Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Telefon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
869
Telefon
870
ra 0—9, samt en dosa, som innehåller fingerskivans
mekanism och kontakter. Nedtill t. h. finnes ett vid
dosan fäst stopp, som är böjt över skivan. När man
skall ta en siffra på fingerskivan sätter man ett
finger i det hål, som markeras av siffran i fråga, och
för skivan runt mot stoppet. När skivan sedan släppes,
föres den av en spiralfjäder tillbaka och påverkar
därunder en brytkontakt (A), som står under inflytande
av ett tandhjul. Strömavbrott uppstå därvid i
apparatens centralbatterikrets, vilka via reläer på
automatstationen påverka väljarnas inställningsmagneter. I
fingerskivans mekanism ingår även en
centrifugal-broms, som håller skivans återgångshastighet konstant.
Såväl bromsen som tandhjulet drivas endast under
skivans återgångsrörelse. När siffran o tages sker endast
en brytning i impulskontakten, för siffran i
verkställas 2 brytningar etc. För siffran 9
verkställas alltså 10 brytningar, vilka utgöra lika många
inställningsimpulser för stationens väljare.
Fingerskivans mekanism innehåller även en andra
kontaktanordning (B), som slutes, när skivan vrides från
utgångsläget, och på nytt brytes, omedelbart innan
skivan återgått dit. Med denna kontakt
förbikopplas t.-apparatens talanordning under impulssändningen,
så att impulserna icke skola ge upphov till störande
knäppar i hör-t. De nya AT-apparaterna äro försedda
med s. k. antisidetone-koppling, som har till uppgift
att reducera inverkan på apparatens hör-t. av ljud i
den egna mikrofonen. Senaste modell av t.-apparat
för AT-system visas i bild 6 å pl.
Hopkopplingen av de till ett t.-nät hörande
apparaterna sker på t.-stationen antingen manuellt av
telefonister el. automatiskt med hjälp av
mekaniska kopplingsorgan, väljare.
De manuella växlarna voro till en början
anordnade på samma sätt som en telegrafväxel med
abonnentledningarna anslutna till ett antal
parallellgående metallskenor, mellan vilka förbindelse kunde
åstadkommas med hjälp av tvärskenor och proppar. För
tillkännagivande av anrop i växeln användes en ay en
elektromagnet påverkad klaff, vilken vid induktorsignal
från abonnenten föll ned och angav den påringande
abonnentens nummer. I de moderna
lokalbatteriväx-larna representeras abonnenten, förutom av en dyl.
s i g n a 1 k 1 a f f av väsentligt förbättrad konstruktion,
av en jack för sammankopplingen. Vid större
växlar, där abonnentantalet är för stort för att kunna
betjänas av en telefonist, är denna jack multiplicerad
i flera expeditionsplatser för att kunna nås av samtliga
expeditörer (s. k. abonnen t m u 1 t i p e 1; fig. 6).
Vid centralbatteristationer utgöres anropsanordningen
av en s i g n a 1 1 a m p a, vilken tändes vid mikro-t:s
avlyftande i abonnentapparaten. Som organ för
abonnenternas hopkoppling användes vid mindre växlar lösa
proppar (se bild 7 å pl., som visar en
proppväxel för 10 ledningar), i de större med proppar
försedda växelbordssnören (snörväxlar; se
detaljbilden i fig. 6 av en CB-växel; snörpropparna
synas i bordskivan bakom expeditionsomkastarna). Till
kopplingsorganen höra slutsignalorgan i form av
slutsignalklaffar (vid LB) och s 1 u t
signallampor (vid CB) jämte omkastare för
expedition av samtalen. Växeln är givetvis även vid varje ex-
Fig. 6. Detalj av centralbatteriväxel; ett koppel uppsatt.
A abonnentmultipel, S svarsfält.
peditionsplats utrustad med tal- och signalanordning. I
en automatisk t.-växel ersättes telefonisten med
mekaniska kopplingsorgan, väljare, vilka äro så
konstruerade, att de, vanl. med en kontaktarm, kunna
sammankoppla viss ledning med vilken som helst av de
ledningar, som äro anslutna till väljarens
kopplings-fält el. kontaktfält. För inställning av väljarna måste
den anropande abonnentens apparat vara försedd med
en särskild anordning, fingerskivan, vilken
avger ett visst antal impulser i form av korta
strömavbrott för varje siffra, som tages på densamma.
Med hjälp av r e 1 ä e r inställas väljarna i
överensstämmelse med fingerskivans impulser, så att
förbindelse uppnås med önskat nummer. Förutom att
verkställa kopplingen anger växeln till den anropande
abonnenten, när den är redo att utföra kopplingen
(svarston), meddelar, när signal går ut till det
önskade numret (signalton), el. avger ”upptaget”-ton,
om detsamma ej är ledigt. Beroende på stationernas
olika storlek har man infört olika huvudtyper av
väljare, näml, förväljare, sökare, gruppväljare och
led-ningsväljare. Förväljare (FV) uppsöker ledigt
kopplingsorgan (gruppväljare) i riktning mot
anropad abonnent. Sökare (S) uppsöker anropande
abonnent. Såväl förväljare som sökare utföra o n u m
e-risk rörelse (sökningsrörelse), d. v. s. av
fingerskivans impulser oberoende rörelse. Gruppvälj
a-r e (GV) utför först numerisk rörelse
(väljnings-rörelse), d. v. s. av fingerskivans impulser beroende
rörelse, mot sådan grupp, i vilken den anropade
abonnenten finnes, samt uppsöker därefter genom onumerisk
rörelse ledig ledningsväljare inom denna grupp.
Led-ningsväljare (LV) inkopplar slutl. genom
numerisk rörelse anropad abonnent. Väljarna äro i vissa
system av den direktdrivna steg-för-steg-typen, d. v. s.
de kunna drivas direkt av fingerskivimpulserna, i andra
system åter maskindrivna. I senare fallet kontrolleras
deras numeriska rörelse av ett register, som
upptar och vidaresänder fingerskivimpulserna.
Tanken att med automatiskt verkande kopplingsmedel
förbinda t.-abonnenter med varandra är nära nog lika
gammal som t. själv. 1889 inlämnade amerikanen A.
Strowger en patentansökan
på en automatiskt arbetande
väljaranläggning, som
grundade sig på inställning av
en kontaktarm förmedelst
lyft- och vridningsrörelser i
ett halvcylindriskt format
kopplingsfält. 1895
patente-rades en ny, ännu mera
fullkomnad strowgerväljare (fig.
7). Strowgerväljaren blev
förebild för ett stort antal av
de efterföljande
automatsystemen. 1910 konstruerades
maskindrivna automatsystem
jämsides med de tidigare
steg-för-steg-drivna
väljarre-läsystemen. Utvecklingen tog
nu stark fart, och
automatstationer började byggas
överallt i världen i allt
större utsträckning och enl.
flera olika system.
Omkr. 1910 upptogs frågan
om automatisering av
Stockholms t.-stationer. Man
stannade slutl. för ett
maskindrivet system, som ytterligare
utbyggdes av telefondirektör
Axel Hultman. Helt
originellt var Hultmans
kopplingsfält av blanka med varandra
parallella trådar, varigenom
multipliceringen av
kopp-lingsfältet över ett flertal
väljare blev ytterst enkel. L. M.
Ericsson byggde vidare på Hultmans konstruktion och
stannade vid en 500-linjers väljare. Det blev detta system,
som sedermera under nämnt Ericssons system antogs
för Stockholms del med början 1924. Interiör från en
automatstation enl. L. M. Ericssons system visas i
bild 8 å pl. — 1915 hade G. A. Betulander konstruerat
ett nytt system, som för alla funktioner utnyttjade
uteslutande reläer. Detta system utvecklades sedermera
av Telestyrelsen under namn av televerkets koordinat-
Fig. 7. Strowgerväljare
i princip.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
