Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tamayo, Rufino - Tambour-major - Tambov - Tambur - Tamburin - Tambursöm - Tamerlan - Tamil (Tamul) - Tamilkyrkan, tamulkyrkan - Tamm, ätt - Tamm, 1. Gustaf - Tamm, 2. Hugo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
779
Tambour-major—Tamm
780
folkliga mexikanska motiven och utvecklat en
målerisk form, som förenar en franskinfluerad,
smulten och förfinad kolorit med ett
Picasso-besläktat, halvt surrealistiskt bildspråk.
Tambour-major [täböT-ma^åT], fr. (av
tambour, trumma), vid infanteriet i franska armén
underofficer, som är befälhavare för musiken.
Motsv. befattning utövas i Sverige av r e g
e-mentstrumslagaren.
Tambov [tambå’f], huvudstad i
Tambovom-rådet, RSFSR, vid järnvägen Moskva—Saratov,
470 km s. ö. om Moskva; 121,285 inv. (1939).
T. har pedagogiskt inst., museum samt
forskningsanstalt för epidemiologi och mikrobiologi.
Tambur (fr. tambour, trumma). 1) (Byggnk.)
a) Den cylindriska el. polygona underbyggnaden
till en kupol, b) Den hel-, halv- el. kvartrunda
ombyggnaden kring en vindeltrappa. c) Det av
skärmar och dörrar sammansatta vindfånget
innanför en ytterport, t. ex. till en större sal, samt
förrummet till en bostad, restaurang etc. för
ytterkläder.
2) (Befästnk.) Ett mindre, icke täckt
försvarsverk, som förr användes för att avspärra
ingång till befästningar.
3) På örlogsfartyg utbyggnad i fartygssidan
för uppställning av mindre artilleripjäs,
strålkastare el. dyl.
4) Sybåge, stickbåge.
Tamburin (fr. tambour de basque, baskisk
trumma), ramtrumma med skinn och rasslande
metallskivor i ramen. — T. är även beteckning
för en provensalsk dans i tvåtakt. Dansen
ackompanjeras av lång rörtrumma och flöjt (galoubet).
Tambursöm, kedjesöm, utförd med virknål i
stickbåge.
Tamerlän, se Timur-lenk.
Tamil (mindre riktigt Tamül; av den
inhemska formen tamil). 1) (Svensk plural
tami-ler el. tamüler). Det viktigaste av de dravidiska
folken i Indien (se Dravida).
2) Tamilspråket, tamüliska, det
mest kultiverade och rikast utvecklade av de
dravidiska språken, har två historiskt och
formellt skilda språkskeden: 1) det äldre, poetiska
el. litteraturspråket, det klassiska t.
(gèn-tamil, högtamil), med rik, bevarad litteratur; 2)
det moderna talspråket (ködun-tamil, krokig
t., lågtamil). T. talas av omkr. 20 mill. pers.
Malayälam, urspr. en dialekt av t:s språk, är
numera ett självständigt idiom. — I äldre tid
torde jainistiskt inflytande ha varit dominerande
inom Tamillandet, men tamillitteraturen blev
snart övervägande färgad av sivaitisk religion.
Till litteraturens guldålder höra verk som
”Näla-(jiyär” (utg. av G. U. Pope, 1893) och ”Kural”
av TiruvaHuvar (utg. av Pope, 1886), det
förnämsta diktverket på t. Bland episka dikter
intages främsta rummet av ”Cintämani” och
Kam-bans ”Rämäyana”. Utmärkande för
tamillitteraturen äro de stora samlingarna av ofta sublim
religiös poesi, sivaitiska hymner, ”Tiruvaqagam”
av Mänikka-Väqagar och ”Tèväram” av
Tiru-Näna-Sambandar m. fl., och visnuitiska av de
s. k. Alvär, samlade i ”Näläyiraprabandam”.
Ko
nung Ativiraräma Pändyan (senare hälften av
1500-talet) skrev egna dikter, ”Naidadam” och
”Verrivèrkei”, en samling sentenser. En
särställning intages av rittar-sektens mystiska diktsamling
”Qivaväkyam”. Den moderna litteraturen räknar
sin början från förra hälften av 1700-talet med
den inf ödde Täyumänavan, en panteistisk
filosof, och jesuiten Be sch i (d. 1742), som
under sign. Viramämuni skrev ett religiöst
epos, ”Témbävani”, över den helige Josefs levnad.
Litt.: G. U. Pope, ”Handbook of the ordinary
dialect of the Tamil language” (5 bd, 1906); J.
Vinson, ”Manuel de la langue tamoule” (1903).
Tamilkyrkan, tamülkyrkan. När under
1 :a världskriget de sydindiska tyska
missionärerna utvisades och deras arbete övertogs av de
fåtaliga svenska missionsarbetarna, erhöll frågan
om upprättande av en självständig kyrka bland
tamulerna ökad aktualitet. Efter långvariga
förhandlingar antogs 14/i 1919 en konstitution för
Evangelisk-luterska t., efter
förändringar och kompletteringar fastställd 1921. En
ny konstitution, genom vilken missionsarbetet i
dess helhet med samtliga sina inst. ställdes
direkt el. indirekt under t:s ledning, trädde i
kraft 1950. Kyrkan, som är indelad i 11
distrikt el. kontrakt, styres av en synod och ett
kyrkoråd. Synodens president väljes för 6 år
el. för livstiden. Så länge missionen ekonomiskt
stöder kyrkan, har den rätt att förordna
presidenten till biskop. Biskopar ha varit E. Heuman
(1921—26), D. Bexell (1926—32) och J.
Sande-gren (sedan 1933). Antalet kristna tillhörande t.
var 1950 49,488. Svenska kyrkan bedrev s. å. sin
verksamhet där med 50 aktiva missionärer (därav
15 präster); antalet indiska präster var 53.
Tamm, adlig ätt, utgrenad från ätten Tham.
Dåv. löjtnanten Per Adolph Tham (1774
—1856) avsade sig vid riksdagen 1800 sitt
adelskap och antog namnet T.; senare brukspatron
på österby bruk och känd som en framstående
lanthushållare, adlades han ånyo T. 1826 och
blev 1843 friherre enl. R. F. § 37. Sonson till
honom var nedannämnde T.i).
1) Claes Gustaf Adolf T., frih.,
bruksid-kare, politiker, ämbetsman (1838—1925), urspr.
officer, disponent för Österby och Strömsbacka
m. fl. bruk 1865—84, v. ordf, i Uppsala läns
landsting 1877—83. T. var led. av ridderskapet
och adeln 1865—66, av A. K. 1870—72 och 1876,
av F. K. 1883 och 89 och 1902—09. 1884 blev
T. konsultativt statsråd i Themptanders ministär,
var 1886—88 finansminister och försvarade med
övertygelse och skärpa regeringens
frihandelspolitik. Då ministären avgick, blev T.
överståthållare i Stockholm (1888—1902). 1897
generalkommissarie.
2) Hugo Petrus Percival T., den föreg:s
kusin, gods- och bruksägare, politiker (1840—1907).
Efter jur. preliminärexamen ägnade sig T. åt
skötseln av sitt gods Fånö samt sina stora
intressen i ett flertal bruksföretag. T. var led. av
F. K. 1885—1907. Erbjudanden att inträda i
statsrådet (bl. a. på statsministerposten efter
Boströms avgång i april 1905) avböjde han.
Mode
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
