Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Viker - Viking - Vikingafartyg - Vikingatiden - Vikingatåg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
281
Viking—Vikingatåg
282
Dalkarlsbergs (se d. o.) gruvfält och
gruvsamhälle (353 inv. 1951). Kyrkan byggd 1871. Ingår
i Nora stads- och bergsförsamlingars samt V:s
pastorat i Västerås stift, Nora kontrakt. Tillhör
storkommunen Noraskog.
Viking (av oviss härledning), rövare,
friby-tare, särskilt deltagare i ett vikingatåg (se d. o.).
Vikingafartyg, nordisk skeppstyp från
vikingatiden och äldre medeltiden. Den egentliga
vikingatidens fartyg äro kända framför allt genom de
norska skeppsfynden från Gokstad, Oseberg och
Tune. De i Norge funna fartygen äro att
jämställa med de nedan nämnda karvarna. Om de
större, havsgående skeppen från detta skede sakna
vi närmare kännedom. Ur dessa äldre fartyg
utvecklade sig den skeppstyp, som var utmärkande
för de nordiska länderna under tiden 1000—1300.
Vår kännedom om dessa fartyg vilar i
övervägande grad på skildringarna i den fornnordiska, i
synnerhet norsk-isländska litteraturen. I likhet
med de äldre v. voro de klinkbyggda farkoster
med spetsiga, högt uppstigande stävar, avsedda
för såväl segling som rodd. Den enda masten
uppbar ett stort råsegel. För årorna funnos hål i ett
av de översta borden. Rodret utgjordes av en på
h. sidan anbragt styråra, därav namnet styrbord.
I stävarna funnos smärre, upplyfta halvdäck, av
vilka det bakre kallades 1 y f t i n g. På färderna
behängdes relingen helt el. delvis med sköldar. —
De mindre båtarna, som voro öppna och hade
årorna i årtullar, benämndes efter antalet åror,
från 4-äringar t. o. m. 12-äringar. En
mellanställning intogo de för kustfart avsedda
karvarna och de lätta, snabbseglande skutorna.
För långskeppen, de egentliga
krigsfartygen, räknades storleken efter antalet
roddarbänkar, 20-sessor, 30-sessor o. s. v. Störst voro
drakarna, 30-sessor och däröver med en beräknad
längd av minst 50 m och en besättning, som
kunde uppgå till omkr. 300 man. Namnet härleder sig
från de vanl. förgyllda drakhuvuden, som
avslutade stävarna. Stävarnas utsmyckning förklarar
namnet på det mest berömda v., Olav Trygvesons
34-sessa ”Ormen långe”. Till de mindre
krigsfartygen hörde snäckorna. Det största slaget av
handelsfartyg var k n a r r e n, som användes vid
långfärder. Handelsfartygen voro bredare, hade
mera rundade former och lågo djupare än
krigsfartygen. I smärre båtar har typen kvarlevat ända
till våra dagar, t. ex. i nordlandsj akten i Norge.
—■ Litt.: Hj. Falk, ”Altnordisches Seewesen” (i
”Wörter und Sachen”, 1912); S. Steen i ”Nordisk
kultur”, 16 A (1933).
Vikingatiden, den period i Nordens historia,
som utmärkes av vikingatågen (se d. o.); dess
början sättes traditionellt till omkr. 800, dess slut
till 1066.
Vikingatåg, sammanfattande benämning för de
krigiska sjöfärder, som under vikingatiden
ut-gingo från Norden el. företogos av annorstädes
bosatta skandinaver. V. omfatta enstaka
sjörövares snabba härjnings- och plundringståg,
långvariga, ofta systematiska sjötåg under ledning av
vikingahövdingar — dessa erhöllo ofta upplåtet
el. togo i besittning för sig och sina följeslagare
det område, som var föremål för plundringarna
—, militära (defensiva el. offensiva)
sjöoperationer, som stodo i samband med de nordiska
konungarnas politik, samt slutl. också i viss mån
direkta kolonisationsresor.
Under vikingatiden, stod Norden i den
internationella handelns brännpunkt. Redan före
vikingatidens begynnelse hade nordborna
förbindelse med ö. Baltikum, varifrån de trängde upp för
de ryska floderna; de gjorde sig till herrar över
Rysslands svaga stammar och tvingade dem att
erlägga tribut, främst i pälsverk. I denna
riktning nådde de under 800-talet fram till
bulgarernas och kazarernas land kring Volga, vilka folk
stodo under påverkan av och drevo handeln med
araberna. En livlig handel mellan nordborna och
araberna uppstod, där nordborna levererade
pälsverk ; även trälar, som russerna — så
kallades här nordborna och deras i Ryssland bosatta
ättlingar — skaffade sig, avyttrades till araberna.
I myckenhet strömmade som betalning för dessa
varor arabisk ädelmetall över det nordiska
han-delsområdet i Ryssland och upp till själva
Skandinavien. — Även mellan Norden och
Västerlandet bestodo gamla förbindelser. Friser hade åtm.
sedan 700-talet sökt sig upp till Norden som
köpmän, och deras besök hade återgäldats av
nordbor. När Norden till följd av den österifrån
kommande strömmen av ädelmetall blev ett rikt land,
sökte i stigande utsträckning de västerländska
köpmännen i Norden avsättning för sina varor.
Det kom genom sin exploatering av slavema att
intaga en ekonomiskt synnerligen stark ställning,
som möjliggjorde för nordborna att dels i sitt
hemland tillgodogöra sig den västerländska
odlingen samt dels att både öster- och västerut
verkställa företag av dittills i Norden okända
dimensioner. överallt, där handel blomstrade, var under
denna tid sjöröveri en naturlig följdföreteelse.
Grundandet av vikingariken och kolonisationen i
det högre kultiverade Västerlandet bli förståeliga,
om man har i minnet, att Norden till följd av
ädelmetallimporten från ö. var kapitalstarkare än
de områden i Västerlandet, där nordborna slogo
sig ned.
Om v. mot öster är man bristfälligt underrättad.
Ryska källor omtala, huru varjagerna under
800-talet kommo över havet och krävde skatt samt
förlägga till 862 det nordiska Novgorodväldets
upprättande. Grekiska och arabiska källor lämna
stundom detaljerade underrättelser om ”russiska”
anfall under 900-talet över Svarta och Kaspiska
haven. Ännu under 1 ooo-talet hör man talas om
härnadståg till Grekland och Särkland; vid sidan
om dessa krigartåg kan man iakttaga fredliga
förbindelser mellan ”russer”, araber och greker,
varom både nordbornas handel och tjänstgöring i
det kejserliga gardet i Konstantinopel bära vittne.
Som det första v. mot väster räknas en
påhälsning, som nordiska sjörövare 793 företogo i
klostret Lindisfarne på Englands östkust. 795 och 802
omtalas vikingar på Irland, Wales och Skottlands
västkust. Fr. o. m. 810 bekämpade på den danske
kungens bud vikingar det frankiska riket. Om
man bortser från dessa danska riksföretag, voro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
