Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tjärfärger, tjärfärgämnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
191
Tjärfärger
192
Man kan indela t. efter deras användning el. efter
deras konstitution. Basi ska färgämnen äro t.,
som användas huvudsakl. för färgning av bomull, som
betas först i ett garvsyra-(tannin-)bad och därefter i
ett bad med något metallsalt, varigenom garvsyrade
metallsalter bildas. Sura färgämnen äro t.,
som färga animaliska fibrer, ull och silke direkt ur
surt färgbad utan betning. Substantiva
färgämnen äro t., som färga vegetabiliska fibrer och
ofta även ull direkt, vanl. efter tillsats av koksalt el.
glaubersalt (saltfärger). Betningsfär ge r äro t.
för ull och bomull, som fordra betning av fibrerna för
att fixeras på desamma. Betningsmedlet är vanl.
kromsalt (kromfärger). Svavelfärger äro
bomullsfär-ger, som vid färgningen lösas i alkaliskt
svavelnatrium-bad, i vilket färgämnet förekommer i reducerad form
och efter färgningen oxideras i luften. K y p
färgämnen äro olösliga i vatten. De måste för
beredning av färgbadet reduceras till en vattenlöslig
leuko-förening. Textilmaterialet utsättes efter behandlingen
i badet (kypningen) för luften, varvid leukoföreningen
oxideras till färgämnet. Framkallningsfärger
äro olösliga i vatten och framkallas på textilfibern
genom att denna doppas i två lösningar efter varandra.
De användas framfor allt för färgning av bomull. —
Utom dessa grupper brukar man sammanfatta även de
för färgning av cellulosaacetat användbara färgerna,
som måste ha speciella egenskaper, som
acetatfärger, vidare de sprit- och oljelösliga färgerna som
spritfärger och de som pigment användbara
färgerna som organiska pigmentfärger.
Om man indelar t. efter deras konstitution, kan man
som indelningsgrund använda de kromofora
grupper, som ge upphov till
färgämnesegenskaper-na. Dessa bilda med en aromatisk radikal ett s. k.
kromogen. Detta i kombination med a u x o k r
o-ma grupper, vilka fördjupa färgen och medverka
vid färgämnets fixering på textilfibern, utgör
färgämnet. Av den kromofora gruppen —N = N— kan man
sålunda bilda kromogenet CsHs—N=N—CeHs, azobensen,
som är röd men ej färgar. Genom införande av den
auxokroma NHs-gruppen erhåller man färgämnet
ami-noazobensen C«Hs—N=N-—CsHa . NHa. Enl. nyare
uppfattning är den intensiva ljusabsorption, som
kännetecknar ett färgämne, betingad dels av en kromofor
grupp, dels av resonans, d. v. s. elektronförflyttning
inom molekylen.
Ur de produkterj som direkt erhållas genom
destilla-tion av stenkolstjära, framställas mellanprodukter
genom ett antal processer, som i väsentligt avseende äro
lika för de olika föreningarna, i) Nitrering,
införande av en nitrogrupp genom behandling med
salpetersyra. 2) A m i n e r i n g, i de flesta fall
reduktion av nitroförening, t. ex. nitrobensen till anilin.
Modernare är aminering genom ammonolys, t. ex.
framställning av anilin och difenylamin av monoklorbensen
och ammoniak. 3) D i a z o t e r i n g, varigenom
gruppen —NHs förvandlas till —N=N—. 4) S u 1 f
o-n e r i n g, införande av gruppn —SOsH genom
behandling med svavelsyra. 5) Alkalismältning för
omvandling av dessa stjlfonsyror i fenoler (utbyte av
—SOsH mot -—ÖH). 6) Halogenering,
införande av halogen direkt el. över diazoföreningar. 7)
A 1 k y 1 e r i n g, införande av alkylradikaler (metyl,
etyl o. s. v.), t. ex. framställning av dimetylanilin
direkt ur anilin och metanol. 8) Oxidation, t. ex.
av naftalen till ftalsyra. Framställningen av de
slutliga färgämnena sker av dessa mellanprodukter ofta
genom kopplings- och kondenseringsreaktioner. Sålunda
erhålles färgämnet krysoidin genom koppling av
dia-zobensenklorid och m-fenylendiamin och malakitgrönt
genom kondensation av bensaldehyd med dimetylanilin.
Nitrofärgämnen innehålla nitrogruppen —NOs
som kromofor, varav minst två grupper måste
förekomma i molekylen. De äro gula, föga ljusäkta
färgämnen, som nu ha föga, betydelse. Viktigaste
representanter äro pikrinsyra och naftolgult. A z o
färgämnen innehålla den kromofora gruppen —N = N—.
Förekommer kromoforen en, två el. flera gånger i
färgämnesmolekylen, talar man om mono-, dis- och
polyazofärgämnen. Vid framställningen diazoteras den
första komponenten, en amin, och diazoföreningen
kopplas med den andra komponenten, en fenol el. amin.
Genom införandet av lämpliga substituenter har man
möjlighet att ändra det bildade färgämnets färgnyans,
löslighet, äkthetsegenskaper m. m. i önskad riktning.
På grund härav samt den stora mångfalden av
möjligheter vid koppling av diazoföreningar med olika aro-
mater (bensen- och naftalenderivat) utgöra
azofärgäm-nena den största gruppen av t. Enkla
monoazofärgäm-nen äro krysoidin, äktgult och metylorange. Hit höra
också de med naftalenderivat bildade ponceau- och
bor-deauxfärgämnena. Till disazofärgämnena höra
bismarck-brunt, Biebrichs scharlakan och naftolsvart. En
särskild grupp äro diaminfärgerna, azofärger på
basis av bensidin och dess derivat, substantiva,
direktfärgande bomullsfärger. En annan betydelsefull grupp
äro de nya n e o 1 a n- och erganonfärgerna,
vilka färga ylle i surt bad utan betning el.
efterkrome-ring, då de innehålla krom i molekylen. Härigenom
skonas yllefibern vid färgeriprocessen. Azofärgämnen
med stilben CsHs—CH=CH—C«Hs som grundsubstans
kallas stilbenfärgämnen. Till dessa höra
bril-jantgult och krysofenin. Det finnes en grupp av t.
med pyrazolon som grundsubstans. Av dessa
pyra-zolonfärgämnen ha endast de, som samtidigt
äro azofärgämnen, praktisk betydelse, ss. tartrazin.
Pyrazolon har en 5-ring med 2 kväveatomer. Tiazol har en
5-ring med 1 kväve- och 1 svavelatom. Från denna
härledas tiazolfärgämnena
(primulinfärgäm-nena). Flera av dem äro tillika azofärgämnen.
T rifenylmetanfärgämnena innehålla som
kromogen gruppen —N=CeH4=C(C6H5)8. De innehålla
således tre fenylgrupper, varav en har kinoid struktur.
Av t. äro rosanilinfärgämnena de äldsta.
De framställas genom oxidation av anilin och dess
ho-mologer. Av en blandning av 1 d. anilin, 1 d.
orto-och 1 d. paratoluidin (rödolja) erhålles sålunda
rosani-lin, vars salt med saltsyra är det intensivt röda
färgämnet fuksin. Rosanilin, som utgör den färglösa
leuko-basen, innehåller en OH-grupp, och fenylgrupperna ha
vanlig bensenstruktur. Först vid saltbildningen
erhålles färgämnet, som har kinoid struktur. Införas olika
radikaler, kunna olika färgtoner erhållas. Genom att
använda dimetylanilin i st. f. anilin erhåller man
violetta färgämnen, ss. metylviolett och kristallviolett.
Genom inverkan av klormetyl på kristallviolett erhålles
metylgrönt. I st. f. genom oxidation kunna dessa t.
framställas även genom kondensation av dimetylanilin
med fosgen.
En annan grupp av trifenylmetanfärgämnen
framställes av ftalsyra och fenoler, varför de också kallas
ftaleiner. Den enklaste representanten är
fenolfta-lein. Öm man i st. f. fenol använder resorcinol, äger
kondensation rum mellan två molekylers OH-grupper.
Fluorescein, som är resorcinolftalein, har i mitten en
sex-ring med syre som heteroatom, xantenringen. Man
har därför sammanfattat dessa o. a. färgämnen, som
innehålla samma ring, som xantenfärgämnen.
Hit höra också gallein och rodaminer.
Difenylmetanfärgämnen, k e t o n i m i
n-färgämnen, med kromoforen —NH=C=, äro nära
besläktade med de föreg. men innehålla endast 2
fenylgrupper. Auraminerna äro de enda färgämnena av
betydelse i denna grupp.
P y r i d i n-, k i n o 1 i n- och
akridinfärgäm-n e n a s kromogen är en heterocyklisk sexring med en
kväveatom, ensam el. i kombination med bensenringar.
Pyridinfärgämnena äro tekniskt betydelselösa. Av
ki-nolinfärgämnena användas kinolingult som spritfärg och
dess sulfoneringsprodukter för färgning av ylle och
siden. Cyaninerna, som höra till samma grupp, ha
betydelse som fotografiska sensibilisatorer. Akridingult
färgar tannerad bomull gul och silke fluorescerande
gröngult. Fosfiner och rheoniner äro för läderfärgning
viktiga akridinfärger.
Azinfärgämnena innehålla resp,
kromofo-rerna fenaziner, tiaziner och oxaziner. Det äldsta t.,
mauvein, är ett fenazinfärgämne. Det erhölls
genom oxidation av svavelsyrad anilin och toluidin med
bikromat. Det användes av pietetsskäl ännu i
England för tryckning av de violetta frimärkena. Andra
viktiga fenazinfärgämnen äro safraniner, induliner och
nigrosiner. Magdalarött, en naftosafranin, var på sin
tid ett av de dyraste färgämnena. — Av t i a z i
n-färgämnena är Lauths violett ett av de äldsta t.,
framställt genom oxidation av p-fenylendiamin i
saltsur lösning av järnklorid och i närvaro av vätesvavla.
Det har numera endast historiskt intresse. Däremot
har metylenblått ännu stor användning i
bomullstryc-keriet samt för färgning av trä, halm och konstgjorda
blommor. Det användes också i biologien t. ex. för
färgning av bakterier och i medicinen som
antisepti-kum och intravenöst i 1 °/o lösning vid koloxid- och
cyanväteförgiftningar. Metylenblått framställes genom
oxidation av p-aminodimetylanilin med kromsyra i
när
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
