Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tyskland - Geologi och terrängformer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
565 Tyskland 566
ö. om Elbe är terrängen fårad av
urströms-dalar, av vilka en av de bäst utbildade stryker
från Warszawa mot v. till Elbe. S. om dessa
dalar utbreder sig ett bälte av sandryggar och
mellan dem en vågformig moränterräng. Även
n. om dalsystemen utbreda sig vidsträckta, av
svämsand uppbyggda sandfält, ss. i s.
Mecklenburg och n. Brandenburg.- Mellan dessa och
kusten ligger den baltiska höj dryggens el. sjöplatåns
ändmoränterräng, ett omväxlande, starkt kuperat
ändmoränlandskap med oregelbundna el. små
runda sjöar (Sölle) i sänkorna mellan ryggarna el.
långsmala sådana i de av smältvattenälvarna
ut-modellerade erosionsdalarna. Då kustområdet i
sen tid något sänkts, har havet trängt in i de
flacka bäckenen mellan moränbackarna och
bildat de oregelbundna, långa vikar, som i Pommern
kallas Bodden, i ö. Schleswig-Holstein Förden.
På andra ställen är abrasionen den
bestämmande faktorn, varom bl. a. n. Rügens kritbranter
vittna. Havets strömmar och vågor ha uppkastat
långa sandrevlar (Nehrungen), bakom vilka
utbreda sig strandsjöar (Haffe).
Schleswig-Hol-steins v. hälft består liksom n. v. T. av sterila
sandfält (här kallade Geesten), som avsatts av
smältvattenälvarna utanför iskanten. Mellan
geesten och kusten samt längs de till Nordsjön
rinnande flodernas nedersta lopp utbreder sig en
relativt smal zon av marskland. Längs hela
nordsjökusten sträcka sig öst- och Nordfrisiska
öar-na, av vilka var och en äger en kärna av höga
dyner. Dessa öar markera en äldre kustlinje,
bakom vilken havet efter en sänkning av
jordytan trängt in. Innanför och mellan öarna
utbreda sig de s. k. Watten, vilka vid ebb ligga
torra. Flodmynningarna, ss. Elbes och Wesers,
ha av tidvattnet utvidgats till estuarier.
Nordtyska låglandet skjuter med 3 flikar in i
det mellantyska bergområdet: i v.
med den nederrhenska, i mell. T. med den
sachsiska och i s. ö. med den schlesiska slätten.
Dessa mot s. framskjutande låglandsflikar
(Buch-ten) äro belägna i förkastningssänkor och alltså
begränsade mot det i s. belägna mellantyska
bergområdet genom brottlinjer. Rhenska
skifferbergen utgöra en platåartad massa utan deciderad
längdaxel. Schwarzwald har n.—s. längdriktning,
Böhmerwald n. v.—s. ö., Erzgebirge s. v.—n. ö.
Tyska (Schwabiska och Frankiska) Jura är
S-formigt. Somliga av dessa massiv äro
dubbelsidiga horstar, ss. Thüringer Wald, andra äro
ensidiga och ställda på kant, så att horstens yta
sluttar från förkastningsbrantens rand. Till
denna typ höra Schwarzwald och Erzgebirge, andra,
ss. Schwabiska och Frankiska Jura, äro icke alls
begränsade av förkastningar utan av
denudations-branter. De mellantyska bergens vidsträcktaste
komplex äro Rhenska skifferbergen, nästan helt
uppbyggda av variskiskt veckad skiffer, kvartsit,
sand- och kalksten från devontiden. Ytan består
av ett gammalt peneplan, från vilket
denudatio-nen bortskaffat nästan alla yngre berglager, som
täckt detsamma. I platån ha Rhen, Mosel och
Lahn nedskurit ståtliga erosionsdalar. V. om
Rhen och n. v. om Mosel kallas platån Eifel
och utmärker sig därav, att talrika basaltvulkaner
och vattenfyllda explosionskratrar (Maare) äro
utströdda över dess yta. S. ö.-om Mosel reser
sig Hunsrück, som med sina kvartsitryggar når
något högre (816 m) men som saknar det
vulkaniska inslaget i terrängen. Längs den stora
de-vonplatåns kanter uppträder stenkolsformationen,
som i n. i Ruhr- och Aachen-bäckénen uppvisar
Europas rikaste stenkolsfyndighéter; i en 2,735
m mäktig lagerserie ligga 57 kolflötser om
sammanlagt 59 m tjocklek. S. om Taunus börjar
den övre Rhendalen, som är en väldig pliocen
gravsänka. Den 300 km långa och i medeltal
30 km breda Rhenslätten består av sand och av
tertiära flod- och insjöleror. Vid dalsidorna
uppträda vanl. mycket bördiga lösslager, ö. om
Rhendalen reser sig Schwarzwald (Feldberg
1,493 m), i sin s. och mäktigare del så gott som
helt uppbyggt av urberg. Norrut utbreder sig
mellan Rhenska skifferbergen och Harz ett av
trias uppbyggt backland, över vilket resa sig
talrika smärre vulkanrester, ss. Meissner (750
m). Längre mot n. och n. v. uppvisar
trias-terrängen regelbundna, n. v.—s. ö. strykande
veckberg, i form av 100—200 m höga rätliniga
ryggar, ss. Teutoburger Wald och Wesergebirge,
det sistn. den direkta forts, av Harz’ längdaxel.
De uppvisa djupt nedskurna genombrottsdalar, ss.
Porta Westphalica i Wesergebirge, genom vilken
Weser banar sig väg mot n. ut på slättlandet. I
ö. reser sig Harz, det nordligaste av de variskiska
massiven, en snedställd horstplatå av paleozoiska
skiffrar och granit, vilken från 600 m i v.
sluttar till 200 m i ö. över densamma reser sig
Broekens granitmassa (1,142 m). Harz omges av
ett backland av triaslager, som bl. a. innehålla
berömda saltfyndigheter (Stassfurt). Den
ojämförligt mest betydande erosionsdalen är Elbes
genombrottsdal, anlagd i en i horsten infälld
sänka, som fyllts av yngre kritsandsten. På gr. av
bergartens stora permeabilitet och därmed
följande tendens till uppdelning efter lodräta ytor
ha de av Elbes bifloder utmodellerade dalarna
fått prägeln av klyftartade kanjoner, och
berglandet, Sachsiska Schweiz el.
Elbsandsteinsge-birge, har blivit det djärvast utmodellerade av
hela den variskiska terrängen. Erzgebirge var
tidigt bekant för sina mineralskatter, särsk.
silvermalmer. N. om Sachsiska Schweiz utbreder
sig Lausitz-platån, uppbyggd huvudsakl. av granit
och i n. täckt av morän. S. ö. härom börjar det
östligaste av de stora mellaneuropeiska massiven,
Sudeterna. N. ö. om dessa utbreder sig det
schlesiska låglandet, vilket utgör den s. ö. fliken
av det nordtyska med bl. a. de värdefulla
ober-schlesiska stenkolsfälten, som emellertid nu helt
tillhöra Polen.
S. om Donau vidtager åter en yngre terräng
än den mellantyska, näml, den under tertiärtiden
bildade alpina, med den därtill anslutna
bayerska högslätten. Den senare liknar det
nordtyska låglandet icke blott däri, att de äldre
formationerna äro täckta av tertiära och kvartära
bildningar, utan också däri, att de senare bestå av
mäktiga moränmassor, som flerstädes äro
utbil
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
