Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Värdestegringsskatt - Värdeteori - Värdväxt - Värend - Väring (socken) - Väring, Astrid, f. Glas - Väringar - Väringen - Värja - Värjemålsed
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
553 Värdestegringsskatt—Varjemålsed 554
Värdestegringsskatt, specialskatt på den
värdestegring å jord, särskilt tomtmark, vilken ej är
att tillskriva ägarens åtgärder utan samhällets
allmänna utveckling i folktäthet och välstånd el.
åtgärder för bättre ordnat trafikväsen,
sundhets-väsen (vattenledning, kloak) m. m. En
”oförtjänt” värdestegring kan beskattas direkt, när den
konstateras genom fastighetstaxering, el. indirekt,
när den ger upphov till en försälj ningsvinst. Rent
teoretiskt är det förra alternativet det riktiga.
V. utgår där oberoende av om fastigheten
över-låtes el. ej, varför den ej hindrar omsättningen
på fastighetsmarknaden. Det är dock i så fall
ej lämpligt att uttaga t. ex. 50 °/o av den
konstaterade värdestegringen, då det kan vara
omöjligt för ägaren att komma ut med ett så stort
belopp. Dessutom kan värdestegringen vara
tillfällig. I stället bör man lägga en ränta av t. ex.
2 % på denna. Förslag om en v. av detta slag
ha upprepade gånger framlagts, senast i SOU,
1942:39, men strandat på svårigheten att
åstadkomma en riktig fastighetstaxering. I Danmark
är en sådan v. införd, men då man ej vill träffa
en värdestegring, som orsakas av penningvärdets
fall, utgår den blott på en mer än genomsnittlig
värdestegring, varför den är föga givande. I
flertalet länder uttages också en v. först i
samband med en avyttring. En viss motsvarighet
härtill finns i Sverige i beskattningen av
realisationsvinst vid fast egendom. En annan
motsvarighet finns i de bidrag till
gatubyggnadskost-naderna, som kunna uttagas av fastighetsägarna.
I övrigt har man sökt hindra ”oförtjänt”
värdestegring genom ökad rätt för kommunerna att
expropriera tomtmark. Frågan om en v. är dock
ej slutgiltigt avgjord.
Värdeteori, se Värdelära.
Värdväxt, bot., se Parasiter 3).
Värend utgjorde från äldsta tider en kulturellt
isolerad bygd, omfattande Allbo, Kinnevalds,
Norrvidinge, Konga och Uppvidinge hd i
Småland, och bildade under medeltiden ett eget stift
med säte i Växjö. V. företedde under senare
medeltiden ett kraftigt ekonomiskt uppsving i
samband med handeln med boskapsprodukter söderut
till danskt område, befolkningen (”virdarna”)
ökades, och nya samfärdsleder öppnades. Denna
handel förbjöds av Gustav Vasa, och V. tvangs
efter oroligheter, som bl. a. togo sig uttryck i
Dackefejden, att orientera sina förbindelser mot
Sverige, varvid dess bygdeisolering efter hand
bröts. — Jfr Blenda. — Litt.: G. O.
Hyltén-Cavallius, ”Wärend och wirdarne” (2 bd, 1864—
68); N. ödéen, ”Studier i Smålands
bebyggelsehistoria” (1927).
Väring, sn i Skaraborgs län, Vadsbo hd, kring
V. stambanan, på slättbygden s. ö. om sjön
östen; 41,06 km2, 988 inv. (1955). 2,019 har åker.
Kyrkan uppf. 1811. Ingår i V:s och Locketorps
pastorat i Skara stift, S. Vadsbo kontrakt.
Tillhör storkommunen Binnebcrg.
Väring, Astrid, f. Glas, författarinna (f.
1892 W12), utexaminerad från Högre
lärarinneseminariet 1913. V. blev först beaktad för ett
par gedigna skildringar från födelseprovinsen
Västerbotten, romanerna ”Frosten” (1926) och
”Vintermyren” (1927), och utgav sedan bl. a.
romanerna ”Marja” (1928) och ”Manuel” (2 bd,
1931—33). I romanserien ”Släkten”, som
omfattar 4 dir, ”Släkten” (1934), ”Ett skepp
kommer lastat” (1935), ”Känner du väl det land”
(1936), och ”Härmfågeln” (1939), gav hon i
en brett upplagd skildring av en köpmannafamiljs
historia bilder från Norrlands industrialisering.
Ur norrländskt liv under början av 1800-talet
äro motiven i romanerna ”Längtan heter vår
arvedel” (1941) och ”Katinka” (1942).
Anknytning till det aktuella och social kritik prägla
romanerna ”1 som här inträden...” (1944;
filmad), som vänder sig mot sinnessjukvården, och
”Du skall icke dräpa” (1946), där huvudtemat
är straffriförklaringen. I skriften ”Föranleder
ingen åtgärd” (1947) återupptog V. de ämnen,
som hon behandlat i de två sistn. romanerna.
Väringar, ett ord av nordisk stam (jfr
Var-jager), hos bysantinska författare namn på den
livvakt, som omgav kejsaren. Den bestod först
av nordmän, mest svenskar, som kommo över
Ryssland, efter 1066 mest av från England
kommande danskar och engelsmän, under
Palaiolog-tiden uteslutande av engelsmän.
Väringen, gränssjö mellan Västmanland och
Närke; 10 km2, 32 m ö. h., 14 m dj’up. Mottar
Dyltaån och Bårsån (Vedevågsån) samt avrinner
genom Arbogaån. PåV:s största ö (omkr. 8 km2)
ligga ödeby kyrka och ruinerna av Kägleholm.
Värja, vapen, avsett för fäktning. V. är eg.
en lättare typ av svärd, som skiljer sig från
dettas huvudtyp huvudsakl. genom sin smalare,
mera för stöt avsedda klinga och sitt av
parer-plåt och handbyglar bildade fäste. Den
egentliga v. uppträdde först på 1500-talet i Italien
och Spanien, där fäktkonsten samtidigt utbildades
till virtuositet. Stor omsorg nedlades på
v.-fäs-tets utbildning under 1500- och 1600-talen.
Tillverkningen av v.-klingor stod även samtidigt i
hög kurs. De bästa v.-klingorna kommo från
Toledo, Sevilla, Milano, Brescia och Solingen.
Stötvärj an hade ofta 3—4-eggad klinga
(stuka t kl in ga). Denna v.-typ, som ännu
förekommer på hov- och ämbets-v., användes
förr med förkärlek vid fäktning tills. m.
vänster-handsdolken. Ang. rapir, pansarstickare
och stickert se dessa ord. H u g g v ä r j an
var 1-eggad och blott vid spetsen 2-eggad. Mot
1600-talet användes v. allmänt i armén med
2-eggade, mera kraftiga klingor efter bestämda
modeller. Som h o v v ä r j a förlorade v. under
1700- och 1800-talen sin betydelse som vapen och
blev som värdighetsattribut endast ett
konstnärligt utsmyckat tillbehör till dräkten. Till de
civila uniformerna buros på 1700- och 1800-talen
dyl. dräktvärjor, s. k. ämbetsvärjor,
som på fäste och balja voro smyckade med
emblem för de olika ämbetsverk, som de
representerade. Dylika äro ännu i bruk. — Litt.: H. Seitz,
”Svärdet och värjan som armévapen” (1955).
Varjemålsed, av domstol ålagd ed, genom
vilken en part förnekar ett faktum, för vilket en
viss sannolikhet förebragts. I nya
rättegångs
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
