Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Talleyrand, Maurice - Tallfamiljen - Tallflyet - Tallgren, Michaël - Tallien, Jean Lambert - Tallinn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
769
Talleyrand—Tallinn
770
Talleyrand [tajrä’ el. talrä’], Charles M a
u-r i c e, hertig av T.-P é r i g o r d, furste av B
e-n e v e n t, fransk statsman (1754—1838). Han
bestämdes för kyrkans tjänst och erhöll 1775 det
givande abbotstiftet S:t-Denis. Skeptisk och
klartänkt, hyllade han upplysningsidéerna. 1788
blev han biskop i Autun och utsågs till led. av
1789 års ständerförsamling. T:s raffinerade
intrigörlynne, fina känsla för maktläget och
oroliga ärelystnad ställde honom att börja med i
främsta ledet av
reformivrarna inom den
konstituerande
nationalförsamlingen 1789
—91. Han tog (okt.
1789) initiativet till
kyrkogodsens
indragning till staten. På
förbundsfesten 14 juli
1790 invigde han
revo-lutionstruppernas fanor. Vid den nya
kyrkoförfattningens upprättande invigde han
de första nykorade
biskoparna till deras
kall. T. avsade sig därpå sitt biskopsämbete men
bannlystes likväl av påven. Då T. såsom adelsman
hotades av den allt radikalare politiska
utvecklingen i Frankrike, flydde han och vistades i
Förenta staterna 1794—96. Återkommen till
Frankrike, upphöjdes han genom madame de
Staèls förmedling till direktoriets
utrikesminister (juli 1797—juni 1799). T. var en av
bru-mairekuppens (nov. 1799) anstiftare och blev
utrikesminister under konsularregimen. Han
medverkade skickligt, men också med stor personlig
vinning, vid frederna i Amiens och Lunéville. T.
strävade nu i det hela att i vidsynt anda
konsolidera ställningen utåt och inåt på grundvalen
av 1789 års idéer och revolutionens yttre
landvinningar. T. bidrog även ivrigt till upprättandet
av kejsardömet och upphöjdes 1806 till furste
av Benevent. Hans och Napoleons olika syn på
storpolitiken kunde dock i längden icke sämjas.
Aug. 1807 entledigades han som minister och
blev sedan småningom medelpunkten för
oppositionen mot kejsaren. Fr. o. m. mars 1814, då
Napoleons nederlag var beseglat, förmedlade T.
Bourbonernas återkomst till makten, varefter han,
utnämnd till premiärminister, åvägabragte den
för Frankrike förmånliga första Parisfreden
(maj). En diplomatisk bragd utförde T., då han
på kongressen i Wien dels utverkade Frankrikes
erkännande som en av stormakterna, dels söndrade
dessa och åstadkom ett förbund mellan sitt land,
England och Österrike mot Ryssland och
Preussen. Dessa resultat omintetgjordes dock genom
”de hundra dagarnas” välde; kort efter
Bourbonernas återvändande avgick T. också som
premiärminister (sept. 1815). T., som nu
beklädde ett hovämbete och erhöll ärftlig
pärsvärdig-het, sällade sig emellertid efter hand till
oppositionen. Julirevolutionen 1830 och huset
Orlé-ans’ uppstigande på tronen voro delvis hans verk.
NF XX — 25
Sin andra betydande utrikespolitiska insats gjorde
han, då han såsom ambassadör i London (1830
—35) verkade för fredens bevarande och fick
till stånd ett förbund (1834) mellan västmakterna.
I det hela framstår T. långt mindre som en
skapande begåvning än som politisk spekulant och
realistisk observatör, vilken med nonchalant lugn
bidar sitt tillfälle och lika hänsynslöst som
fint-ligt utnyttjar det Hans formella diplomatiska
mästerskap är obestritt.
1891—92 utgav hertigen av Broglie
”Mémoi-res du prince de T.” i 5 bd. — Litt.: Biogr. av
bl. a. F. Loliée (sv övers. 1915), G.
Lacour-Gayet (4 bd, 1928—34; huvudarbetet), A. D.
Cooper (1932; sv. övers. 1939), L. Madelin
(1944), R. Lafourge (1947) och R. Rahn (1949).
Tallfamiljen, Pinäceae (Abietäceae), den
största barrträdsfamiljen, igenkänd på att
honblomman är kottelik, med flera fruktblad, som under
frönas utveckling ombildas till kottefjäll. Fröna
äro dolda av kottefjällen, hjärtbladen två—flera
i krans.
Fam. indelas i flera underavdelningar, som
ofta betraktas som särskilda familjer. De
viktigaste äro Cupressineae, med fruktbladen enkla,
motsatta el. kransställda (Cypressus, Juniperus
m. fl.), och Abietineae, med fruktbladen
spiral-ställda och delade i ett undre, yttre (täckfjäll),
och ett övre, inre fjäll (fröfjäll). Till den
senare höra bl. a. Picea (se Gran), Abies (se
Sil-vergransläktet) och Pinus med vanlig skogstall,
pinje m. fl. (se Tall).
Tallflyet, Panölis griseovariegata, ett nattfly,
som i Centraleuropa hör till tallens svåraste
fiender. T. har brunröda framvingar med två
vitaktiga fläckar och gråbruna bakvingar.
Ving-bredd 30—34 mm. Larven är grönaktig med
3—5 vita längslinjer på ryggen och en bjärt
gulröd linje på sidorna. T. förekommer blott
enstaka i Sverige.
Tallgren, Aarne Michaèl, finländsk
arkeolog (1885—1945). Han tjänstgjorde vid
Arkeologiska kommissionen (nationalmuseum) från
1906, blev 1923 prof, i Finlands och de nordiska
ländernas arkeologi vid Helsingfors univ. efter
att 1920—23 ha varit prof, i Dorpat. T. utgav
talrika arbeten i rysk, baltisk och finländsk
arkeologi.
Tallien [talja’], Jean Lambert, fransk
revolutionsman (1769—1820). Han kom sig upp
under upproret aug. 1792, satt i konventet som
medl. av ”Berget” och var under skräckväldet
en hänsynslös konventskommissarie i Bordeaux
hösten 1793. Hans älskarinna där markisinnan
Thérèse de Fontenay (1773—1835;
dotter till den spanske politikern F. de Cabarrus)
lyckades mildra hans framfart. T. återkallades
då av Robespierre men slöt sig till dennes
fiender och medverkade vid hans fall 1794. T.
äktade s. å. Thérèse de Fontenay. Småningom
förlorade T. genom vacklande hållning allt
inflytande. 1802 skildes han från sin lättfotade hustru,
som 1805 blev omgift med sedermera fursten
av Chimay.
Ta’llinn, se Reval.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
