Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vattuskräck, hundgalenskap, lyssa, rabies, hydrofobi - Vattusot, vattensot - Vattved, käll - Wat Tyler - Vauban, Sébastien Le Prestre de - Vaucluse - Vaud (Pays de) - Vaudeville - Vaugelas, Claude Favre de Péroges de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
93
V attusot—V augelas
94
stadiet börjar. Behandlingen är enbart
symtomatisk. Någon spridning av v. från sjuk
människa till omgivningen har aldrig konstaterats.
Vid misstanke om bett av v.-infekterat djur bör
patienten omedelbart underkastas behandling med
rabiesvaccin. I numera använda vacciner
(virus-haltig kaninryggmärg) har virus dödats genom
kemiska medel, ss. fenol el formalin, el. genom
bestrålning med ultraviolett ljus. Under 2—3
veckor insprutas vaccin under patientens hud
var el. varannan dag. Genom denna
behandlingsmetod har man lyckats nedbringa dödligheten till
mindne än 1 °/o.
Vattusot, vattensot, hy’drops. 1) Med.,
populär benämning på abnorm vätskeansamling i
kroppen. I underhudsbindväven förmärkes v.
(hudvattusot, anasarka) på att fingeravtryck
länge kvarstå samt på svullnad kring och
under ögonen. I kroppshålorna kunna stora
mängder vätska samlas. Bukhålan uppdrives därav
(ascites, se Bukvattusot), och i brösthålans
lungsäckar (hydrothorax, se Lungsjukdomar, sp. 159)
ansamlad vätska inverkar störande på andning
och hjärtverksamhet. Den vanligaste orsaken
till v. är sviktande hjärta (h j
ärtinkompen-sation; se Hjärtsjukdomar, sp. 377 f.); i detta
fall förmärkes svullnaden först i nedåt belägna
delar (vid anklarna). En annan orsak till v. är
njursjukdom; i detta fall börjar svullnaden gärna
kring ögonen. Behandlingen av v. rättar sig
efter den orsakande sjukdomen. — Ang.
hjärnvattu-sot se Hjärnsjukdomar, sp. 367, ang.
Ledgångs-vattusot se Hydartros.
2) Veter., en av olika anledningar förorsakad
abnorm ansamling av blodvatten i olika
kropps-partier. Orsaken är företrädesvis att söka i
sjukdomar i viscerala organ, svulster i serösa
hinnor, parasiter i blod och lever och slutl.
förändring av blodkärlens väggar. Med v.
behäftade djur förete ett anemiskt utseende med
ödematösa ansvällningar här och var och svag
hj ärtverksamhet.
Vattved, k ä 11, en inom Sveriges n.
barrskogsområde, särskilt dess övre delar, vanlig
skada i överåriga, trögväxande tallbestånd. V.
utbildas i stammarnas kärna ovan brösthöjd till
ända upp under kronan, oftast som isolerade,
fullständigt vattenmättade stråk. Deras
uppkomst står i samband med utskjutande
torrkvistar, genom vilka vatten småningom inledes. I
stammens nedre del anträffas även allmänt en
”rotvattved”, som kan vara utbredd över större
delen av kärnan och i regel icke sträcker sig
långt ovan brösthöjd. Vatteninfiltrationen utgår
i detta fall från grövre, döda rötter.
Wat Tyler [coå’t täi’la], ”Valter
tegeltäcka-ren”, den förnämste ledaren för bondeupproret i
England 1381. W:s program åsyftade bl. a.
livegenskapens upphävande. En första konferens
mellan W. och Rikard II ledde till utfästelser
om vittgående reformer. Vid ett andra
sammanträffande nedhöggs emellertid W. under en
häftig ordväxling med konungen av dennes
följeslagare. — Jfr C. Oman, ”The great revolt of
1381” (1906).
Vauban [våbä’], Sébastien Le
Prest-r e, markis de V., fransk militäringenjör (1633
—1707). V. följde Ludvig XIV i nästan alla
hans fälttåg, och de franska framgångarna voro
till ej ringa del V:s förtjänst. Han fick 1677
ledningen av Frankrikes fortifikationsväsen. 1703
erhöll han marskalkstaven. V. nybyggde 33 och
förbättrade mer än 300 äldre fästningar, ledde
53 belägringar och deltog i 140 fältslag. Han
utvecklade genialiskt det italienska
bastionssystemet och anpassade det efter terrängen. De av
honom grundlagda metoderna för fästningsstrid
blevo gällande ända fram mot slutet av
1800-talet. Hans grundsats var att söka taga en
fästning steg för steg, ”med spaden”. V. utgav 1707
ett arbete med förslag till skattereformer, men
boken indrogs omedelbart på kunglig befallning.
— Se bilder vid Befästningskonst.
Vaucluse [våkly’z], dep. i Provence,
Frankrike, i vinkeln mellan Rhöne och Durance; 3,578
km2; 249,838 inv. (1946). Närmast Rhöne är
bördigt lågland (Comtat Venaissin); f. ö. är
V. bergigt, Montagne du Lubéron når 1,125,
Monts de Vaucluse 1,243 och Ventoux 1,912 m
ö. h. Turisttrafiken är livlig. Huvudstad är
Avignon.
Vaud [vå] (Pays de V.), ty. Waadt el.
Waadtland, kanton i v. Schweiz, gränsande till
Frankrike; 3,209 km2, 343,398 inv. (1941); 83 °/e
av befolkningen ha franska, 11 °/o tyska och 3 %
italienska till modersmål; 82 % äro protestanter,
16% katoliker. Kantonens v. del genomdrages
av Jurabergen (Mont Tendre 1,683, La Dole
1,680 m ö. h.), s. ö. delen fylles av Bernalpemas
utlöpare; Diablerets på gränsen till Valais når
3,246 m ö. h. Särdeles milt klimat kännetecknar
Rhönedalen och Genèvesjöns nordkust, där det
mesta vinet produceras; här finnas också
bekanta kurorter, ss. Montreux, Vevey och
huvudstaden Lausanne. Näst Bern är V. den kanton,
som har största nötkreatursbeståndet och
bröd-sädesproduktionen, framför allt av vete. Det är
landets mest vinodlande kanton. V. har goda
kommunikationer och livlig turisttrafik. — Det
område, som nu bildar kantonen V., var under
forntiden bebott av kelter, införlivades av Caesar
med det romerska riket, tillföll 534 det frankiska
väldet, hörde från 888 under Burgund och kom
med detta 1032 under Tyska riket. Huset
Zäh-ringen innehade under sin maktperiod V., som
därefter lydde under Savojen men under
1400-och 1500-talen erövrades av Bern, varunder det
inom Edsförbundet var ett lydland. 1798
proklamerades V. som självständig stat, Lemanska
republiken, som 1799 ingick i Helvetiska
republiken. Det bibehöll sin från Bern nyvunna frihet
såväl enl. mediationsakten 1803 som efter
nyordningen 1815.
Vaudeville [vådvi’l], se Vådevill.
Vaugelas [vå?la’], Claude Favre de P
é-roges de, fransk språkreformator (1595—
1650). V. gällde jämte Malherbe för sin tids
främste kännare av franskan, och hans stränga
anvisningar rörande formsystem, syntax och
ordförråd hade avgörande betydelse för det
klas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
