Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Wulff, 2. Thorild - Wulff, Helge - Wulff, Johannes - Wulff, Sigge (Sigfrid Lindgren) - Wulfila (Ulfilas) - Vulgaritet - Vulgata - Vulgus - Vulgär - Vulgärlatin - Vulgärspråk - Vulkan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
487
Wulff—Vulkan
488
resa genom Främre Indien 1902—03, var assistent
vid Centralanstalten för försöksväsendet på
jordbruksområdet 1906—09 och blev 1909 docent i
botanik vid Stockholms högskola. W. företog
därefter resor till Island samt för insamling av
etnografika till Kina, Japan och Ostindiska
öarna. 1916 deltog han tills. m. K. Rasmussen
och L. Koch i 2:a Thuleexpeditionen och omkom
under denna i sept. 1917.
Wulff, Helge Bertil, läkare (f. 1903 9/io),
med. lic. 1930, med. dr 1936, doc. i kirurgi 1938,
allt vid Lunds univ., överläkare vid kirurgiska
kliniken vid Malmö allmänna sjukhus 1947 och
därjämte prof. i kirurgi vid Lunds univ. sedan
1949. W., som var medl. av 1948 års
läkarut-bildningskommitté, har skrivit ett stort antal
vetenskapliga arbeten inom kirurgi,
röntgendiagnostik och patologi, huvudsakl. inom urologi,
hjärt-och kärlkirurgi samt ulcuskirurgi, och har även
framträtt som läroboksförfattare.
Wulff [vo’lf], Johannes Charles, dansk
författare (f. 1902). W. är som lyriker närmast
nai-vist, han ger gärna uttryck åt en andaktsfull
kosmisk livskänsla men låter ofta en
humoristisk-satirisk ton slå igenom. Hans senare lyrik har en
fastare, mera allvarlig prägel. Besläktad med hans
lyrik är hans prosakonst, sådan den möter i en rad
romaner, ss. ”O, Ungdom!” (1929), ”Et
menne-ske saar og höster” (1935) och ”Katten der fik
feber” (1952). W. har givit sitt bästa i lyriska
prosastycken, mellanting mellan berättelser och
betraktelser, meddelade bl. a. i ”Man gaar og
mumier” (1930), ”Nye mumlerier” (1933).
Wulff, Sigge (eg. Bror Sigfrid
Lindgren), kuplettsångare (1869—92), debuterade
1889 i Lund och var sedan intill sin död fästad
vid olika Stockholmsvarietéer, senast vid Berns’
salonger. W., vars främsta specialitet var
tecknandet av fin-de-siècle-mentalitetens avigsidor,
lyckades under sin knappt treåriga
verksamhetstid, genom musikalisk begåvning, fenomenal
ka-rakteriseringsförmåga och frihet från varje slags
överdrift, höja sin genre till en i Norden ej förut
uppnådd konstnärlig nivå.
Wu’lfila (Ulf il as), västgöternas apostel
(omkr. 310—83). W. inträdde tidigt i kyrkans
tjänst. Eusebios av Nikomedia, till vars arianska
kristendomsuppfattning W. anslöt sig, vigde
honom, antagligen 341, till missionsbiskop för
väst-goterna. Då efter några år förföljelse tvang
honom att draga sig tillbaka s. om Donau, slog han
sig ned bland de stammar, som fått boplats i
Me-sien (Bulgarien); kej saren utnämnde honom till
primas (domare) över dessa. W:s storverk är
övers, av Bibeln till gotiska språket, vars
bok-stavsskrift han själv skapade. — En biogr. över
W. är förf, av hans lärjunge Auxentius, biskop
av Silistria. — Litt.: F. Kauffmann, ”Aus der
Schule des W.” (1899).
Vulgaritet, simpelhet.
Vulgäta, se Bibelöversättningar, sp. 926.
Vu’lgus, lat., den obildade hopen; pöbeln.
Vulgär [-gä’r], simpel, ohyfsad; ”låg”.
Vulgärlatin, det talade latinet, se Latinska
språket.
Vulgärspråk, vardagligare talspråk i motsats
mot ”vårdat” el. ”klassiskt” (skrift)språk.
Vulkän (it. volcano, vulcano, av lat. Vulcänus,
eldens gud), utbrottsställe för den längs sprickor
el. rörformiga kanaler i jordskorpan
framträngande lavan. I topografien framträda v. vanl. som
kägelformiga, isolerade berg, bergsgrupper el.
bergstoppar och bestå helt av vulkaniska
utbrotts-produkter. Orsaken till lavans framträngande är
variationer i tryck- och temp.-förhållanden inom
magmaregionen, ofta i samband med rörelser i
jordskorpan. Närmare jordytan frigöras i
mag-man dittills lösta, stora gasmängder och bli den
ofta explosionsartat framdrivande kraften, såsom
kolsyran i en vichyvattensflaska. En v:s
verksamhet, v u 1 k a n i s m, är periodisk med vanl. långa
vilotider, avbrutna av kortvariga, paroxysmartade
utbrott. Dessa bruka förebådas av underjordiskt
dån, jordskalv och gasutströmning. Kraftiga
jordbävningar åtfölja ofta även det fortsatta
v.-ut-brottet, som också kan framkalla vertikala och
horisontella, vanl. lokala förskjutningar och
nivåförändringar vid jordytan.
Vulkaniska utbrottsprodukter äro: 1) Lavan
med de för magman utmärkande växlingarna i
kemisk sammansättning från basisk,
kiselsyrefat-tig och lättflytande till sur, kiselsyrerik och
trögflytande. Vid utbrottstillfället är lavan på gr. av
den höga temp. (750—1,350°) glödflytande i och
närmast kratern; v. har därför kallats
eldsprutande berg. Under sin väg nedför
bergssidorna, där de verka förbrännande och
ödeläggande på omgivningen, svalna och stelna
lavaströmmarna snart på ytan och täckas av en
slaggig och blåsig stelningsskorpa. I det inre
bibehåller lavamassan på gr. av dålig
värmeledningsförmåga länge, ibland flera år, hög temp.
2) Gasformiga utbrottsprodukter,
mest stora mängder vattenånga, även koldioxid,
svaveloxid, kolväten, klor- och fluorväte med
deras metallsalter m. m., som dittills varit lösta i
magman och nu avges dels ur v.-käglans sprickor,
dels med ofta explosionsartad våldsamhet ur
lavan. Dessa gasutströmningar, s. k.
vulkaniska exhalationer, fortsätta ännu länge,
ehuru lugnare, efter det egentliga v.-utbrottet.
Vattenångans kondensering över v.-området
framkallar häftiga störtregn.
3) Fasta, löst utkastade
utbrottsprodukter av mineral- och bergartspartiklar
utgöra gasexplosionernas
söndersprängningspro-dukter dels av de äldre bergarterna runt kratern,
dels och till största delen av lavan. De
benämnas alltefter storleken vulkanisk aska (som
alltså ej är någon förbränningsprodukt),
vulkanisk sand el. 1 a p i 11 i och
vulkaniska bomber. Ånyo nedfallna till marken,
utbreda sig dessa lösa utbrottsprodukter som täcken i
v:s omgivningar el. övergå på gr. av
vattenindränk-ning från de samtidiga störtregnen till s 1 a
m-strömmar, som välla ned för sluttningarna,
där de ofta åstadkomma större skador än
lavaut-gjutningarna. De övergå under tidernas lopp
genom diagenes till fast bergart, aska och sand till
vulkanisk tuff, bomberna till agglomerat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
