Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Wägner, Elin - Vägnämnd - Väg- och vattenbyggnadskåren, Kungl. (VVK) - Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen - Vägport - Vägrätt - Vägsalt - Vägsteklar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
537 Vägnämnd—Vägsteklar 538
ledn.) i 14 bd av H. Ahlenius (1950—54). —
Litt.: H. Ahlenius, ”E. W.” (1936); J.
Landquist, ”Som jag minns dem” (1949).
Vägnämnd, se Väg.
Väg- och vattenbyggnadskåren, Kungl.,
förk. WK, en militär
reservpersonalorganisation, vars främsta uppgift är att vid krig
till-handagå försvaret med sådan befälspersonal, av
vilken fordras speciell utbildning inom väg- och
vattenbyggnadsfacket, samt att även i fredstid
lämna försvarsmakten sakkunnig hjälp i dyl.
fackfrågor. Chefen för V., en överste, lyder direkt
under chefen för armén och har till sitt
förfogande en exp. I övrigt består V. av
reg.-officera-re, kaptener och löjtnanter. Inträde i V. kan
vinnas av reservofficer (i vissa fall även
värnpliktig officer), som avlagt civilingenjörsexamen
inom avd. för väg- och vattenbyggnad vid teknisk
högsk. i riket samt därefter under minst 3 år
utövat väl vitsordad ingenjörsverksamhet inom
facket. — Tjänstgöringen för löjtnanter omfattar
under varje 3-årsperiod en repetitionsövning om
35 dagar och en 13 dagars befälskurs samt för
övriga officerare s. k. tj änstgöringsomgångar om
40, 30 el. 20 dagar, alltefter befälsgrad;
armétjänstgöring sker vid truppförband, stab, skola
etc. enl. arméchefens bestämmande. — Antalet
officerare inom V. är (1955) c:a 300. — V.
uppsattes 1851, främst i ändamål att tillhandagå dåv.
Styrelsen för allmänna väg- och
vattenbyggnader vid dess befattning med
allmänna arbeten. Kåren omorganiserades 1937 på
sådant sätt, att den helt skildes från sambandet
med såväl Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen som
Kommunikationsdep., varvid den i stället
överfördes till Försvarsdep. Bestämmelser för V.
finnas i SFS 49/51. — Litt.: ”V. 1851—1951”,
under red. av S. D. Ekelund (1951).
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, centralt
ämbetsverk under Kommunikationsdep.; nu
gällande instruktion av 30/8 1943. V. har att handha
den Kronan åliggande väghållningen på landet
och i vissa mindre städer, att ha uppsikt över den
allmänna väghållningen i övrigt samt bevilja
statsbidrag till denna och till enskild väghållning, att
handlägga ärenden rörande vägtrafiken och
trafiksäkerheten, att handlägga ärenden om
statsbidrag till hamnar, bryggor och farleder samt att
förvalta statens fiskehamnar och vissa dess
farleder, att bevilja statsbidrag till vatten- och
av-loppsledningsföretag, att ha uppsikt över enskilda
järnvägar och vissa spårvägar, avsedda för
allmän trafik, samt att vara chefsmyndighet för
statens bilinspektion. V. har som chef en
generaldirektör och, som ställföreträdare för honom, en
överdirektör. Den är i övrigt organiserad på 9
byråer och 1 järnvägsavd. Byråerna äro följ.:
vägbyrån (för planläggning av och statsbidrag till
vägväsendet samt för vägtrafiken,
trafiksäkerheten och bilinspektionen), hamnbyrån, vatten- och
avloppsbyrån, konstruktionsbyrån (chefen
överingenjör; för brobyggnad o. a. konstarbeten),
byggnads- och underhållsbyrån (chefen
överingenjör; för byggande och underhåll av vägar),
förråds- och verkstadsbyrån (chefen förrådsdirektör;
för förrådsrörelsen, verkstäder och garage),
administrativa byrån (för kameral- och
personalärenden), juridiska byrån och försvarsbyrån.
Chefen för järnvägsavd. är järnvägsinspektör. Under
V. finnes i varje län en vägförvaltning. Dessutom
sortera under V. 3 hamnbbyggnadsdistrikt och
Södertälje kanalverk samt 15 distrikt för
vatten- och avloppsärenden och 9 för
bilinspektionsverksamheten. V. och dess lokalförvaltningar
utgöra tillsammans Väg- och
vattenbyggnadsverket.
Motsv. arbetsuppgifter handhades 1819—27 av
Kungl. Strömrensningskommittén, 1828—40 av
Storamiralsämbetets 3:e avd. och 1840—41 av
Styrelsen för allmänna vattenbyggnader. 1841
inrättades V. under benämningen Styrelsen för
allmänna väg- och vattenbyggnader (nuv. namn
fr. o. m. 1883). Lokalorganisationen utgjordes av
väg- och vattenbyggnadsdistrikt, vilka upphörde
1934, då i varje län tillkom en vägingenjör. I
samband med vägväsendets förstatligande fr. o. m.
1944 och vissa senare beslut fick V. och dess
lokala organisation sin nuv. utformning.
Vägport, öppning i järnvägsbank för vägs
förande under järnväg.
Vägrätt, en nyttjanderätt till fast egendom,
avseende rätt att utan hinder av den rätt, som
annan kan äga till marken, nyttja denna som väg.
Enl. lag 1943 uppstår v. därigenom, att marken
tages i anspråk för vägändamål, sedan
arbetsplan för vägen fastställts el. markägaren
lämnat samtycke. V. föreligger då, när vägen
genom renstakning el. eljest tydligt utmärkts på
marken och arbete på densamma påbörjats; v.
uppkommer även genom att enskild väg
förändras till allmän. För marken samt för annat
intrång skall lämnas ersättning, som, där avtal
ej kan träffas, bestämmes av ägodelningsrätten
i orten. Indrages vägen, upphör v., och marken
med vad därtill hör återgår till jordägaren,
väg-hållaren dock medgivet att i vissa fall bortföra,
vad som för vägändamål anbragts på marken.
— Tidigare har väg i allm. med äganderätt
förvärvats av vederbörande väghållare.
Vägsalt, salt, som strös ut på vägarna för att
binda dammet. V. består av klorkalcium och
tillverkas av kalksten och saltsyra.
Vägsteklar, Pompididae, en till gaddsteklarna
hörande familj, som står nära grävsteklarna men
skiljes från dessa genom att halssköldens
sido-höm nå upp till el. nära till vinglocken. V. har en
svart, sparsamt hårig kropp, som ofta har röda
el. vita teckningar, samt långa, spensliga ben.
Vägstekelhonan uppföder avkomman med spindlar,
som hon förlamar med styng av sin gadd. Arterna
av släktet Pseudagenia mura särskilda små celler
av lera till bytets förvaring, där de inlägga endast
en spindel i varje cell. Släktet Pompilus omfattar
över hälften av Sveriges vägstekelarter och har
tillika de största och vanligaste arterna. De flesta
gräva sina bon i lös sand. Vissa släkten, t. ex.
Priocnemis, använda ofta redan färdiga hålor,
vari de förfärdiga flera celler utmed en
huvudgång och tillstoppa boet med allehanda växtavfall.
Släktet Prosalius är hittills blott funnet i Sverige.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
