Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Världskrigen - Första världskriget - Fredssluten - Litteraturanvisningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
575
Världskrigen
576
ledd av utrikesminister v. Brockdorff-Rantzau.
Tyskarna riktade starka invändningar mot de allierades krav,
särsk. vände de sig mot landavträdelserna, vilka man
ville inskränka till att gälla blott Elsass-Lothringen,
och mot lösningen av krigsskadeståndsfrågan. 16/e
svarade de allierade på de tyska invändningarna.
Föga hänsyn togs till dessa. Den enda modifikation av
vikt, som gjordes i de ovan relaterade villkoren, var, att
folkomröstning skulle anordnas i Oberschlesien, innan
frågan om dess framtida ställning avgjordes. Eljest
förblevo fredsvillkoren oförändrade, och de allierade krävde
i sitt svar till Tyskland, att denna makt skulle obetingat
godtaga villkoren inom fem dagar. Den tyska
nationalförsamlingens majoritet beslöt i detta läge acceptera
villkoren. v. Brockdorff-Rantzau, som var mot
undertecknandet, avgick. I hans ställe undertecknades fördraget
av den nye utrikesministern H. Müller. Det skedde 28/s
1919 i spegelsalen i Versailles; därefter undertecknades
traktaten av representanter för 27 allierade och
associerade regeringar. Kina, missnöjt med lösningen av
Kiau-tschou-frågan, vägrade sin underskrift. Efter vederbörliga
ratifikationer trädde fördraget i kraft 1#/i 1920. Sedan
befolkningen hörts i de landområden, vilkas statliga
tillhörighet skulle fastställas efter folkomröstningar,
tillerkändes Eupen-Malmédy Belgien, n. Slesvig Danmark
samt mell. Slesvig och s. Ostpreussen Tyskland, medan
Oberschlesien delades mellan Polen och Tyskland;
Me-melområdet tillerkändes 1924 Litauen efter att 1923 ha
besatts av litauiska trupper.
Den habsburgska monarkiens sammanbrott gjorde, att
de allierade slöto fred med Österrike och Ungern var
för sig. Freden med den förra makten undertecknades
10/» 1919 i Saint Germain, varvid Österrike
representerades av sin ministerpresident Karl Renner. Landet
betraktades som det gamla kejsardömet Österrikes
arvtagare och måste i fråga om skadestånd och avrustning
påtaga sig förpliktelser, svarande mot de tyska. Det
fick icke utan samtycke av N. F. uppge sin
självständighet — förbudet var riktat mot dess anslutning till
Tyska riket. Österrikes gränser mot Tjeckoslovakien
följde de historiska gränserna mellan å ena sidan
Ober-och Niederösterreich, å andra sidan Böhmen och Mähren.
Italien erhöll av de tidigare till kejsarriket Österrike
hörande länderna Tyrolen s. om Brenner samt Trieste
och Istrien samt några till Dalmatien hörande öar,
Jugoslavien erhöll huvuddelen av Dalmatien och Krain samt
s. Steiermark. Ett område i Kärnten kring Klagenfurt,
som Jugoslavien gjorde anspråk på, stannade efter
folkomröstning hos Österrike. Denna makt nyförvärvade
rentav ett område, huvuddelen av det s. k. Burgenland,
som Ungern efter folkomröstning måste avstå till
Österrike. Fredsslutet föregicks av svåra meningsbrytningar,
bl. a. till följd av Italiens krav på hela Sydtyrolen och
Istrien.
Freden mellan de allierade jämte associerade makter
och Ungern försvårades och fördröjdes av de inre och
yttre förvecklingarna 1918—20 i sistnämnda land (se
Ungern, s. 720 f.). I dec. 1919 förelåg de allierades
fredsförslag. Detta stipulerade för Ungerns liksom för
Tysklands och Österrikes del avrustning och skadestånd.
De områden, som man begärde, att Ungern skulle
avträda, voro utomordentligt omfattande: Fiume till
Italien, Kroatien-Slavonien och v. Banatet till Jugoslavien,
ö. Banatet och Transsylvanien till Rumänien, n. Ungern
(Slovakien, Karpatoukraina) till Tjeckoslovakien, v.
Ungern (det s. k. Burgenland) till Österrike. Ungerns
nord-, syd- och östgränser drogos så, att breda landbälten
med magyarisk majoritet frånkändes Ungern. Mer än 3,5
mill. magyarer ställdes enl. ungersk uppskattning under
främmande välde. Den ungerska fredsdelegationen, som
15/i 1920 mottog de allierades förslag, gjorde
invändningar och begärde 12/s folkomröstning i de områden, som
man avkrävde Ungern. Detta avslogs 5/s, varefter
Ungern 21/s under protest antog villkoren. 4/« undertecknades
freden i slottet Trianon i Versailles.
Freden mellan de allierade och Bulgarien vållade icke
några större svårigheter. *’/» överlämnades de förras
fördragstext, 2’/u undertecknades freden i Neuilly.
Bulgarien ålades samma el. liknande förpliktelser i fråga om
rustning och skadestånd som övriga centralmakter. Den
genom freden i Bukarest 1918 ändrade
rumänsk-bulgariska gränsen av 1913 i Dobrudscha återställdes, städerna
Tsaribrod och Strumica med områden avstodos till
Jugoslavien, det 1912—13 nyvunna kustlandet vid Egeiska
havet till Grekland.
De största svårigheterna vållade freden med Turkiet,
och denna drog också längst ut på tiden. Om
förvecklingarna i Turkiet se d. 0., sp. 502 f. En första fred slöts i
Sèvres 10/s 1920 på följ, hårda villkor. Turkiet avstod
från alla territorier utom Mindre Asien och ett mindre
landområde kring Konstantinopel, vidare erhöll
Grekland det 1919 besatta området kring Smyrna, dock ej
själva staden. Freden kom aldrig till utförande, då den
turkiska regeringen i Konstantinopel åsidosattes av
Mu-stafa Kemåls regering i Ankara. Nya
fredsförhandlingar följde i Lausanne, där ny fred slöts 21/i 1923 mellan
å ena sidan den turkiska nationalistregeringen, som
övertagit makten även i Konstantinopel, samt England,
Frankrike, Italien, Japan, Grekland och Rumänien. Av
de i freden i Sèvres avträdda områdena återfick Turkiet
de till Grekland överlämnade delarna av Europeiska
Turkiet och Mindre Asien, likaså Armenien. Freden
innebar alltså, att Turkiet blott avträdde de av araber
bebodda länderna, vilka organiserades som brittiska och
franska mandatområden.
På den ryska västgränsen blevo de statsrättsliga
förhållandena ordnade först efter den allmänna uppgörelsen,
då Finland, Estland, Lettland och Litauen 1920, Polen
1921 slöto fred med Ryssland.
LITTERATURANVISNINGAR.
1) Aktsamlingar. ”Die deutschen Dokumente zum
Kriegsausbruch 1914” (2:a uppl., 5 bd, 1922); ”Die grosse
Politik der europäischen Kabinette 1871—1914” (40 bd,
1922—27); ”Un livre noire. Diplomatie d’avant guerre
d’après les documents des archives russes nov. 1910—
avril 1915” (3 bd, 1922—27); ”Der diplomatische
Schrift-wechsel Iswolskis 1911—1914” (4 bd, 1924); ”British
documents on the origins of the war, 1898—1914” (n bd,
1926—38); ”Documents diplomatiques fran^ais 1871—
1914” (hittills 32 bd, 1929—54); ”Österreich-Ungarns
Aus-senpolitik von der bosnischen Krise 1908 bis zum
Kriegsausbruch 1914” (9 bd, 1930); ”Die internationalen
Be-ziehungen im Zeitalter des Imperialismus” (R. 1—2, 11
bd, 1931—36, R. 3 [ofullb.], 5 bd, 1939—43)-
2) Allmänna arbeten. Förhistoria: H.
Fried-jung, ”Das Zeitalter des Imperialismus” (3 bd, 1919—
22); P. Renouvin, ”Les origines immédiates de la
guerre” (2:a uppl. 1927), ”La crise européenne et la grande
guerre (1914—1918)” (1934); S. B. Fay, ”The origins of
the World War” (2:a uppl., 2 bd, 1930); H. Oncken,
”Das deutsche Reich und die Vorgeschichte des
Welt-krieges” (1933); G. P. Gooch, ”Before the war. Studies
in diplomacy” (2 bd, 1936—38); E. Brandenburg, ”Von
Bismarck zum Veltkriege” (z:a uppl. 1939); A. v.
We-gerer, ”Der Ausbruch des Weltkrieges” (2 bd, s. å.). —
Världskrigsåren: G. Hanotaux, ”Histoire
illu-strée de la guerre de 1914” (17 bd, 1915—24); S.
Berge-lin, ”V.” (3 bd, 1917—23); H. Stegemann, ”Geschichte
des Krieges” (4 bd, 1917—21); ”History of the Great
War” (24 bd, 1920—39); ”Der grosse Krieg 1914—1918”,
utg. av M. Schwarte (10 bd, 1921—23); ”Les armées
fran^aises dans la grande guerre” (22 bd, 1922—37); W.
Churchill, ”The world crisis” (6 bd, 1923—31; sv. övers.,
2 bd, 1931); T. Holm, ”V.” (1925); ”Der Weltkrieg
1914 bis 1918” (12 bd, 1925—39); H. v. Kuhl, ”Der
Weltkrieg 1914—1918” (2 bd, 1929); B. H. Liddell Hart, ”The
real war 1914—1918” (1930); ”Österreich-Ungarns letzter
Krieg” (7 bd jämte reg.-bd, 1930—38); Y. Lorents i
”Norstedts världshistoria”, 14, 1937, och ”Vår egen
tids historia”, 3, 1952. — Memoarer: J. French,
”1914” (1919); D. Haig, ”Despatches Dec. 1915—April
1919” (2 bd, s. å.); E. Ludendorff, ”Meine
Kriegserin-nerungen” (s. å.; sv. övers, s. å.); A. v. Tirpitz,
”Erinne-rungen” (s.å.; sv. övers, s. å.); P. v. Hindenburg, ”Aus
meinem Leben” (1920; sv. övers, s. å.); H. Moltke,
”Erinnerungen, Briefe, Dokumente 1877—1916” (1922);
F. Conrad v. Hötzendorf, ”Aus meiner Dienstzeit 1906
—18” (5 bd, 1922—25); A. Arz v. Straussenburg, ”Zur
Geschichte des grossen Krieges 1914—1918” (1924); E.
M. House, ”The intimate papers”, utg. av Ch. Seymour
(4 bd, 1926—28); F. Foch, ”Mémoires pour servir å
1’histoire de la guerre de 1914—1918” (2 bd, 1931); J. J.
Pershing, ”My experiences in the World War” (s. å.);
J. Joffre, ”Mémoires 1910—17” (2 bd, 1932); D. Lloyd
George, ”War memoirs” (6 bd, 1933—36; sv. övers. 1934
—37).
3) Krigshändelserna. Lantkriget: ”Schlachten
des Weltkrieges” (36 bd, 1921—30); Ph. Neame,
”German strategy in the Great War” (1923; sv.
övers. 1924); W. Nicolai, ”Geheime Mächte” (2:a uppl.
1924; sv. övers. 1925); H. Stålhane, ”Sommeslaget den
8 aug. 1918” (1934); ”Darstellungen aus den Nach-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
