Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Velázquez, Diego de Silvay - Velde, van de (konstnärer) - Velde, Henry van de - Veldenz - Velebit planina, Velebitbergen - Welf, släkt - Welfer - Welhaven, Johan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
133
V elde—W elhaven
134
företog V. 1649 en ny resa till Italien och
utförde under sin vistelse i Rom 1650 ett
praktfullt porträtt av påven Innocentius X. Efter
återkomsten till Madrid erhöll V. ett högre
hovämbete och blev riddare av Santiagoorden. I
dess dräkt har han framställt sig själv på den
stora duken ”Las meninas” (Hovfröknarna) från
1656. Tavlan återger en interiör av ett halvskumt
slottsrum, i vars belysta förgrund en ung dam
knäböjande räcker ett glas vatten till den lilla
infantinnan Margareta, medan en hennes kamrat
gör sin reverens för det i rummet närvarande
men på bilden endast i en spegel framträdande
kungaparet. Ett liknande problem, men fattat på
annat sätt, sysselsatte V. i en annan stor målning i
Prado från samma tid, ”Las hilanderas”
(Spinnerskorna). — V:s religiösa bilder inskränka sig
till ett fåtal, präglade av samma verklighetskänsla
och samma ädla uttryck som hans alstring i
övrigt. Särskilt må framhållas en bild av den
korsfäste.
V. är en av alla tiders största porträttmålare.
På samtidens och den närmaste eftervärldens
konst utom Spanien kom han ej att öva något
större inflytande. För Manet blev han en
inspirerande förebild. — Litt.: C. Justi, ”D. V.
und sein Jahrhundert” (3:e uppl., 2 bd, 1922—
23); A. L. Mayer, ”D. V.” (1925); A.
Borelius, ”Études sur V.” (1949), ”V.” (1951).
Veide [fä’lda], van de, holländska
1600-tals-konstnärer. Mest framstående äro: Esaias
van de V. (omkr. 1590—1630), som målade
landskap med figurer och sällskapsstycken samt
utförde raderingar. Jan van de V. (omkr.
1593—1641), kopparstickare. Willem van de
V. d. ä., marintecknare och -målare (1611—93),
deltog i flera sjödrabbningar; i Rijksmuseum i
Amsterdam finns en målning av honom (utförd
1665), som skildrar slaget i Öresund 8 nov.
1658. 1674 utnämndes han till officiell engelsk
marintecknare. Hans son Willem van de V.
d. y. (1633—1707), blev också engelsk hovmålare;
utförde bilder med sjöbataljer samt andra
mariner. Adriaen van de V. (1636—72), bror
till föreg., var den mest betydande av släkten
och målade fint stämda landskap med människor
och djur (utförde även figurerna i flera andra
landskapsmålares tavlor).
Veide [fä’ld-9], Henry Clemens van de,
belgisk arkitekt (f. 1863), var först målare.
Starkt påverkad av William Morris’ idéer,
övergick V. på 1890-talet till arkitektverksamhet.
Han ivrade för en ny möbel- och inredningsstil
(se bild vid Jugendstil), som hastigt spreds och
satte spår även inom husbyggandet. Särskilt i
Tyskland fick V. stora uppdrag, bl. a.
inredningen av Folkwang-Museum i Hagen (färdigt 1902)
och ombyggnaden av konsthantverksskolan i
Wei-mar, där V. verkade som ledare och prof. 1902
—14. Vidare har han ritat Werkbunds
utställ-ningsteater i Köln 1914. 1926—38 var han prof.
vid univ. i Gent och föreståndare för Institut
supérieur des arts décoratifs i Bryssel. Sina
teorier har han framlagt i bl. a. ”Die Renaissance
im modernen Kunstgewerbe” (1901), ”Kunstge-
werbliche Laienpredigten” (1902) och ”Les
for-mules d’une esthétique möderne” (1925).
Veldenz [fä’ldänts], f. d. furstendöme i forna
Tyska riket, överrhenska kretsen. Titeln greve
av V. bars av medlemmarna av det pfalziska
kungahuset i Sverige.
Vele’bit plani’na, Velebitbergen, c:a
130 km lång, förkarstad bergskedja i Dinariska
alperna, Jugoslavien, i stort sett sträckande sig
utmed kroatiska kusten; når i Vaganski Vrh 1,758
m ö. h.
Welf, tysk furstesläkt. Äldre huset W., känt
från 800-talet, fick med Welf III 1047
hertig-dömet Kärnten och markgrevskapet Verona som
län. Det utgick 1055. Från Welf HI:s
systerson Welf IV härstammar yngre huset W. Welf
IV blev hertig av Bayern 1070 (som sådan Welf
I). Hans sonson Henrik den stolte (d.
1139) blev hertig av Bayern 1125, av Sachsen
1136 och fader till Henrik Lejonet (se d. o.).
Denne förlorade 1180 i strid med kejsar Fredrik
Barbarossa alla län utom Braunschweig och
Lüneburg. Hans son Otto kämpade med
hohen-stauferna Filip av Schwaben och Fredrik II om
kejsarkronan. En annan son till Henrik Lejonet,
Vilhelm (d. 1213), blev stamfader för det
furstliga huset Braunschweig, av vilket medl. av
grenen Braunschweig-Lüneburg 1692 blevo
kurfurstar av Hannover och med Georg I konungar av
England. Den engelska grenen av ätten W.
utslocknade med drottning Viktoria 1901; den
han-noveranska grenen, som 1837 skilde sig från den
engelska och efter 1814 innehade kungl. värdighet
i Hannover, fördrevs härifrån 1866 vid den
preussiska erövringen. Welffonden bildades 1868
av preussiska staten av den fördrivne konung
Georg V:s förmögenhet för att bekämpa W:s
restitutionsförsök.
Welfer, tyska politiska partier. 1) Dets. som
guelfer (se d. o.).
2) Parti, bildat 1867, som arbetade för
återupprättande av staten Hannover inom Tyska
rikets ram.
We’lhaven, Johan Sebastian Cammermeyer,
norsk skald (1807—1873), prästson från Bergen.
W. blev student 1825. Han började enl. faderns
önskan studera teologi. W. debuterade 1830 med
ett satiriskt kväde mot H. Wergeland. 1834
utgav W. ”Norges dæmring”, där han i
sonettform på det skarpaste gisslade sina
landsmäns kälkborgerlighet
och brist på verkligt
sinne för kultur och
poesi men tillika siade
om en tid, då nationen
skulle vakna ur sin
dvala. 1839 kom W:s
första lyriska
diktsamling. Hans lyrik är en
minnets poesi, i vars
grundton ett blitt
vemod klingar.
Barndomsminnena och
Vestlandets natur ha
lämnat de flesta
moti
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
