Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Venedig - Venerabilis - Veneration - Venereologi - Veneriska sjukdomar - Veneter - Venetianska målarskolan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
151
Venerabilis—Venetianska målarskolan
152
V. av rivaliserande partier, som ville ansluta sig
till det bysantinska, resp. det frankiska riket. Karl
den stores son Pippin, konung av Italien, angrep
V. med en flotta men misslyckades, då
venetianer-na flyttade sin bebyggelse och koncentrerade den
till Rialto, d. v. s. det område, där det nuv. V. är
beläget. 810 avstods V. av Karl den store till det
bysantinska riket. Under de följ. årh. utvecklade
sig V. till den förnämsta handelsstaden vid
Medelhavet jämte Amalfi. I början av
1000-talet utrotade V. det florerande sjöröveriet
i Adriatiska havet och satte sig i samband
därmed i besittning av Dalmatien. Under i :a
korståget stödde V. liksom Genua och Pisa
korsbärens erövringståg genom flottoperationer;
resultatet blev för V:s vidkommande tillstånd att
grunda handelskontor i alla kungariket Jerusalems
städer och dominerande inflytande i vissa hamnar,
ss. Tyros och Sidon. V. blev Europas främsta
importhamn för kolonialvaror och österländska
industriprodukter, och dess folkmängd och rikedom
växte. De stora köpmännen fingo genom
organiserandet av denna handel allt större inflytande, och
1171 skapades en stor rådsförsamling på 480
medl., som valde de 6 medl. av regeringskollegiet
(signoria) och i realiteten även dogen. V :s
handelspolitiska maktställning utbyggdes under
rivalitet med Genua om de österländska hamnarna.
Genom upprättandet av Latinska kejsardömet
1204, vilket i främsta rummet var V :s verk, och
genom att genuesarna i det krig, som utbröt 1256,
fördrevos från Akka vann V. stora framgångar;
det bysantinska kejsardömets restauration och ett
sjöslag vid Curzola i Adriatiska havet 1299 gåvo
däremot Genua fördelar. Genom sin slutliga
triumf vid Chioggia 1380 vann V. övertaget. V.
innehade från 4æ korståget Kreta och flera av
de grekiska öarna. V:s ställning blev under
senmedeltiden lidande på orienthandelns gradvisa
nedgång genom de mamlukiska sultanernas
erövring av konungariket Jerusalem (1291) och av de
armeniska hamnarna vid 1300-talets mitt samt
framför allt genom turkarnas framträngande, som
ledde till Konstantinopels fall 1453. Under
upprepade krig med turkarna förlorade V. flera
av sina grekiska besittningar, som förvärvet av
Cypern 1488 blott delvis kunde ersätta. Ett
dråpslag mot dess handel betydde upptäckten av
sjövägen till Indien 1498, som förde kolonialhandeln
ut på världshaven. V. nedsjönk till en sekundär
handelsmakt, bidrog 1571 till krossandet av den
turkiska sjömakten vid Lepanto men förlorade på
1500-talet Cypern och på 1600-talet Kreta till
turkarna. Stor ryktbarhet åtnjöt emellertid V.
under dessa årh. som konst- och nöjesstad. 1797
intog Napoleon staden, den siste dogen
abdikerade, och V. med område tillföll Österrike. 1866
avträdde Österrike V. definitivt till konungariket
Italien. — Under 2:a världskriget undgick V.,
frånsett industriförorterna, skador.
Litt: G. Pauli, ”V.” (5:e uppl. 1926); C. M.
Smith, ”The seven ages of Venice” (1927); A.
L. Romdahl, ”V.” (2:a uppl. 1949); Alma
Ve-lander-Philip; ”Venezianska bilder” (1928).
Veneräbilis, lat., vördnadsvärd.
Veneratiön (lat. venerätio), vördnad.
Venereologi, läran om könssjukdomar.
Veneriska sjukdomar, se Könssjukdomar.
Venéter (lat. Fe’ne ti). 1) Keltisk folkstam i
Bretagne, kuvad av Caesar. — 2) Forntida italisk
folkstam, se Italiens fornspråk.
Venetiänska målarskolan. Venedig, som under
medeltiden var den stad i Västerlandet, där den
bysantinska konsten starkast gjorde sig gällande,
har i San Marcokyrkan utmärkta prov på
mosaikmåleri; denna konst fortlevde där alltjämt,
om än avtagande under medeltidens senare del,
och ännu i dag är Venedig den förnämsta ort,
där detta målningssätt tekniskt utövas och
material därför tillverkas. Freskomåleri och
tavel-målning idkades också i Venedig under
medeltiden, men det är eg. först från 1400-talet man
kan tala om v. När Dogepalatset 1365 skulle
utsmyckas med fresker, ditkallades konstnärer från
andra håll. En lärjunge till Gentile da Fabriano,
Antonio Vivarini från Murano (d. 1470),
var den förste mera framstående målaren av
al-tarbilder. Den i Padova florerande skolan
(Squar-cione, Mantegna), som strävade efter kraftig
skulptural form och korrekt anatomisk
kropps-bildning, inverkade starkt på v. vid årh:s slut,
t. ex. C. Crivelli (d. omkr. 1495). Emellertid
hade man då lärt känna oljefärgstekniken genom
Antonello da Messina (d. 1479), och detta blev
för v. av epokgörande betydelse. Vivarinis
samtida Jacopo B e 11 i n i (omkr. 1400—omkr.
1470), svärfar till Mantegna, hade två
söner, Gentile (omkr. 1429—1507) och G i
o-vanni (omkr. 1430—1516), som
utvecklade sig under dessa förutsättningar. Här
framträdde även Giovanni Battista Cima
da Conegliano (omkr. 1459—omkr. 1517)
och Vittore Carpaccio (omkr. 1455—1526),
vilka ofta framställa sina Igendariska scener i
landskap. Detta blir i än högre grad utmärkande
för Giovanni Barbrozelli, kallad Giorgione
(1478—1510). Högrenässansen representeras i
Venedig av honom och Ti z i an (1480—1576),
vilken blev Europas mest uppsökte porträttkonstnär.
Det venetianska kvinnoidealet, vars mest berömda
framställning blev Tizians ”Flora”, förhärligades
också i färg av Jacobo Palma ilVecchio
(omkr. 1480—1528) m. fl. Paris Bordone
(1500—71) slöt sig som färgmästare nära Tizian.
Lorenzo Lotto (omkr. 1480—1556) hade
utgått från de äldre venetianska målarna, likaså
Sebastiano del Piombo (omkr. 1485—
1547). Den rörliga kompositionen, med dramatisk
betoning, stegras efter 1500-talets mitt. I
glänsande ceremonibilder nåddes här största
berömmelsen av Paolo Veronese (1528—88),
under det att Jacobi Robusti, kallad Tintoretto
(1518—94), genom uttryckets djup och
kompositionens rörlighet och fyllighet blev
senrenässansens störste mästare; de stora målningarna i
Dogepalatset bilda i nämnda avseende den dekorativa
konstens höjdpunkt. På detta konstområde hade
Venedig omkr. 150 år senare ett nytt
uppsving genom GiovanniBattistaTiepolo
(1696—1770), som i fantasimättade, glansfulla ro-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
