Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Villingsberg - Willis, J. - Willkie, Wendell - Villkorlig dom - Villkorlig frigivning - Villmanstrand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
313
W illis—V illmanstrand
314
Hidinge, Knista, Kvistbro, Tysslinge och Vikers
socknar i Närke; 112,20 km2, därav 1,80 åker.
Ut-ägorna ingå i Villingsbergs kronopark
(227,27 km2). V. utgör skjutfält för Bergslagens
art.-reg. och Art.-skjutskolan. Huvudgården har
ett ståtligt corps de logis av trä från 1600-talet.
V. anlades som järnbruk 1646. Under 1900-talet
har det bl. a. innehafts av ab. Bofors och
Warg-öns ab.
Willis [o)i’lis], J., se Stenografi, sp. 8.
Willkie [æi’lki], Wendell Lewis,
amerikansk politiker (1892—1944), urspr. advokat,
deltog i 1 :a världskriget som art.-officer. W.
engagerades därefter alltmer inom industrien och blev
efter hand ledare för en större koncern i
Mellersta Västern. Tillhörande demokraterna,
understödde han 1932 Roosevelts presidentkandidatur.
Då emellertid dennes New Deal-politik började
menligt inverka på W:s företag, bröt han med
demokraterna och inledde en hetsig propaganda
mot Roosevelt och hans politik. Han
nominerades 1940 till republikanernas presidentkandidat
men led nederlag mot Roosevelt. Utrikespolitiskt
var W. anti-isolationist. 1942 företog han en
resa till Ryssland, Kina och Mellersta östern
och utgav därefter ”One world” (1943; sv. övers,
s. å.), vari han utvecklar sina synpunkter på det
internationella samarbetet efter 2:a världskriget.
Villkorlig dom innebär, att straff för brottslig
gärning icke utkräves, om den brottslige förhåller
sig laglydig under viss prövotid efter domen. V.
förekommer i de flesta kulturländer och infördes
i svensk rätt 1906. Enl. gällande svensk lag om
v., som utfärdades 1939 och trädde i kraft 1944,
kan v. vara av 2 olika slag: domstolen kan
förordna antingen, i samband med ådömande av
straff, att med straffets verkställande skall anstå
el., i samband med sakerförklaring (d. v. s.
förklaring, att den tilltalade gjort sig skyldig till
det åtalade brottet), om anstånd med straffets
ådömande. I förra fallet utsättes alltså straff,
t. ex. straffarbete i 6 mån., i domen, i senare
fallet (s. k. kvalificerad v.) utsättes ej straff. V.
får användas, om domstolen med hänsyn särsk.
till den brottsliges karaktär och personliga
förhållanden i övrigt finner skälig anledning antaga, att
han skall avhålla sig från att ånyo begå brott.
Före domen skall i regel verkställas särskild
personundersökning. V. får ej ådömas, om det av
hänsyn till den allmänna laglydnaden är påkallat,
att den brottslige undergår straff, och i regel icke
heller om han undergått svårare straff under de
5 åren närmast före brottet. Under prövotiden,
som är 3 år (vid bötesstraff 2 år), skall den
dömde i regel stå under övervakning av en av
domstolen utsedd person (övervakare). Domstolen kan
i v. jämte övervakning ålägga den dömde att
ställa sig till efterrättelse särskilda bestämmelser ang.
utbildning, arbete, vistelseort etc., att avhålla sig
från bruk av rusdrycker el. att underkasta sig
behandling på sjukhus el. annan anstalt m. m.
Begår den dömde under prövotiden nytt brott el.
åsidosätter han eljest meddelade föreskrifter, kan
anståndet förklaras förverkat. — Tillsyn över
villkorligt dömda utövas, utom av övervakare,
av övervakningsdomstolarna och särskilda s. k.
skyddskonsulenter. Dessutom kunna s. k.
över-vakningsnämnder tillsättas av allmän underrätt.
Vid sidan härav finnas många enskilda
skyddsföreningar, som lämna villkorligt dömda bistånd
i olika hänseenden. — V. har numera en
central betydelse för svensk kriminalpolitik. Antalet
av i första instans meddelade v. steg sålunda
från 423 1907 till 1,114 1925 och 3,401 1941.
Av de 1913—41 villkorligt dömda blevo 63 %
dömda för tjuvnadsbrott. I c:a 10% av fallen
har v. förklarats förverkad på gr. av återfall i
brott. — Litt.: I. Strahl och T. Lindberg, ”V.
och villkorlig frigivning” (1944).
Villkorlig frigivning (lag 18/g 1943, som trädde
i kraft Vi 1945). Genom det övergångsstadium
mellan straff och full frihet, som v. innebär,
vin-nes den fördelen, att fånges anstaltsvistelse icke
behöver utsträckas utöver vad som är obetingat
nödvändigt. V. innebär även en effektiv eftervård
för den frigivne i syfte att återanpassa honom i
samhället. V. är fakultativ el. obligatorisk och
tillämpas vid såväl straffarbete som fängelse. Vid
den fakultativa formen k a n v. inträda, sedan 2/s
av strafftiden, dock minst 8 mån., avtjänats. Vid
prövning av dylik frigivning skola framför allt
beaktas brottets beskaffenhet och orsaker, den
dömdes tidigare vandel, hans uppförande under
strafftiden, hans beredvillighet att ersätta genom
brottet uppkommen skada och de förhållanden han
skulle komma att försättas i vid frigivningen. Den
obligatoriska v. innebär, att den, som undergår
straff på viss tid, ej under 6 mån., skall erhålla
v., då 5/e av strafftiden förflutit. Beslut om sådan
frigivning meddelas av fångvårdsanstaltens
styresman, medan Fångvårdsstyrelsen bestämmer om
fakultativ v. I beslut om v. fastställes prövotidens
längd och utfärdas föreskrift ang. tillsyn och den
inskränkning i handlings- och rörelsefrihet, som i
varje särskilt fall kan vara lämplig. Bryter den
frigivne mot givna föreskrifter, kan
Fångvårdsstyrelsen gentemot honom företaga ytterligare
inskränkningar i hans frihet el. förklara den
villkorligt medgivna friheten förverkad, varigenom
den frigivne återinsättes i fångvårdsanstalt för att
undergå den icke verkställda delen av straffet.
Villmanstrand, fi. La’ ppeenranta, stad i
Kym-mene län, Finland, vid s. stranden av sjön Saima;
23 km2; 18,181 inv. (1953), finsktalande. V.
(L a p p v e s i) var redan tidigt s. Finlands
viktigaste marknadsplats. Den erhöll stadsrättigheter
1649. Stadens namn var i början Lappstrand
men ändrades senare till V. Efter freden i Nystad
1721 blev staden gränsfästning och var
länsresidens i det nybildade Kymmenegårds län men gick
förlorad i freden i Åbo 1743. Bebyggelsen består
i övervägande grad av låga trähus. Bland större
byggnader märkes rådhuset (uppf. 1829; arkitekt
C. L. Engel). De största industriföretagen äro
Pargas kalkbergs ab:s kalkbruk och
cementfa-brik, statens svavelsyrefabrik, Pikisaari såg
(ägare Rauma-Repolakoncernen), Saima såg, Chymos
konserv- och livsmedelsfabrik och en
fanerfab-rik (ägare Zachariassen & co.). V. är
knutpunkt för sjöfarten på s. Saimavattnen. Samly-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
