Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Världskrigen - Första världskriget - Krigets förlopp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
569
Världskrigen
570
vid sin sida fick ett till ententen bundet kabinett
Veni-zelos. U.S.A. och England hade redan stora män och
ledare, Wilson och Lloyd George. 17/n fick även
Frankrike sin verklige ledare, Clemenceau. I Versailles
organiserades en ententens generalstab, med huvudsakligt
intresse för västfronten. Foch framstod redan från
början som dess chef.
1918.
Läge och planer. På ententesidan väntade man
en stor tysk offensiv på västfronten och avsåg att möta
denna defensivt, intill dess U.S.A:s insats hunnit
säkerställa en avgjord övervikt, då man ämnade övergå
till offensiv. Man kunde beräkna tidpunkten därför till
sommaren 1918, då den planerade amerikanska
millionarmén borde vara färdig. Till grund för denna
lades allmän värnplikt. Den omfattade till en början
endast 21—22 års män men utvidgades 1918 till män
mellan 18 och 45 års ålder. Med hjälp av franska och
engelska officerare bedrevs utbildningen under högtryck.
llt 1918 stodo på fransk jord 320,000 man, V? 1 mill. man
och vid krigets slut 2 mill. el. 42 fördelningar (de
amerikanska fördelningarna voro dubbelt så stora som de
franska), varav 29 varit i strid. Men man tänkte ej
nöja sig därmed. Vid denna tidpunkt hade beslut
fattats om arméns ökning till 100 fördelningar. Det tyska
ubåtsvapnet kunde icke i någon nämnvärd mån hindra
den långväga överskeppningen. — Centralmakte
r-n a planlade en offensiv i största möjliga utsträckning
att äga rum på västfronten 1918. Innan Tyskland kunde
börja västfrontoffensiven, måste fredsverket på
östfronten betryggas. Förhandlingar, påbörjade i
Brest-Litovsk 2/is 1917, ledde till vapenstillestånd 15/ia.
Då ej slutlig fredsöverenskommelse kunnat
åstadkommas, förklarade tyskarna 10/s 1918, att krigstillstånd åter
skulle inträda. 18/j satte tyskarna därför sin nordflygel i
rörelse och framdrevo den utan motstånd över
Düna-burg, Dorpat och Reval till Livlands och Estlands
gränser. Ryssland gav då slutligt vika, och ’/»
undertecknades freden i Brest-Litovsk (se d. o.). Genom fredsslutet
framträdde en serie från det förra tsarriket utsöndrade
områden av nationalstatskaraktär: Finland, Polen,
Litauen, Livland, Estland och Ukraina, forna svenska
intressesfärer. I freden ingick som villkor ockupation av
Estland och Livland, intill dess ordnade förhållanden
inträtt. Då det även ingick i Tysklands planer att
betrygga den nya statsbildningen i Ukraina, med vilket land
centralmakterna slutit separatfred redan V2, och
tillgodogöra sig dess tillgångar, sattes tyska trupper i rörelse
dit; Kiev besattes V», Odessa 14/s och Krim under april
—-maj. Sammanlagt förblevo efter fredsslutet c:a 30 tyska
fördelningar kvar som ockupationstrupper på östfronten.
— Två dagar efter den ryska freden undertecknades
freden med Rumänien för att 7/s bekräftas i Bukarest.
Den tyska offensiven på västfronten (mars—juli). För
tyskarna krävdes ett avgörande i v., innan den
amerikanska hjälpen hunnit verka. I mars funnos 192 tyska
mot 172 ententefördelningar, och i maj var förhållandet
204 mot 188. Planen för offensiven, uppgjord av
Luden-dorff, avsåg anfall mot s. delen av den engelska fronten
inom området Bapaume—Péronne—la Fère, en front av
80 km. Den strategiska genombrytningen skulle skilja de
engelska arméerna från de franska och tvinga de förra
mot havet. Huvuduppgifterna tilldelades arméerna O. v.
Below och von der Marwitz, medan s. därom armén v.
Hutier skulle ha en mera sekundär uppgift, näml, att
skydda offensiven åt s. — På västmaktsidan fördes
befälet fortfarande av Haig, resp. Pétain. Längst ut på v.
flygeln stod belgiska armén. Det tyska anfallet började
21/s. Det ledde till framgång för armén v. Hutier, som
bröt igenom vid S :t-Quentin och kastade motståndaren
bakom Somme, medan däremot v. Below och von der
Marwitz stötte på hårt motstånd. På grund härav
ändrade Ludendorff 3æ stridsdagen sin plan därhän, att han
sökte utnyttja framgången i den riktning, där den yppat
sig, vilket innebar ett vidgande av anfallsfronten. Dess
huvudriktning blev mot Amiens—Montdidier, sålunda i
mera sydvästlig riktning. Med Amiens’ fall skulle
engelsmännen bli strategiskt skilda från fransmännen.
Hotet mot Amiens blev också mycket allvarligt och
föranledde Haig att begära skyndsam fransk hjälp. Pétain å
sin sida fruktade för Paris. Behovet av enhetlig ledning
blev nu så påtagligt, att regeringarna ingrepo och 26/s
uppdrogo åt Foch ett slags överbefäl med uppgift att
åstadkomma samstämmighet i de allierades operationer. 14/s
blev han högste befälhavare på västfronten. Reserver
kastades in på den hotade genombrottspunkten, och den
tyska offensiven hejdades slutligt i början av april.
Omkr. 90,000 fångar hade tagits och vissa betydelsefulla
terrängvinster gjorts. Anfallen på andra frontdelar
fortsatte därefter enl. planen. Redan ‘h kom ett anfall i
Flandern, vid Armentières, vilken ort togs u/<-
Offensiven blev utan större följder men tvang likväl Foch att
sända dit en del av sina reserver. Nästa slag föll i
slutet av maj på en helt annan frontdel, näml, vid
Reims—Montdidier. 23/s vunno tyskarna här terräng
längs hela fronten, överskredo Vesle och togo 65,000
fångar. Ett nytt anfall under andra veckan i juni nådde
Marne s. v. om Reims, där det hejdades, 2 dagsmarscher
från Paris. 15h följde så ytterligare en offensiv i avsikt
att vidga genombrottet på ömse sidor om Reims ö. ut till
Argonnerna och därifrån söka avskära Verdunområdet.
Men denna gång voro fransmännen förberedda och mötte
angriparen med överlägsna krafter. Anfallet ö. om
Reims i Champagne avvisades redan samma dag.
Tyskarna lyckades s. v. om Reims överskrida Marne men
måste omedelbart gå tillbaka (z:a Marneslaget). Denna
offensiv blev tyskarnas sista större på västfronten. Nu
vände sig krigslyckan. 18/j var Foch färdig för en första
offensiv. Huvudstöten utfördes mellan Aisne och Ourcq
och träffade flanken av den framskjutna tyska
”Marne-säcken”. Den angripna tyska frontdelen trycktes in och
måste under fortsatta strider intill början av aug.
dragas tillbaka ur Marnesäcken till bakom Vesle,
efterlämnande 35,000 fångar. Denna motgång var början till
slutet, enär den hade sin grund i att amerikanska
fördelningar f. f. g. deltagit i en större offensiv. U.S.A:s
hjälp hade nu börjat bli effektiv.
Ententeoffensiven på västfronten (aug.—sept.). De
tyska strategiska reserverna hade under tiden 18/s—’/s
nedgått från 39 till 4 fördelningar. Tvivelsutan
disponerade Foch redan tillräckliga krafter för en offensiv,
överlägsenheten i materiel förelåg redan, särsk. i fråga
om stridsvagnar. I trupper var den säkerställd fr. o. m.
aug. för att därefter växa med 250,000 man per månad.
Flygstridskrafterna voro betydligt överlägsna. Foch
befallde, att successiva offensiver skulle utföras mot de
framskjutna och därför särskilt känsliga delarna av den
tyska fronten, näml. n. om Béthune, vid Amiens och vid
S:t-Mihiel. Vid det mellersta av dessa avsnitt gick Haig
till anfall 8/s. 400 stridsvagnar beredde väg för inf., som
trängde fram s. om Somme till ett djup av 20 km och
revo upp 7 fördelningar. Ludendorff nämner 8/s som
”den tyska härens svarta dag i detta krigs historia”.
Amiens var därmed befriat från det tyska hotet, men ö.
därom stadgades t. v. den tillbakadragna tyska fronten.
2% ansattes nya anfall, och i slutet av månaden hade
den tyska fronten tvingats tillbaka till en linje Bapaume
—Péronne—Noyon. Nästa skede av ententeoffensiven
blev ett samfällt anfall i början av sept. mot den s. k.
Siegfriedställningens båda flygelstöd, näml, av
engelsmännen s. ö. om Arras och av fransmännen ö. om
Soissons, på båda hållen med framgång. I n. hade i
början av sept. en engelsk framstöt lett till uträtandet
av bågen vid Béthune, och i mitten av månaden
återtogs av huvudsakl. amerikanska trupper terrängen vid
S:t-Mihiel. Ofördröjligen planlade Foch en allmän
offensiv att äga rum längs största möjliga front med
början ”/».
Sydfronterna. På Balka n-f r o n t e n hade
Tysklands bundsförvant Bulgarien börjat svikta under det
långvariga krigets tryck. De allierades befälhavare på
Balkan-fronten, numera general Franchet d’Espèrey,
beslöt begagna tillfället till en avgörande offensiv. Med
sin av greker, serber, fransmän och engelsmän
sammansatta här gick han till anfall i mitten av sept. med
tyngdpunkten n. ö. om Monastir. Det ledde till ett
genombrott. Bulgarernas motståndsvilja bröts på några
få dagar, och 2S/« undertecknades stilleståndet i Saloniki,
vilket bl. a. innebar, att 65,000 bulgarer överlämnades
som fångar, armén demobiliserades och landet öppnades
för de allierades operationer. Segern över
centralmakternas Balkan-front betydde ej blott brytandet av vägen
till Konstantinopel och Turkiets snara frånfallande.
Händelsen fick även direkta följder på italiens k-ö s t e
r-rikiska fronten. Där hade österrikarna samtidigt
med den tyska offensiven på västfronten anfallit (15/e—•
Vi) italienarnas nya front vid Piave. Men den
italienska armén, nu under general Diaz, hade fullständigt
reorganiserats efter föregående års nederlag. Anfallet
ledde efter några inledande framgångar till ett
fullständigt misslyckande och kom till sina följder att bli ödes-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
