Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Wagner, 2. Cosima - Wagner, 3. Siegfried - Wagner, Robert Ferdinand - Wagner-Jauregg, Julius, Ritter von - Vagnhärad - Vagnsbro härad - Wagnsson, Ruben - Vagong - Vagotomi - Vagotoni - Wagram, Deutsch-Wagram - Wagrien - Vagus (Nervus vagus) - Vahhabiter - Wahl, Adalbert
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
867
Wagner—Wahl
868
Bayreuth en internationell institution av rang. —
Litt.: R. Du Moulin Eckart, ”C. W.” (1929).
3) Siegfried W., de föreg:s son, tonsättare
(1869—1930), utbildade sig till arkitekt, bedrev
därefter musikstudier för Humperdinck
(komposition), Hans Richter och Herman Levi
(dirigering), medverkade från 1896 som dirigent,
sedermera främst som utmärkt regissör vid
Bayreuth-spelen, vilkas högsta ledning han från 1909
innehade. Som tonsättare framträdde han bl. a. med
ett dussintal operor i folklig stil, anknytande till
sångspelstraditionen från Webers, Marschners och
Lortzings dagar. En viss framgång hade ”Der
Bärenhäuter” (1899) och ”An allem ist Hütchen
Schuld” (1917), men ingen av dem kunde hålla
sig kvar på repertoaren. — Litt.: Biogr. av C. F.
Glasenapp (3 bd, 1911—19) och O. Daube (1925).
Wagner [æä’gna], Robert Ferdinand,
amerikansk politiker (f. 1877 i Tyskland). Han
graduerades 1900 vid New York Law School och
blev s. å. advokat i New York. Ansluten till
demokraterna, började W. samtidigt sin politiska
karriär i staten New York och var led. av
delstatens representanthus (State Assembley) 1905—
08, av senaten 1908—18 och av högsta domstolen
1918—26. Som led. av U.S.A:s senat sedan 1926,
blev han redan under 1920-talet känd som ivrig
förespråkare för uppgivandet av
laissez-faire-systemet och för statens reglerande ingripande i
näringslivet och arbetarfrågorna. Hans krav
förverkligades i stor utsträckning efter Roosevelts
val till president 1932. Stor roll spelade W:s
initiativ och insatser vid tillkomsten av bl. a.
National Industrial Recovery Act och National
La-bor Relations Act (Wagnerlagen).
Wägner-Jåu’regg [-räk], Julius, Ritter
von, österrikisk läkare (1857—1940), 1889 prof,
i nerv- och sinnessjukdomar i Graz, 1893—1928
i Wien. W. började
redan 1887 sina
försök med
feberbehandling vid paralysie
gé-nérale men kunde
först 1917
framgångsrikt genomföra
malariabehandlingen vid
denna sjukdom. Denna
terapiform vid en
åkomma, som förut
trotsat varje
behandling, förskaffade W.
Nobelpriset i medicin
1927. W. har vidare
publicerat talrika
un
dersökningar rörande struma och kretinism,
ärft-lighetsfrågor m. m.
Vagnhärad. 1) Storkommun i Nyköpings
domsaga, Södermanlands län, bestående av socknarna
Västerljung och Trosa-Vagnhärad; 207,02 km2,
3,101 inv. (1955)-
2) Samhälle i Trosa-Vagnhär ads sn.
Vagnsbro härad, se Vangsbro härad.
Wagnsson, Ruben, skolman, ämbetsman (f.
1891 %), fil. kand. 1915, folkskollärare i
Oskarshamn 1919, ordf, för Sveriges allmänna folkskol-
lärarfören. 1933—35, undervisningsråd 1935—48.
W. var ivrigt verksam inom nykterhetsrörelsen
och var 1939—48 chef för Godtemplarorden i
Sverige; sedan 1947 är han världschef för IOGT.
Som politiker var han verksam inom det
socialdemokratiska partiet, som han representerade 1922
—27 i A. K. och 1928—48 i F. K. Han
utnämndes 1948 till landshövding i Kalmar län. W. har
haft säte i ett flertal statliga och andra
kommittéer och nämnder.
Vagong [-å’o], eng. waggon, inlånat över
franskan. 1) Järnvägspassagerarvagn.
2) Fyrhjulig, kraftigt byggd lastvagn, som
särskilt på kontinenten och i England förr var
mycket använd för godstrafik. Vanl. var v.
övertäckt av ett välvt tälttak.
Vagotomi, avskärning av nervus vagus (se
Hjärnnerver).
Vagotoni, ökad tonus el. hyper funktion av det
parasympatiska nervsystemet (se Sympatiska
nervsystemet) .
Wägram, Deutsch-W. [dåi’t/-], by i
Österrike 18 km n. ö. om Wien. Vid W. besegrade
Napoleon I 5—6 juli 1809 den österrikiska armén
under ärkehertig Karl.
Wägrien, landskap vid tyska östersjökusten,
mellan Kieler Förde och Lübecker Bucht, i
huvudsak tillhörande Schleswig-Holstein.
Va’gus (Ne’rvus va’gus), lat., se
Hjärnnerver.
Vahhabiter, muhammedansk sekt i
Centralara-bien, av arab, wahhäbt, d. v. s. anhängare av M
u-h amm e d ibn Abd-e 1-wa hh äb (”den
givmildes, d. v. s. Guds tjänare”; 1704—92). I
Damaskus kom denne i beröring med den strängt
ordodoxa riktning, som grundlagts av Ibn
Tei-mija (d. 1328). Muhammed ibn Abdelwahhäb
yrkade sträng och bokstavlig efterföljd av koranen
och sunna. V. göra också för sig ensamma anspråk
på att vara de rätta muwahhidün (”bekännare av
Guds enhet”). Muhammed ibn Abdelwahhäb
förbjöd all lyx i klädedräkt, njutning av rusdrycker,
haschisch och tobak, hasardspel och all vällevnad.
— Politisk betydelse fick hans rörelse först sedan
han för sig vunnit en stamfurste i Nedjd, Ibn
Saud (arab. Sa’üd; d. 1765). Denne samlade
omkring sig flera centralarabiska beduinstammar och
antog (omkr. 1745) titeln emir av Nedjd. Hans
efterkommande ha alltsedan uppehållit ett av
turkarna täml. oberoende välde, vars huvudstad de
senaste 100 åren varit er-Rijad och som av Abd cl
Aziz III utsträcktes att omfatta större delen av
Arabien, Arabia Sa’üdija. Då v. fördöma all
helgonkult, har deras intagande av Kerbela,
schiiter-nas förnämsta vallfartsort (1802), Mecka (1803)
och Medina (1805) varje gång medfört skövling
av andra helgedomar än Kaba i Mecka, och även
vallfarten dit söka de giva en puritansk enkelhet.
— Även utanför Arabien har v:s lära vunnit
utbredning, främst i Indien, där häftiga strider
upp-stodo, som först 1863 kuvades av engelsmännen.
—■ Litt.: I. Goldziher, ”Vorlesungen über den
Islam” (2:a uppl. 1925); H. St. J. B. Philby,
”Arabia of the Wahhabis” (1928).
Wahl, Adalbert Emil August, tysk histori-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
