Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ur, klocka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
789
Ur
790
Fig. 5. Schematisk bild av
verket hos ett äldre spindelur.
Fig. 6.
Grahamgång.
gar (fig. 5). Detta
slags hämning
användes även vid s. k.
grahamgång,
d. v. s. en vilande
hakgång (fig. 6), och
s t i f t g å n g (fig.
7), båda för
pendelur, samt vid s k.
cylindergång
och duplexgång
el. dubbelgång
för fickur. Vid
cylindergång utgöres
regulatorns axel av en
delvis uppskuren
hålcylinder (fig. 8).
Steghjulets tänder ha
den form, som fig. 9
och 10 visa. Fig. 10,
där a är cylindern, c
steghjulet, &i och 62
de båda armarna av
cylindern, visar
verkningssättet. Vid varje
svängning av
regulatorn släppes en tand
förbi, samtidigt som regulatorn får en liten impuls.
Cylindergången, som uppfanns 1695 av Tompion och
förbättrats av bl. a. Graham, användes numera endast vid
billigare fick- och armbandsur. Vid den fria gången
äga gångregulatorns svängningar rum fritt, och endast
under ett kort ögonblick står regulatorn i förbindelse
med steghjulet. I detta moment får regulatorn en
impuls, och hjulverket igångsättes. Av detta slag är
ankargången, som tidigast användes av Mudge
1750. Vid denna (se fig. 11) består hämningsanordningen
av en tvåarmad bygel, ankaret (a), som i ändarna är
försett med hakar (b), vilka omväxlande gripa in i
steghjulets (c) taggar. Med ankaret, som är vridbart kring
axeln (i), är en ”gaffel” (d) förbunden. Vid regulatorn
(e) är fästad en tapp (”liversten”) av rubin (g), vil-
Fig. 8—10. Cylindergång.
Fig. u. Ankargång.
ken griper in i gaffelmellanrummet och vid
regulatorns svängningar för gaffeln fram och tillbaka
mellan anslagen (h). Ankargång användes numera alltid vid
bättre fick- och armbandsur. En ytterligare
förbättring utgör kronometergången, uppfunnen
av Earnshaw (1781) och Arnold (1782), vid vilken
förbindelse mellan regulator och steghjul kommer till
stånd endast vid varannan svängning. Vid
kronometer-gång användes en kedja för förmedling av kraften till
ett snäckhjul, varav namnet kedjegång härrör.
Vid gång med konstant kraft äger hämningen rum
under ständigt och oföränderligt verkande impuls, varvid
en annan energikälla kan tagas i anspråk för att
vidmakthålla regulatorns
svängningar. Av dyl. art
är strassergången
och r ie f lergång en,
som särsk. har användning
i bättre pendelur.
Ett med stor precision
gående u. kallas k r o n
o-meter. Speciellt
konstruerade kronometrar
användas på fartyg, s. k. [-skeppskronomet-r-]
{+skeppskronomet-
r+} a r. De äro kardanskt
upphängda och ha
krono-metergång. En
utomordentlig precision är eftersträvad
vid astronomiska
ur. De äro i allm. pendelur
med pendel av invarstål
el. med
kompensationspen-del. De uppställas
möjligast skakningsfritt i rum,
vilkas temp. får variera endast inom snäva gränser.
Schuler lyckades 1929 konstruera ett pendelur, vari
den svängande pendeln var fri från varje mekanisk
beröring med andra kroppar. De för pendelns gång
erforderliga impulserna tillfördes medelst en elektrisk
ström genom en fast spole, förbi vilken en med
pendeln fast förenad permanent magnet svängde.
Strömimpulsernas anbringande i de riktiga
ögonblicken skedde med användande av en fotoelektrisk
cell. Pendelsvängningarna fingo äga rum i ett
vätgas-fyllt rum. Att hålla amplituden oföränderlig beredde
vissa svårigheter. Dessa lyckades Tomlinson övervinna
genom att använda fasta och vid pendeln anbragta
bländarsystem, medelst vilka amplituderna på
elektromagnetisk väg kunna hållas inom mycket snäva
gränser. Man kan medelst dyl. u. göra signalangivelser
noggranna på 0,001 sek. när. På sista tiden ha för
pre-cisionsändamål andra svängande system än pendlar
börjat användas. Anmärkningsvärt är det s. k.
kvartsuret, som grundar sig på användning av svängande
kvartsplattor, vilka försättas i svängningar på
elektrisk väg. Mot kvartsens mekaniska svängningar svara
elektriska svängningar av samma frekvens, vilka, sedan
frekvensen nedsatts, utnyttjas för att driva en
synkronmotor, varmed urverket försättes i rörelse. Med
kvartsuret har redan stor precision kunnat uppnås.
Uppdragning av pendelur sker vanl. med särskilda
nycklar. Dylika användes tidigare också vid fickur, men
de senare u. och de moderna armbandsuren uppdragas
numera alltid med en särskild knapp
(remontoiruppdrag-ning), med vilken också visarna kunna kringvridas.
Elektriska ur tillverkas enl. skilda system.
Vissa sådana u. ha de vanliga mekaniska
anordningarna, vilkas rörelse underhålles på elektrisk väg, t. ex.
därigenom, att u. med lämpliga tidsmellanrum
automatiskt uppdrages, el. därigenom, att det svängande
systemet genom elektrisk induktion erhåller impulser. Av
sistn. slag äro de ovan nämnda u. av Schuler och
Tomlinson. Vid andra elektriska u. underhålles rörelsen
direkt på elektrisk väg, ss. vid synkronur, vilka
drivas av en synkronmotor, matad med växelström. En
förutsättning är, att man förfogar över en växelström
av konstant frekvens. Ang. kvartsur se ovan. Till de
elektriska u. kunna också räknas de s. k. b i u r e n,
vilka användas t. ex. vid större järnvägsstationer och
vilkas gång regleras på elektrisk väg genom
strömimpulser från ett centralur.
För särskilda ändamål förses vissa u. med särskilda
verk: slagverk, väckarverk, spelverk, kalenderverk o. a.
Med slagverk utrustas i allm. större och stundom
även mindre u. Slagverket, som är förbundet med
gångverket, drives med ett särskilt lod (s 1 a g 1 o d)
el. med en särskild fjäder (s 1 a g f j ä d e r). Genom
slag av en hammare på en metallklocka ange dessa u.
antalet heltimmar, stundom även kvartstimmar. Fickur
med slagverk äro i allm. s. k. r e p e t e r u r, vid
vilka slagverket utlöses genom tryckning på en knapp.
I de s. k. världsuren finnes en rörlig tidskiva,
som gör det möjligt att avläsa lokaltiden i jordens
olika länder.
Som första verkliga tidmätare använde man skuggan,
som ju var olika lång under olika tider på dagen.
Sedan konstruerades mer el. mindre pålitliga graderade
solur (se d. o.). Sanduret el. timglaset samt
vattenuret el. clepsydra, vilket kunde ha mekaniska
anordningar för slagverk samt graderad skala, följde därpå i
tiden och funnos redan i antiken. Det verkliga s. k.
mekaniska u. med kugghjulverk, med lod som drivkraft
och ”oro” som regulator anses numera ha efter många
ofullkomliga förstadier konstruerats vid 1300-talets
början. Monumentala u. uppsattes sedan under äldre tider
på och i offentliga byggnader och fingo sinnrikt
konstruerade och dekorativt utformade verk och tavlor, som
visade himlakropparnas rörelser, kalendariet o. s. v.
samt ofta voro försedda med rörliga figurer och hade
en rik arkitektonisk uppbyggnad. Ett av de äldsta är
Lunds domkyrkas konstur. Fickur uppfunnos omkr.
1500 av Peter Henlein i Nürnberg. De voro först
dos-, klot- el. äggformade (”nürnbergerägg”) och
obekvämt stora men fingo sedan allt mindre format
och äro nu små och platta. Armbandsuret uttränger
alltmer fickuret. Rumsur voro förr ofta liggande, s. k.
”polska ur”, men även vertikala. Äldst framträdde
verkets konstruktion tydligare i det yttre, fodralen
voro måttfullt ornerade, men med senrenässansen och
följande stilar fingo u. höljen, som ofta voro
överdekorerade el. rent fantastiska. Särformer av rumsur äro
”biblioteksur”, konsolur, vägg- och bordspendyler samt
Fig
7-Stiftgång.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
