Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Voltaire, François Marie de - Voltameter, coulombmeter, coulometer - Voltampère, VA - Volterra - Voltige - Voltigör - Voltmeter - Voluminös
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
449
V oltameter—V oluminös
450
I juli 1750 kom V. till Potsdam, där han blev
ärad med titlar och pekuniärt rikt belönad. I
början var stämningen den bästa, men efter några
månader kom det till slitningar. En tvist, som V.
invecklade sig i med den av Fredrik beskyddade
presidenten i vetenskapsakad. i Berlin, fysikern
Maupertuis, och som kom honom att författa sin
kanske kvickaste och elakaste stridsskrift,
”Dia-tribe du docteur Akakia”, retade Fredrik; likaså
blev denne illa berörd avV:s skumma
obligations-affärer med en bankir Hirsch. Under vistelsen i
Preussen publicerade V. ”Siècle de Louis XIV”
(2 bd, 1751) samt skrev dramat ”Rome sauvée”
(1752). 1753 lämnade han Berlin, blev arresterad
i Frankfurt a. M., trol. som misstänkt för att ha
tillägnat sig kungens poetiska manuskript, men
återkom på hösten till Frankrike.
V. bodde de närmaste åren i Schweiz och från
1758 till kort före sin död på det av honom
inköpta godset Ferney vid schweiziska gränsen.
Här levde han nu som en andens furste,
brev-växlande med och besökt av Europas
berömdheter; för sina underlydande var han en frikostig
husbonde. V. fortsatte outtröttligt sitt
författarskap på skilda områden. Han skrev tragedierna
”L’orphelin de Chine” (1755) och den patetiska
”Tancrède” samt utgav det världshistoriska ”Essai
sur les mæurs (7 bd, 1756) och ”L’histoire de
Russie sous Pierre le grand” (2 dir, 1759, 1763;
sv. övers. 1767). Filosofiska artiklar samlade
han i ”Dictionnaire philosophique” (1764). Sin
satiriska berättande diktning, till vars första
alster höra ”Zadig” (1747; sv. övers. 1780
och 1912) och ”Micromégas” (1747; sv. övers.
1762), fortsatte han med ”Candide” (1759;
sv. övers. 1907) och ”L’ingénu” (1767; sv.
övers. 1798). ”Candide”, en satir över den
Leibnizska optimismen, anbefaller arbetets och
resignationens filosofi. I försvar för orättvist
dömda ådagalade V. sin okuvliga kärlek till
humanitet och rätt. Efter tre års ansträngningar,
som följdes med uppmärksamhet av hela Europa,
lyckades han 1764 återupprätta familjen Calas,
vars huvudman blivit avrättad på den falska
anklagelsen att ha mördat sin son. I febr. 1778
återvände V. till Paris, där han blev föremål för
stora hyllningar, bl. a. då hans nya tragedi,
”Irè-ne”, uppfördes. 1791 beslöt nationalförsamlingen
att förvara hans stoft i Panthéon i Paris.
Eld och klarhet känneteckna V. Han hade ett
okuvligt impulsivt självständighetsbegär, som
trots hans klokhet och hans dyrkan av förståndet
ständigt på nytt ledde honom till oförsiktiga
handlingar. Under det sista halvseklet av sitt liv levde
han i halv landsflykt och i osäkerhet om sin
frihet. Hans kamp för humaniteten, särskilt
storslagen i hans senare år, hans frikostighet mot
förföljda och behövande, hans verksamma välvilja
mot befolkningen på hans egendomar röja den
omedelbare människovännen. Förkrympta drag i
hans personlighet äro delvis följder av hans
polemiska natur och osäkra ställning i hierarkiens
och envåldsmaktens Frankrike. Hans vägran att
förstå det religiösa känslolivet hör ihop med hans
livslånga stridsberedskap mot den katolska kyr-
NF XXII — 15
kans intolerans och förtryck, och hans
förnekande av sina skrifter — som dock båtade föga
— var från hans synpunkt en naturlig
försvarsåtgärd. Som historiker har han varit epokgörande
genom sin källforskning, sin klara
framställningskonst och sitt uppmärksammande av kulturlivet.
Framför någon annan har han befäst
tankefrihetens princip i Europa.
Av Voltaireuppl. må nämnas Beaumarchais’
edition, tryckt i Kehl (”Kehlupplagan”) i 70 bd
1781—90, Beuchots i 70 bd 1828—34, Molands
1877—85 i 52 bd. — Litt.: G. Lanson, ”V.”
(1906); G. Pellisier, ”V. philosophe” (1908); G.
Brändes, ”V.” (2 bd, 1916—17); A. Maurois, ”V.”
(1935); J- Charpentier ”V.” (1938); L. Francis,
”La vie privée de V.” (1948); O. Levertin,
”Fransk litteraturhistoria”, 3 (1916). —
”Biblio-graphie des æuvres de V.”, utg. av G. Bengesco
(4 bd, 1882—90); J. Malcolm, ”Table de la
bib-liographie de V. par G. Bengesco” (1953).
Voltamèter, co ul ombméter, c o u 1 o m
è-t e r, instrument för bestämning av den
elektri-citetsmängd (likström), antal coulomb, som på
viss tid passerar genom en strömkrets.
Voltampère, förk. VA, enhet för produkten av
spänning och strömstyrka i en strömkrets. Vid
likström är denna produkt = den i kretsen
utvecklade effekten, d. v. s. 1 VA = 1 watt (W). Vid
växelström måste produkten av spänning och
strömstyrka multipliceras med effektfaktorn,
co-sinus för fasvinkeln mellan spänning och ström,
för att effekten skall erhållas. Man skiljer
därför vid växelström mellan v. och watt.
Volterra [våltä’ra], stad i prov. Pisa, Toscana,
Italien, 50 km s. ö. om Pisa; som kommun 17,780
inv. (1936). V. (lat. Volaterrd), som var medl.
av det etruskiska stadsförbundet, har murar,
portar och gravkamrar bevarade från etruskisk tid
samt ett rikhaltigt etruskiskt museum, Museo
Guarnacci. Från medeltiden, då staden åter
uppblomstrade, härstamma den vidsträckta borgen
samt stadsmuren, vidare domen (1200-talets förra
del), baptisteriet (renässanstabernakel av Mino da
Fiesolo), Badiaklostret samt Palazzo Pretorio och
Palazzo dei Priori (med tavelsaml.).
Voltige [vålti% sv. utt. fr., utförandet av
vissa gymnastiska rörelser på levande häst, ss.
språng ur och i sadeln och balansövningar. Vid
v. nyttjas särskild voltigegjord, utrustad med två
läderklädda järnhandtag. Under 1500—1700-talen
hörde v. till de 7 färdigheterna, som ingingo i
den ridderliga (adliga) uppfostran. Guts Muths,
Vieth och Jahn upptogo v. på trähäst, och även
Ling räknade v. bland sina ”rörelser med
maskineri”. En särskild art av v. är den i
tävlingsgym-nastiken förekommande övningen på häst med
sadelbågar. — Verb: vo It ige ra [-/e’],
Voltigör [vålti/ö’r], eg. person, skicklig i
voltige. V. kallades ett slags lätt elitinfanteri i
Frankrike, som Napoleon I införde 1804 och som
ut-togs bland de minsta soldaterna (för att vid
behov kunna förflyttas uppsuttna bakom ryttarna).
Voltmeter, se Elektriska mätinstrument, sp.
492.
Voluminös, omfångsrik.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
