antalet hästar 1953 nedgått med 45 ’/o, nötkreatur
med 16 »/o och får med 65 °/o, medan antalet svin ökat
med 58 °/o. Avkastningen för redovisade kor är god och
uppgår i medeltal per ko och år i Västmanlands län
(1950/51) till 3,863 kg mjölk med 3,05 % fetthalt
(riksmedeltal 3,938 kg och 4,01 °/o).
Skogsbruk. Riksskogstaxeringen 195®—51
uppskattade det totala virkesförrådet i hela Örebro län
till 65,1 mill. m3 (41,5 1927), därav tall 43,2 °/o, gran
44,7 °/o och lövträd 12,1 °/o samt det s. k. virkeskapitalet
till 124,a m3 per har (det högsta i riket). Motsv.
uppgifter för hela Västmanlands län tills. med de andra
Mälarlänen äro: totalt virkesförråd 147,7 mill. m3 och
virkeskapital 108,0 m3 per har. Den totala årliga
tillväxten beräknades 1929 i Örebro län till 2,1 mill. m3 el.
4 m3 per har och i Västmanlands län till 1,5 mill. m3
el. 4,2 m3 per har. Skogsmarkens värde var 1952 i
Västmanlands län 366,00 kr och i Örebro län 362,40 kr per
har (riksmedeltal 191,00 kr).
Bergshantering. 1952 utfraktades i V:s
järnmalmsgruvor i,82 mill. ton berg och malm (9 ’/o av hela
rikets produktion). De viktigaste gruvfälten äro
Stri-bergs gruvfält och Pershyttefältet i Noraskogs
kommun, Ställbergsfältet och Bastkärnsfältet i
Ljusnarsbergs kommun, Stripa odalfält i Linde kommun,
Rid-darhytte odalutmål och Källfallsfältet i
Skinnskatte-bergs kommun, Eskilsbacksfältet, Morbergsfältet,
Norr-bergsfältet, Getbacks- och Röbergsfälten i Norbergs
köping och Semlafältet i Fagersta stad. Av den
ut-fraktade kvantiteten utgjorde 764,763 ton direkt
användbar malm, varav V4 hade en järnhalt av 40—70 °/o och
*/io en fosforhalt av o.ooe—0,04 ’/o. Antalet arbetare vid
järnmalmsgruvorna var i hela V. 1,875. Ur andra
malmgruvor utfraktades s. å. vid Nybergsfältet i Linde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
