Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Torskfiskar - Torskfiske
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
263
Torskfiske
264
Östersjön synes dock torsken enl. utförda
märkningar icke företaga långa vandringar. Liksom
hos sillen har man kunnat påvisa rika och fattiga
årsklasser i torskbeståndet, beroende på att det
finns goda och dåliga år för torskens
fortplantning, varigenom växlingar framkallas i fisket.
Torsken är en bland de glupskaste av alla
benfiskar. Den lever huvudsakl. av fisk, men den
förtär även andra smärre havsdjur.
Vitlingen, Gadus merlangus, är mindre än
torsken, vanl. 20—40 cm, har ljusare
färgteckning, med en mörk fläck vid roten av bröstfenan,
och saknar skäggtöm. Vitlingen förekommer från
s. Östersjön runt Skandinaviens kuster ända upp
till Nordkap och f. ö. från Island och Färöarna
till Medelhavet och Svarta havet. Den fångas
med handsnöre (”dörj”) och vadar men framför
allt med trål. — Koljan, G. aeglefinus, blir
70—80 cm lång. Den vanliga storleken är 30—50
cm. Vid Skandinaviens kuster förekommer
koljan från n. delen av Öresund ända till gränsen
av ryska lappmarken samt upp till Spetsbergen
och ned till Biscayabukten. Den förekommer även
vid nordamerikanska sidan av Atlanten och vissa
år i s. Östersjön. Koljan leker huvudsakl. i
Nordsjön, varifrån ägg och yngel driva in i Skagerak,
Kattegatt och vissa år in i Östersjön. Då
lekmognaden närmar sig, vandrar flertalet koljor
tillbaka till Nordsjön för att leka. Koljan har
liksom torsken en skäggtöm under hakan men
skiljes från torsken genom sin ljusare
färgteckning, med mörk sidolinje och en karakteristisk
mörk fläck under och invid sidolinjen under
första ryggfenan. Den utgör huvudmassan av
fångsterna vid trålfisket i Nordsjön, förekommer ej i
något stadium av sitt liv på grunt vatten och
går sällan in i Sveriges skärgård. Den lever
ej av fisk utan av diverse bottendjur. —
Lyr-torsken, även kallad 1 y r, s e j 1 y r a och
b 1 a n k s e j, G. pollachius, förekommer allmänt
vid Skandinaviens v. kuster och erhålles även en
och annan gång i västligaste Östersjön. Söderut
går den till v. Medelhavet. Underkäken är
betydligt längre än överkäken; skäggtömmar saknas.
Sidolinjen är mörk och böjd. Färgen på ryggen
är svartgrå, med gulaktiga ränder och teckningar;
undre sidan är silverfärgad. Längd 30—80 cm.
Lyrtorsken fångas i rätt stor omfattning vid
trålfiske i Skagerak och Kattegatt. — S e j e n, g r
å-siken el. g r å s e j e n, G. virens, har
underkäken längre än överkäken, saknar skäggtöm
under hakan samt har sidolinjen rät och stjärtfenan
djupt inskuren. Färgen är ovan mörkt olivgrön
och på sidorna silvergrå. Längden uppgår till
omkr. 1 m. Sej en har vidsträckt utbredning i n.
Atlanten. Vid Sveriges västkust förekommer den
ned till Öresund. Vid trålfisket utanför
västkusten fångas gråsejen i betydande mängder, men
den är dock av större vikt vid norska kusten.
Den ätes såväl färsk som torkad till ”rotskjer”
("törrfisk”) el. saltad och torkad till ”klippfisk”.
—• Bredtorsken el. skäggtorsken, G.
luscus, av omkr. 30 cm längd, är sällsynt vid
Sveriges kust. — K o 1 m u 1 e n (kolmunnen),
G. poutassou, fångas ofta vid trålfiske i
Skage
rak. — V i 11 i n g 1 y r a n, G. esmarkii, liknar till
utseendet mycket vitlingen men har underkäken
längre än överkäken. Den är täml. sällsynt i
bohuslänska skärgården men erhålles ofta ganska
rikligt vid trålfisket i Kattegatt och Skagerak. —
Den kanske minsta av Sveriges torskarter är
glyskoljan el. glysan (glystorsk),
G. minutus, som förekommer ända ned i Öresund.
övriga släkten äro silvertorsksläktet,
Gadiculus, med den lilla G. thori, som fångas på
djupt vatten i Skagerak; kummelsläktet,
Merlucius, med den välsmakande kummeln
(sölv-fisken), M. vulgaris; långesläktet, Molva,
med långan, M. vulgaris, som beredes till kabeljo
och spillånga (färsk el. lindrigt saltad lufttorkad
långa), vilken nyttjas till lutfisk, och birkelånga,
M. byrkelange; lakesläktet, Lota, med den
i sötvatten levande arten laken, L. lota (el. L.
vulgaris; se bild vid Lake); bartelsläktet,
Phycis, med den vid Sveriges kust sällsynta
bar-teln el. fjällbrosmen, P. blennoides; p a d
d-torsksläktet, Raniceps, med paddtorsken,
R. raninus; skärlångsläktet,
Gaidropsau-rus el. Onos, med tre små arter vid svenska
kusten med 2—4 långa skäggtömmar på nosen;
lubbsläktet, Brosmius, med lubb (no.
brosme), B. brosme, i n. Atlanten. Den utgör
en värdefull del av det svenska storsjöfiskets
fångster vid Shetlandsöarna.
Torskfiske. Torsken ger upphov till stora och
omfattande fisken, som komma näst efter
sillfiskena i vikt, och färsk, orensad torsk torde i
genomsnitt ge en total fångst, som varierar kring
1,500 mill. kg årl. 1951 uppgick det
nordvästeuropeiska t. till c:a 1,351 mill. kg med ett värde av
c:a 1,135 mill. shillings. Av fångsten kommo c:a
27,9% på Norge, 30,8% på England och 14,7%
på Island. 1951 uppgick U.S.A:s t. till c:a 23 mill.
kg, Canadas 1952 till c:a 106 och Newfoundlands
1948 till c:a 250 mill. kg. 1931 gav Japans t.
över 100 mill. kg. — Sveriges t. uppgick 1951
till c:a 29,7 mill. kg med ett värde av över 12
mkr, varav c:a 4 mill. kg kommo på östkusten,
16,5 mill. kg på sydkusten, 835,000 kg på Öresund,
6,4 mill. kg på Kattegatt och Skagerak samt över
2 mill. kg på Nordsjön m. m. För Norge är t.
av synnerligen stor betydelse. Från jan. till april
äger på sträckan från Troms till Rogaland fiske
rum efter lekande torsk (skrei-Gske). Det är
särsk. i övergångsskiktet mellan atlantvattnet och
det överliggande kustvattnet med en temp. av 4,5
—5°5 som den lekande torsken samlas. Det
viktigaste och mest kända området för detta fiske
är Lofoten och Vesterålen. 1952 deltogo 23,645
man och 5,277 båtar, de flesta däckade och med
motor. Redskapen äro sättgarn, linor (hackor)
och snöre (dypsagn, oftast uttalat ”juksa”) samt
de senaste åren snörpvad och sänkvad. Backor
och snöre ge gott resultat, då torsken är
små-vuxen (7—9 år), medan garnfisket är mera
givande, då torsken är stor och på gr. av
oproportionerligt stor lever okänslig för hunger. De senaste
försöken med vadar ha gett goda resultat. Av
totalfångsten rensad torsk 1952 (91,9 mill. kg)
saltades 53,7 mill. och bereddes till torrfisk 25,2 mill.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
