Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Volt (vändning) - Volt (enhet) - Volta (musik) - Volta, Rio (flod) - Volta, Alessandro - Voltaire, François Marie de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
447
Volt—Voltaire
448
Volt (fr. volte, av it. volta, vändning), i) Hopp
med helvändning av kroppen (kring tväraxeln;
framlänges el. baklänges) ett varv i luften, t. ex.
hand-v. och fri-v. vid utförande av
smidighets-prov på långmatta, el. i—2 V2 varv vid simhopp.
V. utföras i rak stil, pikstil el. gruppering.
2) Ridk., ett cirkelrunt spår på ridbana.
Volt, enhet för elektrisk spänning, se
Elektriska enheter.
Volta [vå’lta], it., mus., gång. — Prima v.,
första gången.
Volta [vå’lta], Rio V., flod i v. Afrika,
upprinner med 2 armar, Svarta och Vita V., i
Franska Västafrika, genomflyter brittiska
Guldkusten, och mynnar i en av rev spärrad lagun.
V. är c:a 1,600 km lång och delvis segelbar.
Volta [vå’lta], Alessandro, greve, italiensk
fysiker (1745—1827), rektor vid gymnasiet i
Co-mo 1774 och prof. i Pavia 1779. 1777 hade V.
förbättrat
elektrofo-ren (vars fenomen
svensken Wilcke flera
år förut teoretiskt
förklarat) och uppfunnit
elektroskopet, och 1782
uppfann han den
elektriska kondensatorn.
Sin största ryktbarhet
vann han dock
genom konstruktionen av
Voltas stapel
(1800), som blev
epokgörande för
elektrici-tetslärans vidare
utveckling. Av kejsar
Napoleon upphöjdes han i grevligt stånd och
utnämndes till senator i konungariket Italien. 1804
drog han sig tillbaka till privatlivet men
utnämndes 1815 av kejsar Frans till dir. för filosofiska
fakulteten vid univ. i Padova.
Voltaire [våltä’r], Fran$ois Marie de,
fransk författare (1694 21/n—1778 3%), utbytte
sitt fädernenamn A r o u e t mot V. V. var av
burgen borgarfamilj i Paris; hans far blev
skattmästare i räkenskapskammaren. Både i faderns
sällskapliga hem och det aristokratiska, av
jesuiter ledda Collège Louis-leGrand, vari han sattes,
gjorde V. tidigt förnäma bekantskaper. Hans
kvickhet och poetiska begåvning bidrogo att
skaffa honom tillträde till en krets av äldre lättlevande
och spirituella andliga och aristokrater. Mer el.
mindre oskyldigt misstänkt för politiska satirer,
insattes han 1717 för 11 mån. på Bastiljen. Med
den sinnets spänstighet, som alltid utmärkte
honom, nedskrev han här första hälften av
”Hen-riaden”. Straffet hindrade dock icke, att den
24-årige diktarens första tragedi, ”Oedipe”, 18
nov. 1718 fick en glansfull premiär på Théåtre
franqais i hela hovets och hertigens av Orléans
närvaro. Hovets och aristokratiens gunst syntes
bereda V. en glänsande framtid i tronens närhet;
han ökade sin ärvda förmögenhet genom
privilegiet att tjäna som mellanhand vid leverans- och
arrendekontrakt med staten, och den unge Ludvig
XV och hans drottning Maria Leszczyhska gåvo
honom var sin pension. 1720 uppfördes V :s
tragedi ”Artcmire” och 1724 ”Mariamne”. Men 1725
inträffade en händelse, som bröt hans
förhoppningar. En chevalier de Rohan, tillhörande en
mäktig släkt, var otidig mot honom på teatern.
V. svarade skarpt; senare blev han utkallad från
en middag hos en förnäm vän och genompryglades
på gatan av Rohans betjänter. V. sökte förgäves
upprättelse genom utmaning till duell. Den fege
Rohan utverkade i stället, att V. kastades i
Bastiljen. Inom kort, 1726, landsförvisades han till
England, där han på bästa sätt blev mottagen både
vid hovet och i litterära kretsar. Från denna tid
framstår han som en outtröttlig förkämpe för
tankefrihet och humanitet. Han fullbordade och
tryckte där sitt epos ”La Henriade”. Den är
avfattad på ett abstrakt retorisk språk; men för
samtiden hade dikten sin betydelse i att V. där
för humanitetens talan mot bigotteriets
dårskaper och religionskrigens grymheter. I motsats
till denna dikts artificiella stil står den friska,
naturliga och lätta prosan i ”Lettres
philosophi-ques” (först på eng. 1733). Då arbetet trycktes
1734 på franska, brändes det av bödeln som
”skandalöst, stridande mot religionen, goda seder och
den vördnad, som tillkommer statens
myndigheter”. I England utarbetade V. sin ”Histoire de
Charles XII” (utkom 1731; sv. övers. 1785 och
1918), varmed han debuterade som historiker.
Arbetet är skrivet i en enkel osmyckad stil och
har blivit ett av V :s mest lästa.
I mars 1729 hade V. fått tillåtelse att återvända
till Frankrike. Han fullbordade här tragedien
”Brutus” (sv. övers. 1739), som vid uppförandet
1730 gjorde lycka. Nya strider väckte hans vackra
gravdikt ”La mort de m:lle Le Couvreur” (1730),
där han angrep de franska myndigheterna för att
de vägrat den framstående skådespelerskan
kyrklig begravning. Efter misslyckandet med tragedien
”Ériphyle” (1732) vann V. en ny seger med
kors-tågsdramat ”Zaire” (s. å.; sv. övers. 1774), vars
kärlekstragedi rörde sinnena. 1734 föranledde
”Lettres philosophiques” en ny arresteringsorder,
men han flydde över lothringska gränsen och fick
sedan en tillflyktsort hos sin väninna markisinnan
Emilie du Chåtelet på slottet Cirey i Champagne,
där han lämnades i fred. Här tillbragte han
femton arbetsfyllda år. Madame du Chåtelet var
intresserad av matematiska och fysikaliska studier.
Under inflytande av detta intresse skrev V. sin
populära framställning ”Elements de la
philoso-phie de Newton” (1741). Han arbetade på sitt
komiska epos ”La pucelle d’Orléans” (i tjuvtryck
1755, i av V. utg. uppl. 1762), vari V:s
oförstående av religiösa företeelser framträdde mest
osympatiskt. V. fortsatte sin dramatiska
diktning med ”Alzire” (1736; sv. övers. 1778), där
nyheten att framföra indianer på scenen ökade
publikens intresse, ”Mahomet” (1741; sv. övers.
1806), ”Mérope” (1743; sv. övers. 1774) och
”Sé-miramis” (1748). Madame de Pompadours
beundran för V. närmade honom för en tid åter till
hovet, och hon utverkade 1746 hans inval i
Franska akad. 1749 dog madame du Chåtelet, och V.
antog Fredrik II:s inbjudan att komma till Berlin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
