Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tibbu el. teda - Tibell, 1. Anna Tibell-Hegert - Tibell, 2. Evy - Tibell, Gustaf Wilhelm af - Tiber - Tiberias - Tiberius - Tibern, Tiber
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
81
Tibell—Tibern
82
skilt dess s. grupp, gasa, är uppblandad med
negerblod. T. leva framför allt som nomader men
i ö. Tibesti även av dadel- och grönsaksodling.
De bära slöja (männen). De äro
muhammedaner, men mycken hednisk tro lever kvar. T. i
Tibesti äro alltjämt föga kända. — Litt.: G.
Moberg, ”Sällsamt land” (1953).
Tibe’ll. 1) Anna T.-Hegert,
operasångerska av norsk börd, alt (f. 1891 V4). T.
debuterade 1928 som Orfeus på Kungl. teatern, där
hon gästspelade 1936—39. Hon var 1931—35
knuten till Nationaltheatret i Oslo och 1934 även
till Stora teatern i Göteborg. T. har dessutom
gjort sig känd som romans- och oratoriesångerska
vid en rad konserter i Skandinavien, Leipzig,
London och Paris.
2) Evy T., den föreg:s dotter, sångerska,
sopran (f. 1914 25/i2). T. debuterade 1943 som
Denise i ”Lilla helgonet” (Vasateatern,
Stockholm), varefter hon huvudsakl. framträtt i
Göteborg (Stora teatern 1943—50 och sedan 1952)
och i Malmö (Stadsteatern 1950—52). Det är
främst genom sin framställning av ett flertal
huvudroller inom operetten, som T. blivit ett av
de ledande namnen.
Tibe’ll, Gustaf Wilhelm af, frih.,
militär (1772—1832). Han deltog i finska kriget
1788—90 och blev 1791 underlöjtnant. 1798 gick
han i fransk tjänst som ingenjörkapten, sändes
av Bonaparte som generaladjutant och chef för
ingenjörkåren till Italienska republiken, steg till
brigadgeneral men återkallades 1803 till
fosterlandet, där han blev major och konungens
överadjutant samt snart därefter överstelöjtnant och
generaladjutant. 1805 utnämndes han till överste
och adlades. Han blev chef för den nyinrättade
Fältmätningskåren samt 1808 generalmajor och
tjänstförrättande generaladjutant för armén och
flottorna. Då de av T. föreslagna åtgärderna
beträffande krigföringen av konungen icke
godkändes, nedlade han 1809 sin befattning. 1811
blev han chef för den nyupprättade
ingenjörkåren men miste 1812 sina ämbeten, misstänkt
för franska sympatier. 1814 fick T. upprättelse,
inträdde i armén i sin förra tur samt blev 1824
generallöjtnant och president i Krigskollegium.
1827 blev han frih.
Tiber, se Tibern.
Tibe’rias, arab. Tabarije, stad i Galiléen,
Israel, vid v. stranden av Gennesaret (Bahr
Ta-barija, Tiberias’ sjö); 12,100 inv. (1944), mest
judar. T. gr. som Galiléens huvudstad av
Hero-des Antipas omkr. 26 e. Kr. och uppkallades
efter kejsar Tiberius. Staden fick helt
hellenistisk prägel; under 2:a årh. blev den huvudsäte
för judisk lärdom. T. kom under araberna 635,
innehades under korstågen av de kristna 1099—
1187 och 1240—47. I närheten finnas varma
hälsokällor (58—63°). T. är numera centrum
i ett stort, modernt kolonisationsområde.
Tibe’rius, romersk kejsare, hette urspr. T.
Claudius Nero och som kejsare T.
Caesar Augustus (42 f. Kr.—37 e. Kr.), son
till Augustus’ 2:a gemål Livia i hennes i:a gifte.
T. användes tidigt av styvfadern i offentliga
värv. Från år 15 f. Kr. biträdde T. vid
tryggandet av Italiens gräns mot alpfolken och blev
år 9 överbefälhavare vid Rhen. Augustus hade
redan tidigare tvingat honom att skilja sig från
sin maka, Vipsania Agrippina, och gifta sig
med dennas styvmoder, kejsarens dotter lulia.
Den ovilja, som hennes levnadssätt ingav T., och
obehaget att anses vilja undanskymma
styvsönerna Gaius och Lucius Caesar föranledde T. att
år 6 f. Kr. draga sig undan till Rhodos,
varifrån han återvände till Rom först år 2 e. Kr.
Sedan de unga caesarerna avlidit, adopterades
T. av kejsaren, varvid han själv måste adoptera
sin brorson Germanicus. T. blev kejsarens
med-regent och var till sitt trontillträde mest upptagen
av militära värv. Bl. a. gjorde han efter
Varus-katastrofen (9 e. Kr.) de romerska vapnen åter
respekterade i Germanien.
År 14 efterträdde T. sin adoptivfader. Det
myteri inom vissa gränstrupper, som utbröt vid
hans regeringstillträde, blev snart stillat. — T.
saknade icke goda
re-gentegenskaper, men
de antika
historieskrivarna skildra oftast
hans styrelse och
person i mycket
mörka färger. Efter att
med tvekan ha åtagit
sig regeringen ville
han föra den i
Augustus’ anda men avstod
tydligare än denne
från skenet av den
gamla författningen.
För provinserna blev
hans styrelse
lycko
sam. Men inom kejsarfamiljen uppkommo
svårartade konflikter. T:s sparsamhet, hans obenägenhet
för yttre ståt och folkliga förlustelser voro icke
ägnade att göra honom avhållen av mängden.
T., som ansågs ha betraktat sin brorson
Germanicus som medtävlare om folkgunsten,
beskylldes av ryktet att själv ha bragt honom om livet
och att ha låtit undanröja sin medbrottsling. Ett
parti samlade sig kring Agrippina, Germanicus’
änka, Augustus’ dotterdotter, och hennes söner,
som, sedan T :s son Drusus år 23 avlidit, stodo
kejsartronen närmast. T:s stegrade
misstänksamhet riktade sig mot dessa. Agrippina och
hennes äldste son, Nero, avlägsnades från Rom och
dogo i förvisning. Drusus, Agrippinas andre son,
dog i fängelse år 33. Skulden för deras
olyckor tillskrevs huvudsakl. T:s gunstling,
praeto-rianprefekten Aelius Seianus. Man antog, att
han för att trygga sitt inflytande över T.
förmått denne att draga sig undan till Capri (år
27). Men Seianus blev plötsligt på T:s befallning
gripen i Rom och utan rannsakning avrättad år
31. Han misstänktes för att ha ämnat störta T.
från tronen. T. stannade på Capri till sin död
men dog i Misenum på återvägen från en resa
till Rom. — Litt.: F. B. Marsh, ”The reign of
T.” (1931 och senare).
Tibern, Tiber, it. Te’vere, lat. Ti’beris,
Ita
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
