Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Världskrigen - Andra världskriget - Några uppgifter om antalet döda och saknade i 2:a världskriget (i tusental) - Litteraturanvisningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
609 Världskrigen 610
hela sitt imperium. I överensstämmelse med det hemliga
avtalet vid Jaltakonferensen 1945 bemäktigade sig
Sovjetunionen Kurilerna och s. Sachalin. Formosa jämte
Pes-cadorerna överlämnades till Kina, likaså Manchuriet,
vilket dock t. v. hölls besatt av ryska trupper. Korea, som
skulle bli en självständig stat, uppdelades t. v. i
amerikanska och ryska ockupationszoner, resp. s. och n. om
38:e breddgraden. U.S.A. övertog de japanska
mandat-öarna i Stilla havet, från 1947 som amerikanskt
förval-tarskapsområde under FN. U.S.A. behärskade helt
Japan, vilket några år styrdes av den amerikanske
överbefälhavaren general MacArthur. Enl. det hemliga
Jalta-avtalet hade Sovjetunionen mot löfte att deltaga i
slutangreppen mot Japan också tillförsäkrats återförvärv av
tsarregimens kinesiska intressesfär. Kina fogade sig och
godtog för sin del diktatet i ett vänskaps- och
bistånds-fördrag med Moskva i aug. 1945. Sovjetunionen fick
sålunda arrendera Port Arthur som flottbas och erhöll
dominerande inflytande i hamnstaden Dairen. De ryska
intressena i Manchuriet tillgodosågos genom att de
östkinesiska och sydmanchuriska järnvägarna ställdes under
gemensam rysk-kinesisk ledning. Den kontroll över
Yttre Mongoliet, som ryssarna de facto haft sedan 20 år,
erkändes av Chiang Kai-sheks regering, och området
skildes efter en folkomröstning s. å. från Kina samt
ingick som formellt oavhängig republik en pakt med
Sovjetunionen. I Sin-kiang upprättades en rysk-vänlig
regim, och Tannu-Tuva införlivades med Sovjetunionen
som autonomt område. I Manchuriet bortförde ryssarna
en stor del av den japanskbyggda industriens utrustning.
De hjälpte vidare kinesiska kommuniststyrkor att rycka
in i landet men hindrade däremot Kinas regeringstrupper.
Då sovjetarmén 1946 utrymde Manchuriet, behärskade
kommunisterna n. delen av landet och stora områden i
s. Dessa händelser liksom den politiska utvecklingen i
det egentliga Kina efter kriget oroade U.S.A., som
stödde Chiang Kai-shek men försökte medla mellan denne
och kommunisterna. Hela denna amerikanska politik slog
dock fel. Den inre kinesiska konflikten övergick till fullt
inbördeskrig 1947. Följ, år inledde kommunisterna en
serie framgångsrika offensiver, och 1949 bröt
Kuomin-tang-regimen samman. Kommunisterna besatte hela
Kinas fastland, och deras ledare Mao Tse-tung
proklamerade s. å. i Peking folkrepubliken Kina. Chiang Kai-shek
tog sin tillflykt till Formosa med sina återstående
intakta trupper. Den nya kinesiska regimen erkändes genast
av östblocket och 1950 av Storbritannien, vars exempel
följdes av flera stater. U.S.A. vägrade däremot att
upptaga diplomatiska förbindelser med Peking.
Omvälvningen i Kina, som mer än någon annan händelse bidrog
till att ställa Asien i världspolitikens centrum, föranledde
en djupgående revidering av den amerikanska Fjärran
östern-politiken. Washington skärpte sin hållning mot
Peking. Konflikten tog allvarlig form, sedan det
kommunistiska Kina 1950 hade intervenerat i Koreakriget
(se Korea), i vilket U.S.A. tidigare s. å. hade ingripit
jämte ett flertal västallierade FN-stater. Det nya läget
föranledde vidare U.S.A. att omlägga sin politik
beträffande Japan i syfte att låta detta land bilda en motvikt
till det kommunistiska Kina. Mellan Moskva och
Peking ingicks 1950 en biståndspakt. På initiativ av U.S.A.
utarbetades 1951 ett fredsfördrag med Japan, vilket
undertecknades s. å. vid en konferens i San Francisco och
trädde i kraft i april 1952. Detta innebar en separatfred
mellan Västblocket och Japan. Sovjetunionen tog avstånd
från fördraget, som icke heller Kina undertecknade.
Fördraget innebar i huvudsak, att Japan erkände Koreas
oberoende och avstod från Formosa jämte Pescadorerna,
Kurilerna och s. Sachalin samt de förutvarande
mandat-öarna. Japan ålades icke något krigsskadestånd, ej
heller några politiska, ekonomiska el. militära restriktioner.
Samtidigt med det japanska fredsslutet tillkom en
amerikansk-japansk biståndspakt, som gav U.S.A. rätt att
hålla stridskrafter baserade i Japan. De amerikanska
ockupationstrupperna där förvandlades till
säkerhetsstyrkor. U.S.A. hade i syfte att dämpa farhågorna för en
ny japansk militär expansionspolitik förklarat sig redo
att tills. m. Australien och Nya Zeeland ingå en regional
stillahavspakt, den s. k. Anzuspakten, som kom
till stånd omedelbart före Japanfördraget. 1954
utvidgades den amerikanska paktpolitiken till Sydostasien. Där
upprättades South East Asia Treaty Organisation
(SEATO), i vilken ingingo U.S.A., Storbritannien,
Frankrike, Australien, Nya Zeeland, Filippinerna,
Pakistan och Siam. Läget i Sydostasien hade blivit
myc-ket hotande under senare delen av ett flerårigt krig i
Indokina mellan fransmännen och den kommunistiska
NF XXII — 20
Viet Minh-rörelsen, stödd av folkrepubliken Kina. Den
väpnade konflikten slutade 1954 med att den nya
indokinesiska staten Viet-Nam delades, varvid kommunisterna
helt blevo herrar över landets n. del. Efter blodig kamp
upphörde 1949 kolonialväldet i Nederländska Indien, som
förvandlades till en självständig republik, Indonesien.
Britterna avvecklade redan 1947 sitt välde över Indien.
Där bildades två stater, Indien och det muhammedanska
Pakistan, vilka ha stannat kvar inom Brittiska samväldet
som dominions. Burma, som också blev självständigt, har
däremot utträtt ur samväldet. Ceylon erhöll
dominionsta-tus 1948. Inom det brittiska koloniala imperiet har en
gradvis utveckling mot självstyrelse fortsatt, särsk. på
de västindiska öarna samt i Afrika på Guldkusten och i
Nigeria. Kolonialmakten Frankrike har förutom i
Indokina ställts inför stora svårigheter i hela Nordafrika, där
den nationella frihetsrörelsen är bäst organiserad och
mest aktiv i Tunisien.
LITTERATURANVISNINGAR.
1) Aktsamlingar. ”Documents on American foreign
relations” (1939 ff.); ”La politique allemande. Documents
secrets du Ministère des affaires étrangères
d’Allemag-ne” (3 bd, 1946—47); ”Documents on British foreign
po-licy 1919—1939”, utg. av E. L. Woodward och R. Butler
(1946 ff.); ”Dokumenty i materialy kanuna vtoroj
miro-voj vojny” (2 bd, 1948; fr., eng. och ty. övers. 1948—
49); G. Ciano, ”Diplomatic papers” (1948); ”Nazi-Soviet
relations 1939—1941”, utg. av R. J. Sontag och J. S.
Beddie (s. å.); ”Documents on German foreign policy
1918—1945. Ser. D: 1937—45” (1953 ff.); ”Geschichte des
zweiten Weltkriges in Dokumenten” (1953 ff.);
”Documents on International affairs 1939—1946”, utg. av M.
Carlyle (1954). — ”Nazi conspiracy and aggression” (8
bd, 1946; huvudsakligen åklagarnas bevismaterial vid
Nürnbergprocessen); ”The trial of German major war
criminals before the International Military Tribunal,
Nuremberg” (42 bd, 1946—49); ”Nürnbergprocessen” (2
bd, 1946—47).
2) Allmänna arbeten. Förhistoria: N.
Hender-son, ”Failure of a mission, Berlin 1937—1939” (1940; sv.
övers. 1943); ”War background studies” (21 bd, 1942—
45); S. Bolin, ”Det ensidiga våldet. Spelet om krig och
fred 1938—1939” (1944); E. H. Carr, ”International
relations between the two world wars, 1919—1939” (1947),
”German-Soviet relations between the two world wars,
1919—1939” (1952); C. G. Haines och R. J. S. Hoffman,
”The origins and background of the Second World War”
(2:a uppl. 1947); L. B. Namier, ”Diplomatic prelude
1938—1939” (1948), ”Europé in decay. A study in
disintegration 1936—1940” (1950); J. W. Wheeler-Bennet,
”Munich, prologue to tragedy” (1948); ”The diplomats
1919—1939”, utg. av G. A. Craig och F. Gilbert (1953).
— Världskrigsåren: M. Hoden, ”Chronique des
événements internationaux” (5 bd, 1945—48); ”Kriget
1939—-1945”, utg. av Utrikespolitiska inst. (4 bd, 1945—
47); F. Meinecke, ”Die deutsche Katastrophe” (1946);
W. Churchill, ”The Second World War” (6 bd, 1948—■
54; sv. övers, s. å.); ”Det andra v:s historia”, red. av
Ä. Thulstrup (3 bd, 1948—49); J. F. C. Fuller, ”The
Second World War 1939—1945. A. strategical and
tac-tical history” (1948); B. H. Liddell Hart, ”The other
side of the hill. Germany’s generals, their rise and fall,
with their own account of military events 1939—-1945”
(s. å., 2:a uppl. 1951; sv. övers. ”Nu törs de tala”,
1948); B. v. Lossberg, ”Im Wermachtführungsstab”
(1949); W. Görlitz, ”Der zweite Weltkrieg 1939—45” (2
bd, 1951—52); K. v. Tippelskirch, ”Geschichte des
zweiten Weltkrieges” (1951). — Memoarer: G. Ciano,
”Tagebücher 1939—43” (1946; eng. uppl. s. å.); A.
Fran-qois-Poncet, ”Souvenirs d’une ambassade å Berlin, Sept.
1931—Oct. 1938” (s. å.); U. v. Hassell, ”Vom andern
Deutschland. Aus den nachgelassenen Tagebüchern 1938
—1944” (3æ uppl. 1947); G. S. Patton, ”War as I knew
it” (s. å.); C. Hull, ”Memoirs” (2 bd, 1948); M. Clark,
”Calculated risk. His personal story of the war in North
Africa and Italy” (1950); R. Coulondre, ”De Staline å
Hitler. Souvenirs de deux ambassades 1936—1939” (s. å.);
W. D. Leahy, ”1 was there” (s. å); W. B. Smith, ”My
three years in Moscow” (s. å.; sv. övers, s. å.); O. N.
Bradley, ”A soldier’s history” (1951); H. Guderian,
”Erinnerungen eines Soldaten” (s. å.); E. v. Rintelen,
”Mussolini als Bundesgenosse. Erinnerungen des
deut-schen Militärattachés in Rom 1936—1943” (s. å.); F. v.
Papen, ”Der Wahrheit eine Gasse” (1952); A.
Kessel-ring, ”Soldat bis zum letzten Tag” (1953); ”The
Rom-mel papers”, utg. av B. H. Liddell Hart (s. å.); Ch.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
