Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Värmebehandling - Värmecentrum - Värmeekvivalent - Värmeenhet - Värmeledning - Värmeln - Värmemotorer - Värmepunkter - Värmereglering i kroppen - Värmesinne, temperatursinne - Värmeskåp - Värmeslag - Värmestrålning - Värmeteorien - Värmetoning - Värmeutvidgning - Värmevärde - Värmeväxlare, temperaturväxlare - Värmland - Geologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
617
V ärmecentrum—V ärmland
618
romerska bad), dels vattenånga (rysk bastu).
Även heta lavemang användas vid vissa
sjukdomstillstånd. På elektrisk väg tillföres värme
framför allt genom kortvågsdiatermi, som av all
lokal v. torde ge den mest djupgående verkan. Av
sjukdomar, lämpade för v., må särskilt nämnas
ischias, vissa former och stadier av ledsjukdomar,
många underlivsåkommor, vissa sjukdomstillstånd
i bukhålans och brösthålans organ.
Värmecentrum, fysiol., i mellanhjärnan i
trakten av 3:e hjärnventrikeln beläget centrum för
reglering av kroppstemperaturen. Genom
verksamheten hos v. möj liggöres vidmakthållandet av
en konstant, på lämplig höjd avpassad och från
omgivningen skiljaktig temp. hos de varmblodiga
(homoioterma) djuren. Jfr Kroppstemperatur.
Värmeekvivale’nt, se Mekaniska
värmeekviva-lenten.
Värmeenhet, fys., se Kalori.
Värmeledning, i) Fys., värmets fortplantning
genom ledning från en kropp till en annan, som
berör den förra, el. mellan de olika delarna av
en och samma kropp. V. är en spontant
förlöpande process, som inträder, så snart en
temp.-differens i el. mellan kropparna förefinnes.
Utgående från den molekylarkinetiska uppfattningen
av värmet, kan man förklara v. på följ. sätt.
Är en kropps temp. på ett ställe högre än temp.
på ett omedelbart angränsande ställe av samma
el. av en annan kropp, avge molekylerna på det
varmare stället genom sammanstötar en del av
sin energi till omgivningen, så att en ökning av
molekylarenergien äger rum på de ställen, där
denna är mindre, d. v. s. på kallare ställen, och
omvänt en minskning av energien sker på ställen,
där den är större, d. v. s. på varmare ställen.
Detta värmeutbyte kommer till stånd förutom
genom molekylstötar till viss del även genom
intra-molekylär strålning mellan molekylerna, i det att
varje molekyl oavbrutet utstrålar energi till de
angränsande molekylerna. — Den värmemängd,
som i det inre av en kropp per tidsenhet flyter
genom ytenheten av en yta, lagd vinkelrät mot
den riktning, vari temp. faller, är proportionell
mot ytans storlek och mot temp.-gradienten, d.v.s.
mot temp.-fallet per längdenhet.
Proportionalitets-faktorn är en för materialet karakteristisk
konstant, som kallas kroppens
värmeledningsförmåga el. värmeledningstal och
vanl. uttryckes i cal/cm • sek • grad, i
CGS-syste-met i erg/cm • sek ■ grad och i värmetekniken vanl.
i kcal/m • grad • tim. Kropparna indelas ofta i
goda, medelmåttiga och dåliga värmeledare, en
grov indelning, som givetvis ej innebär någon
skarp avgränsning. Till de goda värmeledama
höra metallerna. Dåliga värmeledare äro i allm.
gaser och vätskor samt av de fasta kropparna
särsk. sådana, som innehålla mycket luft, t. ex.
asbest, kork, vadd, kläder, och i vilka v.
ombesörj es huvudsakl. genom den dåligt ledande
luften. Anmärkningsvärt är, att vid gaserna v.
är oberoende av trycket, så länge detta ej är
mycket lågt. Frånvaron av materia omöjliggör
v. i vakuum. — Vid ytan av en kropp, som är
varmare än sin omgivning, äger en värmeförlust
rum dels genom strålning, dels genom konvektion
och dels genom v. Den av kroppen avgivna
värmemängden är proportionell mot ytans storlek,
mot kroppens temp.-överskott över omgivningen
och mot tiden (Newtons lag).
Proportionalitets-faktorn kallas värmeöver gångs ta 1 el.,
särsk. i äldre litteratur, yttre
värmeledningsförmåga och mätes vanl. i cal/cm2 •
• grad • sek., i värmetekniken i allm. i kcal/m2 •
• grad • timme.
2 ) Tekn. N., centraluppvärmning, se
Uppvärmning.
Värmeln, insjö i v. Värmland, i Jösse,
Gill-bergs och Grums härader; 80 km2, 56 m ö. h.
V. avrinner genom två avloppsåar till
Grums-fjärden, en vik av Vänern.
Värmemotorer, gemensamt namn på
förbränningsmotorer, gasturbiner, varmluftsmaskiner och
ångmotorer (ångmaskiner och ångturbiner).
Värmepunkter, se Hudsinnen.
Värmereglering i kroppen, se
Kroppstemperatur.
Värmesinne, temperatursinne, se
Hudsinnen.
Värmeskåp, värmeisolerat skåp, försett med
lämplig uppvärmningsanordning (gas el.
elektriska motstånd), vari bl. a. färdiglagade, varma
matvaror kunna förvaras i avvaktan på servering.
Värmeslag, sjukdomstillstånd, betingat av
överhettning genom långvarigt utsättande av
kroppen för stark värme. Se Solsting.
Värmestrålning, fys., i allm. varje slag av
elektromagnetisk strålning, genom vilken värme
överföres från en kropp till en annan. I mera
inskränkt bemärkelse betecknas med v. alla s. k.
ter maktina strålningsprocesser, vid vilka den
strålande energien härrör endast från kroppens
värmeinnehåll. Dylik v. benämnes även
temperaturstrålning. Då vid ej alltför höga
temp. huvudparten av utstrålningen från en kropp
faller inom det område av spektrum, som är
beläget på den långvågiga sidan av det synliga
spektret, d. v. s. inom det infraröda (el.
ultraröda) spektralområdet, utgöres v.
hu-vudsakl. av infraröd strålning. Om en kropp är
genomtränglig för v., säges den vara d i a t e
r-man, i motsatt fall aterman el. a d i a t e
r-m a n.
Värmeteorien, fys., se Mekaniska värmeteorien.
Värmetoning, kem., se Termokemi.
Värmeutvidgning, fys., se Dilatation.
Värmevärde, se Bränsle, sp. 58.
Värmeväxlare, temperaturväxlare,
anordning för transport av värme från ett
strömmande medium till ett annat.
Värmland, landskap i v. Svealand med en areal
av 19,992,26 km2, 327,651 inv. (1954). Fastlandets
största längd är i n. n. v.—s. s. ö. 244 km och
största bredden i ö.—v. 156 km. Gränsen till
Norge är c:a 266 km lång. V. omfattar hela
Värmlands län j ämte Karlskoga domsaga i Örebro
län och utgör tills. m. Dalsland Karlstads stift.
Geologi. Berggrunden består så gott som helt
och hållet av urberg. En linje från
Kristinehamn mot n. v. över Klarälven och sedan längs
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
